Ännu ett strålande spel! Geniunt humoristiskt också, det är inte många spel som lyckas vara. Förutom Lucasarts gamla pusseläventyr från 90-talet så är det typ bara Paper Mario-seriens skämt som jag verkligen skrattar åt.

Min recension är nu uppe.



Och mitt hjärta slår fort och min blick rör sig snabbt. Varför då? Jo så här är det:
Jag har bara recenserat två DS-spel och redan hunnit kasta ut toppbetyg på båda spelen. Toppbetyg ska verkligen inte ges ut hur som helst, dom ska nämligen vara sällsynta. Kvalet i huvudet blir då, var dom båda verkligen värda toppbetyg? Kommer alla som läser mina recensioner att ta allt med en nypa salt hädanefter?

I grund och botten handlar det om att jag måste lära mig att stå för vad jag säger, tycker och skriver. Alla dom tre sakerna hänger ihop och jag måste helt enkelt stå på mig. Visst lyssnar jag på vad folk tycker och tänker om vad jag tycker och tänker men jag får inte böja mig för det.

Och sen är det ju bara Internet. Tänk när jag blir konfronterad öga mot öga för mina åsikter i ett lite mer fundamentalt ämne, då kommer mina nuvarande våndor att se ynkliga ut i jämförelse.