Okej, ironi i textform fungerar inte särskilt bra, men som jag sa finns det uppenbara undantag. Smakupplevelser fungerar ännu sämre, jag står fast vid min sak. Visst kan orden After Eight få det att vattnas i munnen men det är bara för att jag kan koppla det till tidigare upplevelser med de där tunna rackarna.

Får ord verkligen klampa in var som helst och vända på varenda sten i sitt sökande efter beskrivningar? Vad hände egentligen med "ord räcker inte till"? Har ord VIP-kort till varenda en av våra hjärnceller och nyckeln till varje kammare i hjärtat?

Idag ska jag blogga om något som ligger folk extremt tätt inpå hjärtat. Något som är väldigt personligt, skört och bräckligt. Något man inte kan behandla hur som helst. Något som helt enkelt ska respekteras.

Vad jag pratat om är musik, och då menar jag närmare bestämt musikupplevelser och hur hopplöst fattigt det blir på papper.

Vad är film, spel, tv, böcker och musik för dig? Allt förutom musik skulle kunna få svaret "tidsfördriv" i mångas mening. Men musik är inget man gör för att få tiden att gå tills man ska göra något roligare. Musik ackompanjerar våra liv. Då pratar jag inte bara om luftgitarrspelande och höftvickande när ingen ser. Även när vi är ute och kanske sitter på bussen, segt stirrandes ut på förortslandskapet som susar förbi oss. Eller när vi är ute och går i takt med någon skön dänga i öronen. Eller när vi sitter i klassrummet, halvsovandes med överkroppen på bänken längst bak och ignorerar omgivningen. Eller när vi trängs på tunnelbanan, väntar på tåget, sitter i bilen, joggar i skogen. Hela tiden är musiken där och definierar det vi gör. För många blir musik till och med den man är. Hur många andra intressen syns på hur man klär sig till vardags?

En film eller serie upplevs alltid framför en skärm, sittandes eller liggandes. Samma sak med tv-spel, förutom de bärbara som faller under kategorin böcker. Böcker är något mer flexibla men kräver fortfarande så pass mycket uppmärksamhet att majoriteten av mänskligheten helst inte ska gå och läsa bok samtidigt. Men musik är så mycket mer än så, eftersom det läggs som grund till minnet du skapar när du gör något. Att lyssna på musik från gångna tider är som att sporadiskt få höra ekon från den tiden.

Jag kan lyssna på Regina Spektor och se min fru framför mig, gestikulerandes och supersöt som vanligt.

Jag kan lyssna på Lynyrd Skynyrd och minnas en extremt specifik del av en bana på Bionic Commando där jag hittade en stor bugg.

Jag kan lyssna på Kanye West och minnas lukten av att köra till JYSK i en stekhet NISSAN SUNNY som jag svettat ner förarsätet på under en hel sommar.

Jag kan lyssna på Eminem och minnas känslan av att storma ut ur en provsal i ren protest och sedan med darrande ben försöka hålla tillbaka tårarna.

Jag kan lyssna på Red Hot Chili Peppers och drömma mig bort till en tid då saker och ting faktiskt var enklare.

Jag kan hålla på hur länge som helst. Musik tar en tillbaka, musik kan representera en era eller perioder, säsonger, år eller decennier. Musik står för exakt det du själv fyllt det med. Så Lynyrd Skynyrd kanske bara är gubbrock i dina öron, Kanye West ett fyllo som behöver hjälp och Eminem en blond kis som ger en vit medelklass illusionen av att de också kan vara coola.

Jag skulle kunna ägna ett långt inlägg åt att beskriva min kärlek till låten Don't Stop Me Now av Queen, världens bästa låt för övrigt, bara för att senare bli nedskjuten av någon kommentar. Låten kanske i början stod för att vara hög på droger och delta i sexorgier, vad vet jag? Det jag är säker på är vad för betydelse jag själv lagt ner i låten och så är det med musik. Och försöker någon sätta ord på musik blir det endimensionellt direkt eftersom jag aldrig riktigt kommer kunna förstå vad den betyder för dig.

Beskriver någon människa sina musikupplevelser, kanske vad Kent och Linkin Park får denne att känna (eller ännu värre, musik jag aldrig tidigare hört), då blir jag ointresserad direkt. För det säger mig ingenting såvida jag inte känner personen i fråga utan och innan. Det är alldeles för personligt.

Därför är skivrecensioner bland det tråkigaste jag vet. Jag läser aldrig skivrecensioner. Okej, kanske under ett ovanligt långt toalettbesök och den sektionen är det enda jag inte läst i tidningen jag håller i. Då, kanske. Jag menar, en främling ska berätta för mig vad han/hon tycker om hans/hennes/deras nya skiva, eehhh ok? Svängiga refränger, pulserande rytmer, lekfulla gitarrsolon och mjuka stämmor är inte ord som får musik att lyfta, det är ord som får musik att begrava sig själv levande. Då läser jag hellre recept, faktiskt. Eller kanske baksidan av rengöringsartiklar.

Att koppla musiken till olika genrer kan hjälpa en smula men att ta hjälp av andra grupper gör det hela bara mer lamt. Ibland ägnas majoriteten av en sådan recension att säga kanske hur Håkan Hellström fått ett melankoliskt barn med gitarristen från Led Zeppelin, och barnet är uppfostrad av Johnny Cash. Då ska jag fatta hur musiken låter.

Eller snarare hur musiken känns. För det är vad den gör. Säg till mig att tv-spel är nördigt så ler jag, säg till mig att Fight Club bara är såååå överskattad så rycker jag på axlarna. Men säger du till mig att Eddie Vedders röst är pretentiös, då känner jag något. Jag kanske knyter en mental näve, går hem och skriver ett argt blogginlägg som jag sedan aldrig publicerar. Du vet, för jag är ju svensk.

Skämt åsido, det finns lika många musiksmaker som det finns människor på denna jord. Och musik kan/ska inte beskrivas, det kan/ska endast upplevas.

Yeah, I said it!