Konsten att exkludera andra och sig själv
Med tiotalets Internetåtkomst över oss dygnet runt var som helst lever de flesta människorna (i västvärlden) dubbelliv. I det ena livet är vi riktiga människor som lever riktiga liv. Vi betalar vår skatt och... hjälper vår hyresvärdinna med att bära ut hennes sopor.
Vårt andra liv sker digitalt på Internet. Där har vi profiler på Facebook, Twitter och diverse chattprogram. Vi bloggar, vloggar och läser andras bloggar. Där kan vi spegla våra liv precis så som vi önskar. På Internet är våra liv proppfyllda av sköna skämt, jättecoola maträtter som vi lagat, skitsnygga kläder vi inhandlat, superbra tips för ekologisk medvetenhet, lyckade tentor, intressanta analyser av gamla tv-spel, brödbak och perfekta barnleenden. Där finns inga toalettbesök, skoskav, tråkiga transportsträckor och gråa måndagar.
Dagens ämne handlar mycket om detta fenomen. Att vi alla (åtminstone jag) ibland lever ut våra digitala liv lite för mycket.
Vad är det?
Jag tittar inte på bilder som tagits under en tillställning om tillställningen fortfarande pågår.
Varför?
Om jag skulle syssla med det gör jag mig skyldig till två sociala brott:
1. Jag exkluderar mig själv från sammanhanget.
Med hjälp av bilder kommunicerar vi ut vad för balla grejor vi håller på med för stunden och det är det jag vill undvika med den här principen/tvångstanken. Sitter man och tittar på bilder från samma tillställning man själv befinner sig på är det ett sätt att exkludera sig från sammanhanget och istället lägga fokus att fundera på vad bilderna kommer göra för mitt andra jag, mitt digitala jag:
Ser jag/vi ut att ha roligt?
Som att man går omkring och tittar på sig själv, sneglar på stora fönster för att kanske lyckas få en glimt av hur ens hållning ser ut. Bekräftelsebehovet hos människan har ju alltid funnits, men med Internets lättillgängliga och konstanta flöde är det enklare än någonsin att försöka mätta det.
2. Jag exkluderar andra.
Hur många kan samlas kring en skärm på ett par tum? Max tre stycken? Hur roligt är det för de andra att inte få se vad det är ni alla skrattar och ler åt?
När, var, hur?
Bröllop, födelsedagskalas, studentmottagningar, barndop, begravning, bar mitzvah eller helt enkelt när många människor samlas i en och samma lokal. Det inkluderar bilder tagna med min egna kamera och även andras kameror.
Hur uppkom det?
När digitalkamerorna gjort sin aggressiva belägring av... alla. När ägandet av en digitalkamera och mobilkamera blev standard.
Undantag?
Ifall någon blivit fotograferad mot sin vilja går jag självklart med på att visa upp bilden och respekterar ifall personen i fråga vill radera den. Japp, jag låter sällan folk titta på bilderna när jag håller i kameran. Detta handlar faktiskt inte bara om mig, jag gör er alla en tjänst!
Övrigt att tillägga?
Det här är den enda principen/tvångstanken som andra människor snappat upp, uppskattat och påminnt mig om när jag brutit mot den. Annars brukar mina vanor och ovanor framkallar suckar, stön och himlande ögon.
Princip eller tvångstanke?
Princip, helt klart. Jag håller hårt i denna, men jag får se hur det går när jag själv går omkring med en mobil som har Internetåtkomst (den vackra dagen är oundviklig). När det är hur enkelt som helst att publicera egentagna bilder på bland annat Facebook. Jag hoppas för allt i världen att du aldrig hittar mig på ett bröllop nedstirrandes i en skärm, bortkopplad från det verkliga livet, drömmer mig bort och funderar på vad alla som inte är där tycker om bilden på bröllopstårtan jag precis laddat upp.
