Jag har tidigare pratat om ett arv jag är stolt över.

Idag tänkte jag prata om ett arv som ligger lite längre ner på stolhetsskalan, eller rättare sagt ligger det inte alls på den skalan. Det här är ett arv jag sällan pratar om, något jag bär med mig överallt, något som jag påminns om i mitt vardagliga liv.

Det handlar om Weird Al Yankovic.

Den här mannen har sedan 1983 släppt över tio album med parodier på aktuella låtar för sin tid. Vem har inte hört, eller åtminstone hört talas om, hans Michael Jackson-parodier "Fat" och "Eat it"? Oftast handlar hans versioner om mat och TV, kanske det som amerikanarna tycker är roligast att skratta åt?

"Like a virgin" av Madonna blev istället "Like a surgeon" som i sin tur handlar om en inkompetent kirurg.
"U can't touch this" av MC Hammer blev istället "I can't watch this" som i sin tur handlar om dåliga TV-kanaler.
"Girls just want to have fun" av Cyndi Lauper blev istället "Girls just want to have lunch" som i sin tur handlar om... ja, du fattar.

Min storebror köpte hem hans skivor och som oftast fick jag låna dom. Som åttaåring var det ju jätteroligt att lyssna på lattjo lajban-musik ackompanjerat av konstiga djurläten och lustiga cartoon-ljud. Vad låtarna handlade om förstod jag inte mycket av.

Men villigheten att förstå fanns där, jag hade läst engelska sen skolstarten och min ambitionsnivå vid den tiden visste inga gränser. Så.. där satt jag, med alldeles för stora hörlurar, kopplad till familjestereon som fick skivan att hoppa när man gick omkring i rummet den stod i. Jag lyssnade på skivorna om och om igen samtidigt som jag läste texterna i konvolutet. Dessa systematiska genomlyssningar kombinerat med engelskan i skolan sköt mina engelskakunskaper i höjden och sakta men säkert började jag förstå det roliga i låtarna. Jag vågar fortfarande inte lyssna på hans gamla skivor, med risk för överdos av nostalgi följd av kraftig psykos. Bara fodralet får mig att skaka av känsloöverladdning:

Weird Al Yankovic gjorde också medleyn där han samlade bitar ur populärkulturens favoritlåtar för tillfället och gjorde en egen låt av det, plus att allt skulle spelas i polkatakt. Hysteriskt.

Vad jag, utan min vetskap, saknade var kunskapen om att dessa låtar var parodier av (oftast) seriösa låtar skrivna av (oftast) seriösa artister. Jag fick alltså i många fall höra Weird Al Yankovics versioner innan jag hörde originalversionerna.

Dom tre exemplena jag nämnde lite längre upp i texten är bara några av alla låtar jag inte visste fanns innan jag lyssnade på parodin. Ända sen... ja, ända sen slutet av nittiotalet har jag lite här och var plötsligt fått höra hur originalet ska låta. Det hela sker som en flashbackscen i en film:

Polkatolkningen av "I touch myself" och "What's love got to do with it" fortsätter den här pinsamma listan. I fallet "Ice ice baby" är polkaversionen lika rolig som originalet. Den underbara låten "Owner of a lonely heart" hörde jag inte på riktigt förrän jag körde drive-bys i Vice City i slutet av 2002 (spelet utspelar sig på åttiotalet). Innan dess var polkaversionen den enda referens jag hade. I somras såg jag som sagt Rocky IV och fick då höra James Brown sjunga "Living in America" för första gången. Inte "Living with a Hernia". Eller vad sägs om att jag inte hörde "Losing my religion" förrän en bit in på gymnasiet och tills dess inte riktigt fattat att det funnits en riktig låt bakom Yankovics polkaversion?

Vad som ändå är värst av allt detta är en alldeles särskild låt. En låt som står över alla tidigare nämnda låtar. Alla tidigare exempel är väldigt pinsamma att nämna men i det här fallet känns det mer som ett brott mot populärkulturen. På albumet Alapalooza från 1993 finns en låt som heter "Bohemian Polka" som är en polkaversion av konstverket "Bohemian Rhapsody", troligtvis Weird Al Yankovics lustiga sätt att säga peace till Freddie Mercury som dog två år tidigare.

Jag lyssnade frenetisk på "Bohemian Polka" under resten av nittiotalet.

Det skulle dröja ända till år 2000 för mig att höra originalet, då jag var hos en kompis och tittade på TV. MTV hade någon typ av Queen-dag och av en slump hamnade vi där. Där och då tyckte jag att låten var skitskum, långsam och arty.

Förlåt mig Freddie!!!

Det var så det gick till och jag skyller allt på min storebror. Det var han som möjliggjorde denna skändning av underbar musik eftersom han försåg mig med Weird Als skivor. Lyckligtvis upptäckte han vad han gjort och tog mig under sina vingar när jag började högstadiet. Sen dess har han bara lett mig på rätta vägar och låtit mig vila på gröna ängar. Lärt mig vad bra musik är för något på både uppenbara och subtila sätt.

Men mina uppenbarelser har ännu inte tagit slut. Dom kommer fortsätta att överraska mig. Så om du någon gång ser mig ställa mig upp och utbrista något i stil med "Men hallå, är det en tjej som sjunger den här låten?", döm mig inte isåfall.