Förra veckan tog livet (läs: vardagslivet) en enorm vändning. Min pappaledighet trädde i kraft och min fru var helt plötsligt den som tyst sade hejdå på morgonen, smygandes ut genom ytterdörren och låste den varsamt efter sig. Ända sedan dess har jag motarbetat en massa impulser om att fixa matlåda, packa väskan, ställa väckarklockan, lägga fram kläder och allt annat sådant vardagsfix som konstant cirkulerar i huvudet på en. Nej nu gäller det istället att preparera vällingflaskan så det går så snabbt det bara kan när klockan är mitt i natten. Bland annat.

 

Och det är såklart mycket det finns att blogga om: Spel som är avklarade, tvångstankar som fascinerar/irriterar, min gamla gymnasietid som jag inte har kunnat börja formulera än och inte minst, vad för känslor och tankar som poppar upp när jag nu har ansvaret för en liten pojke dygnet runt.

 

Den lilla grabben blev ett år idag och på grund av sjukdom behövde vi hålla nere på firandet av honom. Det blev avskalat, väldigt avskalat (i mina mått mätt), men väldigt lyckat. Familj och en handfull vänner var förbi och fick chansen att uttrycka sin kärlek för den lilla grabben. För visst lämnar man bäbisstadiet när man fyllt ett? Väldigt lyckad dag.

 

Det jag ville ha sagt är att jag ännu inte hittat stunderna som passar bäst för bloggandet och det lider såklart bloggen av. Med laptopen på låren, halvliggandes i soffan och spelmusik viskandes ur högtalarna, då når inspirationen ut genom fingerspetsarna, litegrann åtminstone.

 

På schemat i övrigt: Baka bröd, samla in en stjärna om dagen i Super Mario Galaxy 2, låta håret på huvudet växa som det vill, längta efter Metal Gear Rising: Revengeance och dricka mycket latte.