Spoilervarning för, du fattar.

Som sagt, sista bossen i ett spel är väldigt viktig. Det är det sista man kommer uppleva av spelet, det kan antingen agera som grädde på moset (vem som nu vill ha grädde på sitt mos) eller fälla krokben på resten av spelet. Missade du av någon märklig anledning mina tidigare inlägg om dom sämsta sista bossarna kan du fortsätta in här någonstans:

Sämsta sista bossen plats 5, plats 4, plats 3, plats 2 och plats 1.

Det är naturligtvis inte lika roligt att tokhylla som det är att rådissa, men dom bästa sista bossarna förtjänar faktiskt minst lika mycket uppmärksamhet, om inte mer!

Så här kommer den, plats fem över spelen med dom bästa sista bossarna någonsin!


5. Paper Mario: The Thousand-Year Door - Gamecube, 2004
Jag köpte det här spelet bara sådär en vacker dag. Mer exakt den 9:e februari 2006, 17:19 (jag sparar oftast kvittot på mina spelköp). Jag hade läst mycket om rollspelen med Mario (Super Mario RPG: Legend of the Seven Stars till Super Nintendo och Paper Mario till Nintendo 64) och ville helt enkelt hoppa på tåget för att se om det var något för mig.

Jag fick besked bara minuter in i spelet, jag blev förtjust direkt! Jag klarade ju föregångaren till Nintendo 64 efter att jag hade spelat det här. Men det här är faktiskt bättre på alla punkter. Det fick bland annat till ett asgarv hos mig vid ett speciellt tillfälle som jag sent kommer glömma. Spelet överraskade även med vissa sentimentala bitar som lyckades förmedla något vackert, trots all humor.

Nåväl, spelet slutar i ett underjordiskt slott av något slag. Shadow Queen, skuggdrottningen, har återuppstått och Mario måste besegra henne. Rollspelsbossar går efter en tydlig mall, det nämnde jag tidigare då jag dissade Final Fantasy VII (åhh, det var så skönt att få ur sig, jag minns det än!).

Det gör även Paper Mario i det här fallet. Men grejen är att spelet aldrig tar sig själv på för stort allvar. Bosskampen utspelar sig ju, som alla andra strider under spelets gång, på en teaterscen med åskådare sittandes i stolar. Att stå och kämpa för sitt liv mot en besatt prinsessa och sedan göra en bakåtvolt för att tillfredsställa publiken (man tjänade på att göra så) kan man inget annat än att skratta åt det absurda. Det var liksom hela känslan med spelet, lattjo lajban! Och sista bossen exkluderades verkligen inte från den känslan.

Striden höll på bra länge också, inte för att det är ett krav för en bra sista boss men det kan bli så sjukt spännande när man hållit på och spelat länge utan chans att spara. Jag fick till det ultimata scenariot under den här bosskampen. Jag minns inte exakt hur länge jag höll på men jag gissar på ungefär drygt 90 minuter. Jag hade använt alla mina föremål, nästan alla mina allierade hade dött, jag var döende helt enkelt. Strider går till på det viset att man turas om att attackera varandra, däremellan hade man obegränsat med tid att fundera på vad man skulle gör härnäst.

Det blev till slut så svettigt att jag ägnade minuter åt att fundera ut den bästa strategin för att vinna. Till slut stod jag där och insåg att om Skuggdrottningen fick attackera mig tre gånger till skulle jag dö. Jag var alltså tvungen att besegra henne på mina tre attacker jag hade innan. Och jag lyckades! Jag förstår inte hur men jag gjorde det, helt utan marginal. Hade hon fått attackera en gång till hade jag misslyckats och fått spela om hela bossen.

Spana in uppladdningen och början av striden här. Dom börjar inte slåss förrän fem minuter in. Grafiken är ju bara för underbar, jag blir nästan nostalgisk när jag ser det här. Får man vara det när det egentligen bara handlar om fyra år?

Platsen på listan förtjänar bossen lika mycket på hur bra den är men också hur spännande det blev för mig när jag mötte den. Jag är alltså 50% partisk den här gången, bara så du vet.