Jag har i mitt liv hört många historier om andra spelälskares första kontakt med tv-spel. Hur dom reagerade första gången deras pappa kom hem med en Commodore 64, eller när dom för första gången besökte en arkadhall, eller kanske första gången dom hoppade på en Goomba. Deras första spelminnen alltså.

Grejen med mig, för jag är ju litt mer unik, är att jag har inget första spelminne. Min storebror fick ett Nintendo Entertainment System (NES) i julklapp när jag var ett. Eller om det var året efter. Poängen är iallafall att jag inte har något minne av att spela tv-spel för första gången, det är något jag har hållit på med hela livet.

Och jag har inga planer att sluta med det heller. Jag älskar att spela tv-spel, det är ett av mina största intressen. Jag såg verkligen till att skaffa mig en fru som inte har några som helst problem med det. Att mitt spelintresse inte kommer avta var jag väldigt tydlig med innan vi blev ett. Det är inte heller något jag kommer växa ifrån utan alltid kommer hålla kärt.

Det var en av dom sakerna som var så roligt när jag fick arbete som speltestare på GRIN i slutet av 2007. Då blev helt plötsligt alla mina timmar spenderade på spel konverterade till arbetserfarenhet. Detta visade sig när jag hade utvecklingssamtal (eller vad man kallar det i arbetslivet) och fick mina starka sidor uppräknade av min chef:


Det är inte på varje arbetsplats man får höra sådant under sitt utvecklingssamtal. Playthrough-player menas att spela igenom solokampanjen av spelet och ha det som ansvarsområde. Andra exempel på ansvarsområden kan vara flerspelarläget (multiplayer) eller bara rent allmänt leta efter... hål.

Iallafall, nu recenserar jag spel regelbundet och njuter av det. Jag får se var mitt spelintresse kommer ta mig härnäst.