Jag har spelat Grand Theft Auto (GTA) ända sedan det allra första spelet då det kom 1997. Detta var innan utvecklarna Rockstar hette Rockstar, då hette de DMA Design och vem som helst fattar varför de bytte namn.


GTA är en serie som varit the shit redan från början. Att sno bilar (som namnet beskriver), köra över civila, lyssna på bilradio och fly från polisen har alltid varit själva kärnan för spelupplevelsen. Vilket lockat både media och 12-åriga killar (som jag själv var då det släpptes) av exakt samma anledning, det var ett spel som lät en göra strikt förbjudna saker i vardagliga miljöer. Runt detta har det sedan för varje uppföljare byggts upp en stabilare uppdragsstruktur, matigare karaktärer, mer varierade uppdrag och större miljöer. Och bättre och bättre har det utan tvekan blivit.

GTA III till Playstation 2 revolutionerade spelvärlden. Det är knappast någon överdrift. Sandlådegenren var helt plötsligt normen som alla ville härma (True Crime 1 & 2, Scarface, No More Heroes, Mafia 1 & 2, The Getaway 1 & 2, Just Cause, Driver: Parallel Lines för att nämna några) men det var inte förrän det kom ett nytt GTA som man visste att det skulle höja ribban igen. Ingen har ännu kunnat mäta sig med Rockstars fingertoppskänsla för attityd, humor, satir, musiksmak och allmäna hyllningar till populärkultur.

Jag satt ensam, skrattade högt och tappade hakan samtidigt under de första timmarna av GTA III, det har jag aldrig tidigare gjort av ett spel.
GTA: Vice City var ännu bättre och lade grunden för min kärlek till 80-talsrock, Cum on feel the noize!
GTA: San Andreas var ännu bättre och större.

När GTA IV sedan släpptes ungefär samtidigt som jag fick en Playstation 3 i bröllopspresent hade jag egentligen inget val. Det skulle spelas igenom. Det var då jag utan förvarning kände hur trött jag var på sandlådespel.

Liberty City har aldrig varit så levande, realistiskt och snyggt. Dialogen var suverän och flerspelarmöjligheterna var genom taket. Men ändå kände jag att priset som betalats för dessa nymodigheter var lite för högt. Absurda biljakter med semirealistisk fysik hade bytts ut mot sega och tunga bilar som alldeles för enkelt hamnade i sladd och kändes mer tröga än roliga. Smyguppdrag ombord på hamnfartyg där man kom över ett Harrierflygplan man sedan parkerade på sin privata flygplats hade bytts ut mot att gå på date och kasta pil. Inbrott på Area 51, jetpak och fallskärmshopp hade bytts ut mot dåligt samvete då man tackade nej till att bowla med sin kusin för han var så störig.

Att spelet lyckas ge mig dåligt samvete för en så banal sak som att inte hänga med sin kusin en kväll (när det finns tusen andra saker att göra i spelet som är miljontals gånger värre än så men då känner jag inget) måste ändå ses som ett lyckat experiment från Rockstars sida. Vuxen vänskap kan vara svår.

För GTA IV gjorde många förbättringar, men i mina ögon tog de också ett par steg tillbaka. Jag spelade såklart igenom det, en del av det med ren viljestyrka. Men efter det fick det vara, jag har inte rört expansionerna som släppts efter det. Detta är nog mest för att jag var så mätt på sandlådespel så jag bestämde mig för att inte spela något sådant på ett par år. Det var rätt beslut.

Så efter en drygt två års fasta på sandlådespel valde jag att plocka upp Rockstars nya Västernepos, Red Dead Redemption...