Jag får in många brev till redaktionen där ni läsare undrar hur en vanlig Internetdag ser ut i Viktors liv. Jag tänkte stilla er nyfikenhet och avslöja vad det är jag egentligen gör på Internet dag ut och dag in. Så nu, en helt vanlig Internetdag:


Facebook såklart. Annars har jag Kotaku uppe i princip hela tiden. Kotaku är en nyhetssajt maskerad som en blogg som rapporterar allt om spel. Attityden hos skribenterna är ibland lite för spydig för min smak, men det lättillgängliga upplägget gör att jag stannar kvar. Inga kategorier att bläddra genom, inga skrytsamma features, listor och recensioner. Bara ett enda massivt flöde av spelnyheter. Precis så som jag vill ha det. Även kommentarfälten är ofta fyllda med vettiga åsikter och intressanta diskussioner.

IGN, Gamespot, Gamespy, Eurogamer, Destructoid, 1up drivs också av vettiga människor med vettiga åsikter, men deras hemsidor är inte lika motorvägsanpassade som Kotaku.

Gametrailers besöker jag också regelbundet när jag vill mata mig med annat än text. Nya och gamla trailers till spel i alla kategorier går att hitta här.

Sedan är deras egna klipp om spel väldigt intressanta. Deras videorecensioner har hållit en hög standard i flera år nu. Är det något spel jag är intresserad av men inte kommer ha tid att spela så spanar jag in deras recension av det för att få mig en mer konkret åsikt. Retrospectives om Zelda, Metroid, Final Fantasy, Metal Gear Solid, Castlevania med flera är extremt välgjorda och värda att se igen och igen. Pop fiction som hanterar myter i spelvärlden är också riktigt bra.

Gametrailers subkategori Screwattack (som egentligen är en fristående hemsida men är för rörig att peta runt i) är också rolig/intressant att spana in ibland. Där är Angry Video Game Nerd (AVGN) bosatt och uppdaterar med nya klipp en gång i månaden ungefär. AVGN var det första jag såg i spelrelaterad Internethumor. Då var det såklart jättekul att se någon spela igenom gamla spel och filma sina reaktioner av det.

Men hans svordomar och gnäll blev snabbt ganska uttjatat. Vad som istället hände var att han blev intressant att titta på. Han letar reda på många gamla spel och göra tematiska klipp, han gör en del research om spelet han ska spela, och han spelar på många gamla konsoler som jag aldrig kommer kunna spela på. Ur rent faktamässigt och allmänbildande (i spelvärlden) perspektiv har han kommit mycket längre än sin humoristiska sida.

GamesRadar besöker jag också dagligen för att kolla in deras Featuressida. Ingen annanstans skrivs det så informativa och humoristiska artiklar om allt i spelvärlden.

Sedan har vi spelbloggarna. Petters och framför allt Jonas blogg på Gamereactor läser jag regelbundet. Emmyz följer jag också. En ny spelblogg som jag börjat följa är Johannes vs Tobias. Två killar som skriver väldigt bra om spel. Tyvärr uppdateras den väldigt sällan, särskilt i jämförelse med hur den uppdaterades i början av året. Lite tråkigt, men fortfarande riktigt bra innehåll.

Nog för att jag gillar konspirationsteorier, men bara när det är på låtsas! För när folk på allvar jagar argument för att 9/11 skulle vara ett insidejobb så suckar jag.

 

När hemska saker händer, fruktansvärda händelser, så vill alltid en skara människor hitta en dold orsak till det. Som att man inte kan acceptera att det bara var en omänsklig handling, det måste vara något dolt motiv här någonstans. Pengar, det handlar säkert om pengar. Eller olja.

 

Lite pinsamt faktiskt.

 

Jesus hade precis undervisat från en båt, för att så många som möjligt skulle höra honom från stranden. I sin undervisning använde han sig av en liknelse om en man som sådde och hur sådden hamnade på olika platser på marken.

