Metroid II: Return of Samus - Check
Spoilervarning!
Metroidäventyren fortsätter, den här gången helt ensam. Plus att uppföljaren till det överraskande tajta Metroid till NES släpptes till Game Boy. Det innebar att jag nu fick chansen att damma av en julklapp jag fick i början av nittiotalet:
Tänk att den fortfarande fungerar! Jag är väldigt imponerad av maskinen men också av mig själv som barn. Hur i hela fridens namn kunde jag spela på ett sådan vanvettigt obekväm skärm? Alla spel ritas upp med hjälp av 160x144 pixlar som kan skifta mellan fyra olika nyanser av gyllenbrunt. Ingen bakgrundsbelysning erbjuds så ljus måste komma utifrån, vilket gör det väldigt svårt att hitta rätt vinkel då ljuset gärna studsar på "skyddsglaset" och rakt in i dina ögon istället för att lysa upp själva skärmen. Det gör det även ganska så omöjligt att ta bilder på skärmen:
Dåså, Metroid II alltså. Jag betalade dryga hundralappen för bara kassetten efter en auktion på Tradera:
Efter att ha rivit rymdpiraternas planer att utnyttja Metroids för att... få en massa makt som inte tillhör dem, så blir vetskapen om Metroids vitt utsprett. Många civilisationer runt om i rymden är rädda för Metroids men också vad som kan hända ifall de hamnar i fel händer. Därför får Samus i uppdrag att åka till Metroids hemplanet SR388 för att utrota hela arten. Hela spelet går då alltså ut på att ta sig djupare och djupare ner under ytan och ta kål på sammanlagt 39 stycken Metroids. Att Metroids klart och tydligt verkar vara en utrotningshotad art berör inte Samus, hon ger sig av på sin utrotningsturné med rak rygg. Spelet börjar när hon kliver av sitt rymdskepp.
Samus är mer detaljerad i det här spelet än i sin föregångare, trots att skärmen är avsevärt mycket mindre. Ett konstigt designval, men det funkar ändå. Metroidspelen bygger ju ändå mycket på just Samus så det får ses som en prioriteringsfråga att hon får ta så pass mycket plats på skärmen, så att man ser att det är hon!
Kontrollen är slipad (ducka samt skjuta nedåt i luften, ja tack!) och musiken är helt okej. Miljöerna är tappert uppritade på olika sätt för att ge känslan av att man utforskar olika delar av en planet. Det första Metroid kunde ju ta hjälp av färger för att skilja på de olika miljöerna, i det här fallet är det omöjligt. Men musiken skiftar tydligt mellan actionbetonat gameplay och mer stillsamt och småkusligt.
De allra bästa förbättringarna stavas sparfunktion och energi/missilpåfyllningsstationer. Att ha sådana element någorlunda generöst utspritt över spelvärlden är ett enormt kliv framåt och blev härmed standard för serien. För att inte tala om truddelutten som spelas när man hittar en ny powerup. Japp, Metroid II var först med det också.
Och powerupsen var också en stor överraskning. Istället för att tunna av utbudet från sin tekniskt sett mer kraftfulla föregångare så utökade de istället Samus tekniska arsenal. Väldigt imponerande.
Under spelets gång möter man alltså en massa Metroids (varför fortsätter jag skriva dem med stor bokstav?), vissa mer utvecklade än andra. De blir alltså svårare och tuffare ju längre ner i planeten man kommer.
Efter en ganska tam sista boss (Metroid Queen? Nämen tjenixen Alien Queen) händer det som mer än allt annat definierar Metroidserien. Samus får en personlig kontakt med Metroidarten. Från att ha haft en mer formell kontakt med arten så tror en nykläckt Metroid att Samus är dess mamma. Jag visste sen länge om denna sekvens men blev ändå lite smått berörd av nåden Samus visar genom att låta denna nyfödda dödliga best leva. Plus att det lägger upp scenariot för vad som ska komma bli Super Metroid som släpptes tre år senare.
Det ökända ägget introduceras en halvtimme innan man får fysisk kontakt med det, snyggt
Jag blev ännu mer överraskad av Metroid II än vad jag blev av ettan. Här introduceras det ännu mer element som fortfarande anses vara själva kärnan av hela serien. Ett riktigt stort minus är att någon dramaturgisk inramning knappt existerar. Det finns ingen som helst text som förklarar vad som händer vare sig i början eller slutet. Jag fick läsa utkast från inscannade bilder från instruktionsboken för att förstå vad spelet gick ut på. Ett par skärmar text hade gjort spelet till en mer komplett upplevelse. Sedan är ju även ettans sista boss många gånger coolare än i det här spelet.
