Januari 2004. 

 

Som blivande 19-åring stod jag inför slutspurten av min skolgång, en termin kvar. 

 

Jag älskade tanken av att sluta plugga, samtidigt som jag hatade den. Jag avskydde skolan och hatade den okända framtiden som skulle började efter den. 

 

Jag behövde mer än något annat få gå vidare från skolbänken till något nytt men hade inte nog med självkänsla att möta det.

 

Förvirringen efter det gamla, före det nya - som en vän brukade säga/skriva.

 

More like ångesten efter det gamla, före det nya. 

 

Nej fy, de dagarna då den känslan kröp sig som närmast mitt inre var de absolut sämsta dagarna. 

 

Dagens text talar sitt tydliga språk: Hur splittrad jag var.

 

Jag är glad att jag numera kan tackla den känslan med lite pondus, självkänsla och personlig mognad. Det är härligt att bli äldre.

 

 

Och filmen jag skriver om texten? Ingen särskild, jag bara använder det som en bild. 

 

 

29 januari 2004

Jag såg en film idag.

Jag hade länge undrat om den skulle vara bra eller inte.

Den var underhållande och det hände saker hela tiden. Bra musik och gastkramande spänning.

Den innehöll nog allt som en film ska innehålla; förutom syfte.

Så jag slängde bort den.

 

Det skulle du också gjort.

 

 

Det fanns faktiskt en tid då jag trodde på det lärare sa under kvartsamtal (utvecklingssamtal). Alla komplimanger man överöstes med.

"Du kan gå hur långt som helst"

"Bara du lägger manken till, kan du göra allt du bestämmer dig för"

Och jag trodde på det.

Men nu är det uppenbart, rent ut sagt glasklart, att det bara är en minimal minoritet som lyckas här i livet. En liten bråkdel av den minsta bråkdelen är det som går "hur långt som helst".

Man blir fylld med struntprat, grodmat, stjärtsnack. Skit helt enkelt.

Allt detta för att fylla det stora hålet "Varför?" i varje elev. För det är faktiskt varenda elev som får höra den här cirkusen under varje kvartsamtal.

"Varför går jag i skolan?" Det ifrågasättandet dämpas och bedövas av det här snacket. Du får veta att om du pluggar och ligger i ordentligt så kan du bli polis.

 

Senare i livet läser jag i Metro på morgonen på väg till skolan; "Hög arbetslöshet hos högutbildade ungdomar".

 

Egentligen är det rent krasst sagt paradoxalt det jag får lära mig på samhällskunskapen i min skola.

B-kursen handlade bland annat om västvärldens utnyttjande av tredje världen, den idiotiska fastighetskatten i Sverige och kostymmännen i USA som bygger sina aktier på luft för sin egen vinnings skull.

Det jag får lära mig om samhället liknar allra mest härsken yoghurt. Det jag får lära mig om samhället är att förakta det.

Historierna och faktan jag får läsa får mig att blänga elakt på systemet.

Sedan förväntas jag hoppa in i något av kugghjulen i det ekonomiska maskineriet, betala skatt och rösta på sossarna tills jag dör. Svenssons öde.

Alla människors öde...

Eller, vad vet jag?

 

Ingenting egentligen. Hur ska jag kunna veta så mycket som jag påstår?

När min pappa fick en propp i hjärnan så vaknade han upp nästa dag och "visste" att Olof Palme var Sveriges statsminister. Han visste det.

Men han visste fel.

Det ger mig kalla kårar det här. Vetenskap är ingen vetenskap, alla kanske vaknar upp imorgon och "vet" att polkagrisar motverkar impotens. Och det är ju egentligen ingen som vet, eller hur?

"Jag tror att..."

"Jag är säker på att..."

"Jag tror att jag vet att..."

"Jag vet att..."

Hur mäts trovärdigheten i dessa påståenden?

Inte en susning.

Jag vet ju inte ens om ni bryr er alls om det här.

 

...men om ni då skulle säga att ni inte alls bryr er, stämmer det verkligen då?

För om man ger ett svar, bryr man sig inte en liten gnutta då? Ni brydde er tillräckligt för att ge svar på tal.

Bryr man sig minst om man inte säger någonting? Eller är man bara oartig...?

Skumt det där.

Kan jag få "inte bry mig det minsta" utan att ni ger mig en tillrättavisning?