Fjärde kaptitlet i Markusevangeliet, vers 10-13:
"När han blev ensam med de tolv och de andra som var med honom frågade de honom om liknelserna. Han sade: 'Ni har fått veta Guds rikes hemlighet, men för dessa som står utanför är allt bara liknelser, för att de skall se med sina ögon utan att uppfatta och höra med sina öron utan att förstå, så att de inte omvänder sig och får förlåtelse.' Och han sade till dem: 'Om ni inte förstår denna liknelse, hur skall ni då alls kunna fatta några liknelser?'"

Vad som sedan följer är att Jesus dissekerar sina liknelser fullständigt, för att folk ska förstå honom. Och genast känns dissekeringarna av mina hemmagjorda liknelser inte lika pinsamma längre. Behöver Jesus behöver jag.

Okej, gör ert allra bästa nu för att undvika att en ordvits slinker ur er. Jag möttes för en stund sedan av det här handfatet när jag skulle på toaletten på jobbet:

Fortsättning från tidigare inlägg...

Jag satt och åt lunch på Kungsgrillen, äntligen fri från rädsla att bli avslöjad. I flera månader levde jag av förföljelseparanoia, ständigt på min vakt för att inte bli påkommen av mitt Överjag. Denna plågoande som är lika snabb som min tanke, som alltid har nära till att fördöma mina matvanor och andra dumma rutiner. Jag åt ju aldrig lunch på Subway längre. Den tiden var förbi, det var uttjatat. Jag hade gått vidare.

Nej, den dagen åt jag kycklingfilé. Jag jobbade ju inte ens på Söder längre. Kycklingen var saftig, aiolin tillsammans med pommes frites dansade på tungan. Även fast aiolin innehåller lite för mycket vitlök för mitt eget bästa. Solen sken och Colan var kall.


Men den dagen var dagen han hittade mig. Jag kände igen hans kroppshållning på långt håll. Precis framför trapporna till Konserhuset stod han med knutna nävar. Jag förstod att han hade fått syn på mig, trots att hans blick inte syntes bakom de kolsvarta solglasögonen han alltid har på övermig.

Jag visste att det inte var någon idé att fly, det hade jag ändå gjort länge nog. Har han väl fått syn på mig är det i princip omöjligt att fly. Det enda som har fungerat tidigare var att uppehålla honom med Det. Men Det är en kraft som ingen av oss kan kontrollera, så det är aldrig mer ett alternativ. Jag gjorde mig redo för möte.

Shit vad varmt det måste vara under den där kostymen, tänkte jag då han stegade fram ganska onaturligt. Nästan som att han inte var mänsklig. Faktum är att han gav ifrån sig en kall och omänskliga aura. Vem är han?

Utan att vika med blicken från mig tog han stolen mittemot och satte sig. Munnen var stilla ända tills han öppnade munnen och började prata med mig.

Överjag: Du har varit svår att hitta.

Han smakade på varenda ord som kom ut ur munnen på honom.

Jag: Jag bytte arbetsplats i mars.

Överjag: Det var den enda logiska slutsatsen som fanns kvar. Exakt var jobbar du?

Jag: Det tänker jag inte berätta för dig, sa jag med överraskande stort självförtroende.

Överjag: Jasså, det säger du. Jag har läst din blogg i undersökande syfte, varför skriver du inget betydelsefullt i den? Var du jobbar, var du bor, någon tanke om någon bok du precis läst, analys av något krig som pågår här i världen just nu. Nej, du har ägnat de senaste månaderna åt att samla på dig plastinstrument till din patetiska rockambition. Tid och pengar åt att bygga ett vardagsrum som nu är belamrat med en massa plast och en hårddisk fylld av låtar. De pengarna kunde gått till någon organisation som hjälper svältande barn, arbetslösa, utrotningshotade tigrar i Ryssland. Du kunde i princip ha lagt pengarna på vad som helst annars, det hade varit mer moget av dig.

