Löpning har alltid varit träningssättet jag föredrar framför alla andra. På med skorna och gå ut, that's it, bara att köra.

Under högstadiet och gymnasiet sprang jag lite till och från, lite olika sträckor (4-11 kilometer ungefär) med eller utan sällskap av goda vänner. Det blev alltid lite tävling och vi sprang gärna i solsken så man kunde ta av sig på överkroppen den sista biten. Som bländande plankor kom vi springande mot mål, härliga tider.

Men efter lumpen tappade jag väldigt mycket av mina träningsrutiner. Jag körde styrketräning i 1,5 år inför mitt egna bröllop men efter våren 2009 blev knappt någon träning alls. Eller, ingen träning alls. I baksidan av mitt huvud har jag docka alltid burit på en dröm. En dröm att lyckas genomföra något spektakulärt, något som skulle sätta min kropp på prov.

Orden kom ur min mun tidigt förra året: "Ska vi inte springa Stockholm Marathon 2012?"

Många tvivlade där och då men det visade sig lyckligtvis vara flera omkring mig som hade tänk de tankarna och på mindre än en minut var vi ett litet gäng som bestämt oss. Det bindande kontraktet bestod i en high-five

Den skaran växte stadigt på sig de kommande veckorna och vi skapade en grupp på Facebook där vi kunde beklaga oss över skador, sjukdom och träningsvärk. Några gånger träffades vi i grupp och sprang längre sträckor. Det finns så väldigt bra teknik att få träningen att delas med andra.

Runkeeper är en gratis app som finns tillgänglig till balla mobiler. Där kan man registrera alla sina löppass, få de utritade på en karta, kolla på vilket tempo man håller per kilometer och lägga upp på Facebook. Stort gilla på den.

Kort efter beslutet när träningspassen hade kommit igång märkte jag vilken respons jag fick. Folk trodde verkligen jag var värsta elitidrottaren som ingen rådde på. Jag tror det beror på min pappa och hans rykte. Han är veteranidrottare av hög rang med tvåsiffriga antal Marathon, Vasalopp och andra idrottsprestationer på nacken. Folk var ytterst ödmjuka inför tanken att träna med mig, de trodde jag skulle springa i cirklar runt dem.

Så var det förstås inte, äpplen kan rulla långt från träden om de har lust. Jag har haft det tungt med träningen, precis som alla andra, om inte snäppet värre. Ska sanningen fram så blev det inte så mycket träning jag hade hoppats på under de 15 månader jag hade på mig att bli redo. Inte nog med det; världens bästa ursäkt att inte träna föddes i början av det här året.

Men Marathon skulle det bli, folk blev skadade och hoppade av medans andra hoppade på och anmälde sig. Vi var ungefär tio personer som på dagen D, den andra juni, tog pendeltåget in mot Stockholm och skulle springa Marathon för första gången i våra liv.

Förutom resan in, där en tant attackerade mig med glåpord och snäseri (tro mig, det var nästan som att hon var betald att göra mig så arg, irriterad och frustrerad som möjligt), var det en annan motståndare som stod framför mig/oss den dagen: Vädret.






Det var den kallaste junidagen på 84 år, det var kallare än Julafton året innan. Det regnade, det blåste och det var kallt. Fyra grader var det när vi startade loppet, I JUNI. Nog tjatat om vädret, jag ville bara verkligen understryka hur makalöst vidrigt väder vi alla sprang i. Nämnde jag att det var kallt?

Vid starten var vi nästan alla vänner samlade. Stämningen var (konstigt nog) på topp, trots att jag redan då var väldigt blöt. Den första milen höll jag ihop med Nicklas, tempot kändes riktigt bra även om halva tiden ägnades åt att undvika enorma vattenpölar (andra halvan av loppet sket jag och säkert alla andra högaktningsfullt i var man sprang så länge det var mot mål).

Efter dryga milen kändes flåset och lunket riktigt bra så jag drog ifrån lite. Det kändes ganska okej, till en bit in på andra varvet (som är längre än det första). Förbi gärdet (som var heeelt tomt, tycker jag är värt att nämna) och in på Djurgården så var hade jag sprungit längre än jag någonsin sprungit tidigare, 24 kilometer. Då började det kännas tungt.

Det blev bara värre och värre för varje kilometer och lagom till andra vändan över Västerbron hade kroppen lyckats övertala huvudet att låta kroppen gå. Så efter 34 kilometer löpning började jag gå upp för Västerbron. Med ett nyptag om kepsskärmen hörde jag runt omkring mig muttrande röster om hur vidrigt hela grejen var och hur de istället skulle stannat kvar i sängen.

När min kropp tröttats ut till den grad att den inte visste var den skulle ta vägen gav sig utmattningen på min mentala hälsa. Mitt egna psyke började fyllas med bittra tankar. Jag tyckte synd om mig själv, jag kände mig vek och svag, nästan misslyckad. Under några passager var jag gråtfärdig.

Efter Västerbron började jag springa igen men när mina händer kort därefter domnade bort tyckte jag att det var en allvarligt nog kroppssignal att respektera. Jag började gå igen, det var en enkel förhandling mellan hjärnan och kroppen. Benen blev mer och mer stela och till slut, vid 38 kilometer, stannade jag upp och knådade högerbenet då det högg till som tusan i ljumsken. Just precis då blev jag ikappsprungen av Ludde som lyckligtvis stannade upp och höll mig sällskap i vad som troligtvis var botten av Marathonloppet för mig.

Vi gick tillsammans i kanske en halv kilometer och berättade kortfattat våra upplevelser och hur det hade gått för alla andra, adjektiven som användes var mer passande för en krigszon men jag var utmattad, kall, blöt och använde hårdare ord än vanligt.

Ludde trodde helt klart att jag kunde springa sista biten så då trodde jag det också. När jag trodde det så gjorde jag det. Samtidigt som jag ograciöst började lyfta benen mer och mer för varje steg hörde jag en kommentar ur ett par högtalare längs med vägen.

- ...och här kommer Viktor från Huddinge som springer sitt första Marathon, heja heja!

Nu fanns det ingen återvändå, jag skulle springa de sista tre kilometerna. Jag hade även bestämt att om jag inte sprang i mål skulle tanten på tåget vinna, men sprang jag i mål så vann jag. (Ja, jag har kommit över det nu... jag lovar!)

Tji fick hon! Jag sprang resten av vägen och inne på Stadion hade min pappa väntat i dryga timmen och varit orolig för jag hade brutit loppet. Jag tror nästan han blev lyckligare än vad jag blev när jag kom där springande, det lät så iallafall. Jag kom i mål på fem timmar, sjutton minuter och fyrtio sekunder. Tiden är kanske inget att stoltsera med. Men bara faktumet att jag klarade det, mitt första marathon under sådana omständigheter, kommer jag helt klart kunna leva på restan av mitt liv. Den pastillen kommer aldrig förlora sin smak.

Så när människor har frågat mig "hur gick det för dig att springa?" den gångna månaden har jag fokuserat på det viktigaste och stolt svarat:

"Det gick"