När jag lade upp mitt första dagboksinlägg här på bloggen visste jag redan då att det var ett fåtal inlägg som aldrig igen skulle se dagens ljus. Dagens inlägg är just ett sådant.

 

Men man ska ju aldrig säga aldrig. Eller sällan åtminstone.

 

De gångna 29 dagboksinläggen har varit underhållande att besöka igen. Leta fram bilder, tänka tillbaka vad som fick mig att tänka som jag gjorde, försöka luska fram orsaken till mina texter. Det var bara några veckor sedan som jag rådfrågade min fru ifall jag ändå inte bara skulle slänga upp den här texten.

 

Vi läste båda igenom det och kom överens om att jag kunde publicera det. Jag vet inte alls hur du kommer uppleva texten, men för mig blev den det startskott för den livssfilosofin jag skulle komma att leva efter. Början på slutet, slutet på början. Den kändes fortfarande lite levande på något sätt, på ett dåligt vis.

 

Men som sagt, de förra 29 gamla dagboksinläggen har varit rehabilitering för mig och idag är jag redo att publicera (och samtidigt ta helt avstånd ifrån) mitt gamla inlägg DDD.

 

Jag minns att jag hamnade i en dispyt med min lillasyster med det här inlägget. Hon höll inte med för fem öre och använde förstås de argument jag kommer att använda idag för att ta avstånd från det. För egentligen; vad vore det goda ifall man aldrig behövde kämpa för det? Ifall det kom av sig självt, en perfekt värld helt enkelt, hur skulle vi ta emot det? Ingen vettig människa skulle aldrig acceptera det, hela skördar skulle gå förlorade. Så idag är jag med henne, texten i sig har en del poänger men som helhet faller den pladask.

 

En annan rolig notis var när jag satt och skrev den så fick jag ett mejl från en vän som var i USA då och i ämnesraden stod det "DDD (i brist på annat)". Jag fick kalla kårar, ett riktigt "The Matrix has you"-moment om du förstår vad jag menar. Det visade sig snabbt att han helt slumpmässigt knappat ut något på sitt tangentbord eftersom han inte visste vad som skulle stå i ämnesraden. En trivial historia, men jag kommer nog aldrig glömma den läskiga känslan att han på något mystiskt sätt kunde ha listat ut vad det var jag skrev på.

 

Och så är jag sent ute med årsdagen också. I och för sig hade jag roligare saker för mig den dagen än att publicera en deppig gammal text jag skrev för tio år sedan.

 

 

11 augusti 2002

Mörkret är evigt.
Om du inte arbetar och tjänar pengar, då kan du inte betala elräkningen, då får du leva i mörker.
Om du inte är ödmjuk, trevlig och generös mot dina vänner och nära, då präglas ditt liv av mörker.

Livet är en kamp mot det ständigt inträngande mörkret. Solen är inte evig, alltså förr eller senare lägger sig mörkret över oss.
Om det inte sker någon form av kemisk reaktion eller energirikt, då blir det inget ljus. Någonting måste kämpa för att ljuset ska finnas. Annars kommer mörkret.
Visst visst, ett litet stearinljus jagar bort extremt mycket mörker i proportion till sig själv, men det där ljuset är inte evigt.

Om vi inte städar huset, så blir det smutsigt.
Om vi inte tränar, så blir vi tjocka.
Om vi inte pluggar, så blir vi.... öhmm... osmarta.

Jordens och livets bördor drar oss neråt, psykiskt och fysiskt. Om inga muskler ansträngs faller vi mot marken, och stannar där.

Det dåliga, det mörka, det smutsiga, det kommer av sig självt. Det dominerar.
Det är just det som vårat ansvar är, att just hålla detta borta från oss själva.

Ändå ägnar folk mycket tid åt det man hatar. Just därför att det dominerar.
Folk skriver hatlistor i sina dagböcker (icke illa menat)...
Kolla bara på mina dagboksinlägg, hur många av dom handlar om någonting skoj, något roligt. En hyllning till något?
Bara massa klagomål och skitsnack mot saker och ting.

Mår man bättre när man har lagt en dräpande kommentar till någon, än när man har gett en väldigt fin komplimang till någon?
Hm..
Man känner sig väl bättre efter att ha lagt det dräpande svaret än när man självmant gjort någon annan glad, höjt upp någon annan..

Lyssna på det här..
Hur mycket krävs det för att två människor ska bli extremt tajta vänner?
Väldigt mycket från båda parterna, det håller ni väl med om? Man blir väl inte bästa polare med nån snubbe på stan bara sådär?
Men.
Hur mycket krävs det för att två människor (vänner eller främlingar) ska bli ovänner?
Väldigt lite.
Det kan räcka med ett litet missförstånd. En liten skitsak. En, två eller kanske tre meningar sagda vid fel tidpunkt. Ett svek. En fråga. En liten idiotisk fråga! som sätter kugghjulen i rullning mot ett sämre kamratskap.
Varför är det så!? Jag blir så ledsen när jag ser tillbaka på sådana situationer när småsaker har betytt mer än vad man trott i en vänskap. Tårarna kommer ju nästan..
Varför skulle det bli en så stor grej? Varför? Jag är verkligen ledsen över att det blev som det blev.

En dålig sak fördvärvar så mycket.
Men en god sak kan glömmas bort så fort.

Om man kommer fyra i VM blir man besviken. Denna besvikelse kan sitta kvar åratal.
Om man kommer etta. Då blir man självklart glad, men den kan glömmas bort fort eftersom man sätts ständigt på nya prövningar och svåra tider.

Det som är dåligt får folk att öppna munnen och skrika.

Jag skrev förut ett dagboksinlägg om tidsmaskinen. Om hur man skulle kunna åka tillbaka i tiden och återuppleva händelser.
Men jag håller nog med dig om att jag skulle använda den mer till att åka tillbaka och ändra saker i historien.
Ånger sätter djupare spår än seger.
Sorg glöms inte bort lika lätt.

Men om vi inte hade det dåliga skulle vi haft något att jämföra med sen när vi mår bra.

Det finns bara ett enda evigt ljus. Evig sanning och evig kärlek. Det kommer bara från en person. Det finns ingen annanstans.

Japp.
Jajamensan.
Då kanske jag ska förklara mig gällande rubriken till detta.
DDD... hmm, vad betyder det egentligen?

Något nytt insektsbekämpningsmedel som försöker konkurrera ut DDT?
Ericsson’s nya slogan?
Buddhist-munkarnas moderna ordspråk?
Kellogg’s vitaminrika frukostflingor?
Typ inte..

Det är bara en fånig liten sak jag kommit på när jag gått ensam runt och funderat;

-Det Dåliga Dominerar-