Jag skrattar till kort och lite hånande, lutar mig framåt och svarar:

Jag: Jaja, du kör fortfarande med din nedlåtande stil. Det biter inte längre på mig. Jag ägnar mig åt vad jag vill. Så länge min fru samtycker, det räcker som klartecken för mig. Jag har kvar en del av min lunch här så, do you mind?

Överjag gav ifrån sig ett ögonblick av ett överraskat ansiktsuttryck. Aldrig hade någon pratat med honom på det där viset. Någon gång ska ju vara den första, tänkte jag stolt inom mig när jag helt plötsligt såg hans pannveck träda fram. Han tog av sig sina glasögon och svarade:

Överjag: Jag skulle vilja dela med mig av en uppenbarelse jag haft under min tid här. Det kom till mig när jag försökte rubricera dina mat- och shoppingvanor, och jag insåg att du som människa egentligen inte är ett däggdjur. Varje däggdjur på den här planeten utvecklar instinktivt en naturlig balans till sin omgivning; men du gör det inte. Istället så konsumerar du, och konsumerar, tills alla resurser omkring dig har tröttats ut och förstörts. Det enda sättet för dig att överleva är att förflytta dig till ett annat område. Det finns en annan organism på den här planeten som följer samma mönster...

A VIRUS

Renovering fasar in och fasar ut i jämn takt. Vardagsrummet blev målat och ommöblerat under Kristi Himmelfärdshelgen. Sedan fick vi äran att ärva min mormors köksmöbler, det blev ett överraskat lyft för hela lägenheten!

Bilder kommer, jag lovar.

Något som länge legat högt på prioriteringslistan är att hitta en sänggavel till sängen. Nu har vi haft sängen mot de påkostade tapeterna i många månader. Långsamt har vi nött ner tapeten med våra huvuden och kuddar. Varje gång jag tittat på det i dagsljus så har det gjort lite ont i mig, efter det svettiga arbetet att få upp dem. Sänggaveln var tvungen att vara högre än sängen (som är lite ovanligt hög) och lägre än sänglampan (som jag så snitsigt borrat upp själv). Den skulle vara vit och minst 180 cm bred. Med alla de kraven blev det inte särskilt många alternativ kvar, och vi hade ingen större lust att betala flera tusen för den heller.

Igår hittade vi en specialbeställd sänggavel på Blocket. Perfekt och billig.

Att köpa saker på Blocket.se är roligt. Man kan komma över alla möjliga saker riktigt billigt och få anledning att köra bil. Men den stora nackdelen är att det blir en sådan hets. Hittar man något måste man hoppa på det direkt och ligga på som en ungdom ute efter ett sommarjobb.

Maila går inte för sig, alla över 40 kollar sin mail två gånger om dagen. Ringa är det enda som gäller och sällan får man svar. Tala in på telesvar och ett SMS, sedan är det bara att vänta. Och helt plötsligt sitter man som på nålar och kan knappt bärga sig på att få svar.

Visst, när det väl går igenom och man har grejorna hemma känns det väldigt bra. Men det är inte som att gå in i vilken butik som helst, plocka det man vill ha i sin egna takt och sedan traska över till kassan.

Med det sagt; en sen kväll i Nockeby igår, en sänggavel och två sängbord rikare. Jag är väldigt trött idag.

Nu får renoveringen fasa ut ett tag. Ja, vi säger så.

Har uppdaterat min profilbild, presentation och innehållsplacering. Nu kan ni också se vad för spel jag för tillfället är igång med. Jag har ingen som helst koll på kodning av hemsidor, så jag snappar upp så mycket jag kan från Designadinblogg.se, en blogg som bryter ner allt på amatörnivå.

Det är intressant att fundera på vad för inriktning den här bloggen har fått under de 2,5 åren jag hållit på nu. Det är ju jag och ingen annan som bestämmer vad det ska skrivas om, men ibland känner jag mig smått maktlös om vad som skrivs. Det som intresserar mig extra mycket går i perioder, som så mycket annat.

