Milda spoilervarningar för hela God of War-serien.

Jag var naiv, otroligt naiv. Inledningen i God of War III var precis som jag trodde att det skulle vara; bombastisk, extrem och sådär allmänt sjuk i hela huvudet. Alltså galet explosiv om du inte förstod det.

Grejen var den att jag slutade spela direkt efter inledningen och tog en paus på ungefär 24 timmar. Under tiden gick jag och sög på karamellen, undrandes vad fortsättningen av spelet kunde bjuda på. Jag trodde helt seriöst att det bara skulle öka i intensitet hädanefter. Med tanke på alla explosiva speltitlar som släppts dom senaste två åren (Modern Warfare 1 & 2, Uncharted 2, Killzone 2 och Bayonetta) är det lätt att tappa verklighetsförankringen. För helt ärligt, någon måtta får det väl ändå vara!

Att jag då efter en skållhet inledning, något som varje del i serien inletts med (vilket gör min övertygelse om en lika explosiv fortsättning ännu märkligare), både bildligt och bokstavligen får landa på marken igen blir till en början en liten besvikelse. Härifrån följer exakt samma recept som gjorde God of War en succé från första början.

Men jag kunde skönja små detaljer som gjorde skillnad på det stora hela. Hur bossar introducerades, hur strider genomgick överraskande tempoväxlingar och hur inälvorna på en kentaur ser ut som.

Den här bilden var en av dom som prydde omslagen på speltidningarna under tiden då spelet släpptes. Det säger väldigt mycket om hur våldcentrerat God of War är.

Det var ett par ögonblick i det här spelet som verkligen etsade sig fast på ögonen. Och med teknisk briljans blev trean ett värdigt avslut. God of War är nu en av dom absolut bästa speltrilogierna jag någonsin spelat.

Min recension är nu uppe.