Spela Demon's Souls och lär dig möta dina rädslor. Det är så jag känner för det. Jag har verkligen känt skräck när jag spelat det. Både för de ibland vidriga miljöerna och de rent ut sagt fasansfulla bossarna jag blivit dödad på fläcken av. Men också för allt som hela tiden står på spel. Timmar av insamlade själar har gått förlorade och jag har spottat, fräst och sagt de fulaste orden jag tillåter mig själv att använda.

Jag har avskytt Demon's Souls, men jag älskar det ändå. Det konstiga är att första halvan var det svåraste, ju längre jag kom i spelet desto enklare blev det. Helt omvänt. Att sitta och svettas och grimaseras av koncentration bara en timme in i ett spel är extremt ovanligt med spel idag, men så är det. De första bossarna jag stötte på var jag helt livrädd för.

Och bossen Tower Knight... jag trodde aldrig att jag skulle besegra honom. Jag var livrädd för att möta honom igen. Så enorm som han var och hur han dödade mig på fem sekunder på första försöket. Men när jag sedan dräpte honom var känslan inte mindre än euforisk. Nästan mer än euforisk; andfådd och med maxpuls kunde jag äntligen skörda det jag sått.

Min recension är nu uppe.

Demon's Souls är inte din kärleksfulla mamma som leder dig genom livet med kärleksfull ömhet. Demon's Souls är inte din vän, inte ens en bekant eller avlägsen släkting. Nej, Demon's Souls är den där stencoola typen som du vill vara med, även fast han inte visar något som helst intresse för dig. Du idoliserar honom, trots att du är luft i hans ögon. Du vill vara där han är, även fast han aktivt undviker dig.

Låter det tragiskt? Ja, kanske lite. Men det är ändå så jag känner nu i efterhand. Det är skönt att vara klar med det eftersom det oftast krävdes en extra knuff för att fortsätta vidare på banorna. In i det okända och livsfarliga. Jag tror jag aldrig har känt så här om ett spel tidigare.

Demon's Souls; ett fruktansvärt spel.

Lätt värt.