V som i Viktor är en kategori som är mer åt det personliga hållet. Det är både roligt och skönt att få skriva av sig om saker och ting. Trots att sakerna är över tio år gamla så finns det ändå något där att hämta.

Mina speltankar tänker jag låta vara just det; tankar och åsikter. Nyhetsrapportering är ingen idé att ens försöka göra, det finns det massvis med hemsidor och bloggar att tävla mot då. Men mina åsikter finns det bara ett exemplar av, så där är det aldrig någon brådska.

Tjugofyrakyrkan är ett ständigt pågående projekt, där vet jag inte riktigt vad jag ska dela med mig av. Det är smågrupper, möten, styrelsemöten, årsmöten, grillkvällar och så mycket annat som händer hela tiden så där finns det ju faktiskt mycket att hämta av. Vi får se om jag kan bli bättre på det.

Grammatik är alltid roligt att ta upp sådär ibland. Men är jag en hycklare? Hur mycket rätt har jag på 'de' och 'dem'?

Två inlägg idag, mer än vanligt! Vi kör på ett tredje tycker jag.

Först och främst kan ni ta er ett gott skratt till den här bilden:

Sedan kan ni ta reda på hur mycket koll ni har på spel, musik, film och tv-serier. För- och efternamn på dessa karlar tack!

Bonusfråga: Vem av dessa fyra är död?

I julklapp i år fick jag två trådlösa keyboards.

Ett till Rock Band 3 för att rocka loss till Queens pianoslingor och Huye Lewis syntslingor. (Fantastiskt)

Och ett till datorn som nu är uppkopplat. Tydligen så är det världens mest avancerade trådlösa tangentbord. Yikes. Numera sker i alla fall allt bloggande bekvämt från soffan framför TV:n, att jag har velat blogga på något annat sätt tidigare är obegripligt. För det är fantastiskt.

Så idag har jag surfat framför TV:n från soffan, efttersom jag lyckades bli förkyld under helgen och är nu hemma från jobbet.

Förresten, funderar du fortfarande på ifall Die Hard är världens bästa julfilm eller inte? Fortsätt in här i så fall.

En första glimt av en visdomstand blev synlig i morse. Halva käkbenet är tokömt. Jag funderade på att dela med mig av spektaklet med hjälp av en bild, men mina egna ord får räcka den här gången. Julen kommer alldeles strax och jag hoppas kunna avnjuta många hekto Janssons Frestelse under helgen, trots ömmande mun.

I år blir första julen med julgran, det blir mysigt. Min fru har köpt hem en del julbelysning som hänger/står i våra fönster, det boostar julkänslan avsevärt.

Under tiden spelar jag en hel del The Secret of Monkey Island, perfekt avkoppling inför läggdags på vardagskvällar. Jag skrattar mycket och skäms lite. Skrattar för att humorn fortfarande är top notch (originalet kom 1991), skäms för att jag hittills har tagit hjälp av guide tre gånger.

Imorgon kväll fortsätter Metroidmarathonet med Super Metroid som jag egentligen redan klarat, men det var för svårt att hålla sig. Långpass med storebror, ser fram emot det!

Jag: Nej, inte lunch nu igen...

Överjag tittar upp från sin bok, lägger hastigt ner den och vänder sig mot mig.

Överjag: Är det något som tynger dig Viktor?
Jag: Nej det är det väl inte, eller jo förresten. Jag såg att klockan var lite över tolv och det innebär ju lunchtid.
Överjag: Ja, och det är helt normalt med lunchtid vid tolv. Det är en av grundpelarna i varje kontorssamhälle världen över, nästan lika viktigt som kaffemaskinen och fruktkorgen.
Jag: Att det är normalt fattar väl vem som helst men det innebär att jag måste gå och äta igen.
Överjag: Du måste äta Viktor. Mat är kroppens bränsle och utan mat blir du lättirriterad, handlingsförlamad och allmänt tom i blicken. Det här har vi pratat om många gånger tidigare.