Metroid II är ändå bra och jag lyckades klara det på en uppsättning batterier, det ni! För bildbevis, kisa med ögonen och ta en titt:
Metroidäventyren fortsätter, den här gången helt ensam. Plus att uppföljaren till det överraskande tajta Metroid till NES släpptes till Game Boy. Det innebar att jag nu fick chansen att damma av en julklapp jag fick i början av nittiotalet:
Tänk att den fortfarande fungerar! Jag är väldigt imponerad av maskinen men också av mig själv som barn. Hur i hela fridens namn kunde jag spela på ett sådan vanvettigt obekväm skärm? Alla spel ritas upp med hjälp av 160x144 pixlar som kan skifta mellan fyra olika nyanser av gyllenbrunt. Ingen bakgrundsbelysning erbjuds så ljus måste komma utifrån, vilket gör det väldigt svårt att hitta rätt vinkel då ljuset gärna studsar på "skyddsglaset" och rakt in i dina ögon istället för att lysa upp själva skärmen. Det gör det även ganska så omöjligt att ta bilder på skärmen:
Jag tror jag plockar screenshots från Internet hädanefter
Dåså, Metroid II alltså. Jag betalade dryga hundralappen för bara kassetten efter en auktion på Tradera:
Efter att ha rivit rymdpiraternas planer att utnyttja Metroids för att... få en massa makt som inte tillhör dem, så blir vetskapen om Metroids vitt utsprett. Många civilisationer runt om i rymden är rädda för Metroids men också vad som kan hända ifall de hamnar i fel händer. Därför får Samus i uppdrag att åka till Metroids hemplanet SR388 för att utrota hela arten. Hela spelet går då alltså ut på att ta sig djupare och djupare ner under ytan och ta kål på sammanlagt 39 stycken Metroids. Att Metroids klart och tydligt verkar vara en utrotningshotad art berör inte Samus, hon ger sig av på sin utrotningsturné med rak rygg. Spelet börjar när hon kliver av sitt rymdskepp.
Samus är mer detaljerad i det här spelet än i sin föregångare, trots att skärmen är avsevärt mycket mindre. Ett konstigt designval, men det funkar ändå. Metroidspelen bygger ju ändå mycket på just Samus så det får ses som en prioriteringsfråga att hon får ta så pass mycket plats på skärmen, så att man ser att det är hon!
En mycket mer detaljerad Samus
Kontrollen är slipad (ducka samt skjuta nedåt i luften, ja tack!) och musiken är helt okej. Miljöerna är tappert uppritade på olika sätt för att ge känslan av att man utforskar olika delar av en planet. Det första Metroid kunde ju ta hjälp av färger för att skilja på de olika miljöerna, i det här fallet är det omöjligt. Men musiken skiftar tydligt mellan actionbetonat gameplay och mer stillsamt och småkusligt.
En av de första evolutionstadierna av Metroids
De allra bästa förbättringarna stavas sparfunktion och energi/missilpåfyllningsstationer. Att ha sådana element någorlunda generöst utspritt över spelvärlden är ett enormt kliv framåt och blev härmed standard för serien. För att inte tala om truddelutten som spelas när man hittar en ny powerup. Japp, Metroid II var först med det också.
Och powerupsen var också en stor överraskning. Istället för att tunna av utbudet från sin tekniskt sett mer kraftfulla föregångare så utökade de istället Samus tekniska arsenal. Väldigt imponerande.
Under spelets gång möter man alltså en massa Metroids (varför fortsätter jag skriva dem med stor bokstav?), vissa mer utvecklade än andra. De blir alltså svårare och tuffare ju längre ner i planeten man kommer.
Zeta Metroid, Omega Metroid och så den vi alla älskar: ...Standard Metroid?
Efter en ganska tam sista boss (Metroid Queen? Nämen tjenixen Alien Queen) händer det som mer än allt annat definierar Metroidserien. Samus får en personlig kontakt med Metroidarten. Från att ha haft en mer formell kontakt med arten så tror en nykläckt Metroid att Samus är dess mamma. Jag visste sen länge om denna sekvens men blev ändå lite smått berörd av nåden Samus visar genom att låta denna nyfödda dödliga best leva. Plus att det lägger upp scenariot för vad som ska komma bli Super Metroid som släpptes tre år senare.
Det ökända ägget introduceras en halvtimme innan man får fysisk kontakt med det, snyggt
Jag blev ännu mer överraskad av Metroid II än vad jag blev av ettan. Här introduceras det ännu mer element som fortfarande anses vara själva kärnan av hela serien. Ett riktigt stort minus är att någon dramaturgisk inramning knappt existerar. Det finns ingen som helst text som förklarar vad som händer vare sig i början eller slutet. Jag fick läsa utkast från inscannade bilder från instruktionsboken för att förstå vad spelet gick ut på. Ett par skärmar text hade gjort spelet till en mer komplett upplevelse. Sedan är ju även ettans sista boss många gånger coolare än i det här spelet.
Metroid II är ändå bra och jag lyckades klara det på en uppsättning batterier, det ni! För bildbevis, kisa med ögonen och ta en titt:
Tre timmar och femtiofyra minuter, BAM!
BETYG: 3/5
Kommentarer
Postat av: Cem
Är de 100% på den tiden eller kanske har inte Metroid 2 någon procentsats?
Postat av: Viktor
Jag såg aldrig någon procentsats men det var garanterat inte 100 % på den tiden
Trackback