Hungrig som jag är blir jag lite lätt irriterad och börjar vrida min kontorsstol i kvartscirklar fram och tillbaka. Blicken landar på alla möjliga ställen förutom just i Överjagets ögon.

Jag: Självklart vet jag att jag måste äta och det är precis vad jag tänker göra. Jag önskar bara att jag slapp gå dit igen.
Överjag: Ursäkta mig? Vad menas med dit?

Nu fanns det längre ingen återvändo. Jag var tvungen att konfrontera problemet.

Jag: Till Subway...
Överjag: Till... Subway?
Jag: Ja.
Överjag: ...förlåt mig, jag förstår inte. Vad är problemet?
Jag: Ända sedan jag började jobba på ett och samma ställe har majoriteten av mina luncher spenderats på Subway, de är närmast. Och godast... tror jag i alla fall, jag har inte prövat så många andra ställen. Jag går faktiskt igenom samma rutin varje gång. 1: Ny arbetsplats 2: Hitta det godaste matstället i närheten 3: Ät lunch där tills du tröttnar på alla deras menyer 4: Fortsätt ät där ändå. Och nu är jag bara så sjukt trött på Subway-mackor.

Överjag tar av sig sina glasögon och gnuggar sig i ögonen. Han skakar på sitt överhuvud flera gånger och försöker komma på hur han ska börja sin nästa mening. Till slut finner han orden:

Överjag: Du menar alltså att du slösar pengar nästan varje dag på att äta mat du är trött på? Pengar och tid på något du inte uppskattar! Förstår vidden av det här problemet Viktor? Förstår du vad det här säger om dig som person? Jag kräver förändring på det här området. Förändring omgående. F-Ö-R-Ä-N-D-R-I-N-G.
Jag: Ja, ja, ja, jag vet! Lugna dig. Jag ska bättra mig. Men tänk dig själv: En härlig kycklingmacka med en schysst dressing på, tomater, sallad och gurka. Och sedan avsluta varje måltid med en av de där underbara kak...
Det: COOKIE?
Överjag: Harpklang! Vad var det där för åbäke som endast talar i versaler?
Jag: Shiiiit. Om hela sanningen ska fram så var det där den egentliga orsaken till alla frekventa besök hos Subway. Min kropp ballar ur av blotta tanken av de där söta ka...
Det: COOKIE!
Överjag: Jag förgås. Vad är det för odjur du släppt in? Detta vrak vars enda syfte verkar vara att bryta sociala normer och tänja på gränser, vad gör det här?
Det: COOKIE!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Överjag: Skäms på dig! Inte fler än tre utropstecken och det vet du!
Det: COOKIEZ!!!!!!!!!!!!!111
Överjag: ...andas. Andas. Andas.

Jag tar tillfället i akt när de är upptagna med varandra, slänger på mig jackan och springer över gatan direkt in på Subway. Dags för kaka igen!

 

Nu var det ett par veckor sedan men historien måste ändå berättas, sanningen måste fram!

Efter ett härligt bröllop i Vimmerby var vi fyra personer på väg hem till Stockholm igen. Jag hade precis tagit mig ut till E4:an igen, några hade redan somnat i bilen och Dire Straits kom ut ur högtalarna i alldeles lagom volym. Min frus huvud började nicka och jag satt för mig själv och tänkte. Timmarna från att jag har varit på ett bröllop tills jag somnar är jag lite existentiell och blickar framåt i livet på ett sätt jag sällan gör.

"Aaahhhh", tänkte jag, "vi kommer ligga i våra sängar om knappt två timmar".

Då dog REX.

Bilen tvärdog, lamporna och instrumentpanelen slocknade, gasen reagerade inte och styrservon la av. Med ett sådant åbäke mitt på E4:an var det bara att väja in i vägrenen så smidigt som möjligt. Klockan var ungefär elva på kvällen sent i oktober. Vad gör man i en sån situation?

Det var ingen idé att försöka få igång den på egen hand utan vi började ringa folk och be om råd. Som tur var låg det en bil ungefär 15 minuter efter oss, de hade också varit på bröllopet. De hjälpte mig att få tag på startkablar (den ena macken stängde precis när vi kom och hade ingen större lust att hjälpa oss. Den andra macken var mer hjälpsam och lånade ut kablar med legitimation som pant)

Vi lyckades till slut, med hjälp av en främling som stannade helt oprovocerat och ville hjälpa, få igång bilen igen och alla jublade och hoppade in. Men tyvärr höll den resan inte särskilt länge, REX gjorde sin sista kilometer låtandes som en helikopter och jag förstod då att det var inget mer att göra.

Bilen bakom oss hade plats för en person till så vi gick från fyra till tre som fick stanna kvar. Vi ringde bärgning och satt i en bil som var så pass död att den inte ens orkade ha på sina varningsblinkers. Nu var klockan mitt i natten (ungefär halvtvå) och vi behövde hålla värmen med de festkläder vi hade på oss. Vi satte oss alla i baksätet, klädde på oss alla kläder vi hittade och höll om varandra väldigt hårt. De äktenskapliga lagarna fick tänjas lite på då det blev kramparty där bak i bilen, lyckligtvis var den tredje personen hon som nästan såg mig halvnaken för ett par månader sedan så den isen var redan bruten.

Vi lyckades överleva kylan och äntligen kom en bärgningsbil som, då han fick veta hur länge vi suttit ute i kylan, maxade värmen i kupén på sin bil och lät oss sitta där.

Bilen bärgades in till Norrköping och ställdes innanför en grind hos bärgningsfirman. Det fanns ett 7/11 som hade öppet bara över vägen. Vi stormade in, klädda som illegala immigranter och köpte varm soppa. Under tiden kom det en hjälte från Stockholm som på ingen varsel hämtade upp oss och skjutsade hem oss.

Jag ägnade en vecka åt att se om någon var intresserad av en fin bil med en helt trasig motor. Jag fick inte napp någonstans och vi bestämde till slut att det var lika bra att göra slut på dess lidande. En dryg vecka senare åkte jag och hjälten ner dit igen för att skriva på papper för att få den skrotad. Nu finns den inte längre.

Det blev en kort romans. Tråkigt, men sant.

Vi passade på att leka lite när den ändå skulle skrotas:

Hej på dig sänglampa, dig har jag inte sett sedan jag flyttade från mitt pojkrum!

Uppborrat av undertecknad. Sist jag kollade så är jag fortfarande bäst.


Just sayin'...

"Det är det enda jag ser när jag tittar på ditt bloggnamn"

ViewtifulViktor.

Hoppas inte du gör det nu också bara...

Att göra saker själv har länge varit en skräck i mina ögon. Det är så fruktansvärt mycket som kan gå fel och jag har fegat ur fler gånger än jag kan räkna. Men nu med vår nya lägenhet behövde vi verkligen göra om väggarna i två sovrum. Jag vill inte bli 30 år gammal och fortfarande vara så ohändig som jag är. Därför tog jag tjuren vid hornen.

Det ena rummet står nu klart; slipat, målat och tapetserat av undertecknad. Det har varit ett par tuffa ögonblick och det är inte perfekt, men tillräckligt bra för att jag ska kunna vara väldigt stolt över mig själv:

Så heter mannen som skapat logotypen du ser här ovan. Jag och Joakim jobbade på GRIN tillsammans, redan då visade han prov på sina färdigheter genom att designa hela vår grafiska profil till mitt och min frus bröllop. Han gjorde även då ett makalöst bra jobb.

Och Viewtiful Viktor blev exakt som jag ville, tack vare honom.

Joakim är en riktigt skön kille som lyckligtvis inte hade något emot att jag och Ludde lyssnade på musik dagarna i ända (Jag och Ludde jobbade rygg i rygg och Joakim satt fem meter från oss). Han fastnade dock aldrig för Super Metroid eftersom han hela tiden "undrade när första banan skulle ta slut".

Om du vill kan du kika runt i Joakims onlineportfölj här.