Vårt andra liv sker digitalt på Internet. Där har vi profiler på Facebook, Twitter och diverse chattprogram. Vi bloggar, vloggar och läser andras bloggar. Där kan vi spegla våra liv precis så som vi önskar. På Internet är våra liv proppfyllda av sköna skämt, jättecoola maträtter som vi lagat, skitsnygga kläder vi inhandlat, superbra tips för ekologisk medvetenhet, lyckade tentor, intressanta analyser av gamla tv-spel, brödbak och perfekta barnleenden. Där finns inga toalettbesök, skoskav, tråkiga transportsträckor och gråa måndagar.
Dagens ämne handlar mycket om detta fenomen. Att vi alla (åtminstone jag) ibland lever ut våra digitala liv lite för mycket.
Vuxenvärldens svar på tjejfnitter
Vad är det?
Jag tittar inte på bilder som tagits under en tillställning om tillställningen fortfarande pågår.
Varför?
Om jag skulle syssla med det gör jag mig skyldig till två sociala brott:
1. Jag exkluderar mig själv från sammanhanget.
Med hjälp av bilder kommunicerar vi ut vad för balla grejor vi håller på med för stunden och det är det jag vill undvika med den här principen/tvångstanken. Sitter man och tittar på bilder från samma tillställning man själv befinner sig på är det ett sätt att exkludera sig från sammanhanget och istället lägga fokus att fundera på vad bilderna kommer göra för mitt andra jag, mitt digitala jag:
Ser jag/vi ut att ha roligt?
Som att man går omkring och tittar på sig själv, sneglar på stora fönster för att kanske lyckas få en glimt av hur ens hållning ser ut. Bekräftelsebehovet hos människan har ju alltid funnits, men med Internets lättillgängliga och konstanta flöde är det enklare än någonsin att försöka mätta det.
2. Jag exkluderar andra.
Hur många kan samlas kring en skärm på ett par tum? Max tre stycken? Hur roligt är det för de andra att inte få se vad det är ni alla skrattar och ler åt?
När, var, hur?
Bröllop, födelsedagskalas, studentmottagningar, barndop, begravning, bar mitzvah eller helt enkelt när många människor samlas i en och samma lokal. Det inkluderar bilder tagna med min egna kamera och även andras kameror.
Hur uppkom det?
När digitalkamerorna gjort sin aggressiva belägring av... alla. När ägandet av en digitalkamera och mobilkamera blev standard.
Undantag?
Ifall någon blivit fotograferad mot sin vilja går jag självklart med på att visa upp bilden och respekterar ifall personen i fråga vill radera den. Japp, jag låter sällan folk titta på bilderna när jag håller i kameran. Detta handlar faktiskt inte bara om mig, jag gör er alla en tjänst!
Övrigt att tillägga?
Det här är den enda principen/tvångstanken som andra människor snappat upp, uppskattat och påminnt mig om när jag brutit mot den. Annars brukar mina vanor och ovanor framkallar suckar, stön och himlande ögon.
Princip eller tvångstanke?
Princip, helt klart. Jag håller hårt i denna, men jag får se hur det går när jag själv går omkring med en mobil som har Internetåtkomst (den vackra dagen är oundviklig). När det är hur enkelt som helst att publicera egentagna bilder på bland annat Facebook. Jag hoppas för allt i världen att du aldrig hittar mig på ett bröllop nedstirrandes i en skärm, bortkopplad från det verkliga livet, drömmer mig bort och funderar på vad alla som inte är där tycker om bilden på bröllopstårtan jag precis laddat upp.
Kommentarer
Postat av: Agnes
Åh ja det är ju exakt så! Nu har vi inte bara bekräftelsen och godkännandet från de närvarande att tänka på, nu har vi även möjlighet att fundera över och styra vilken bekräftelse vi får (eller vill få) från andra, icke närvarande. I sammanhanget där man befinner sig för stunden kan vi ju inte alltid reglera vilket intryck vi ger, man kan ju tex. ramla, vinna i ett spel eller fisa av misstag. Denna händelse delas ju primärt av dem som finns närvarande och kan ju även vidarebefordras till andra av dem som varit med. En digital vidarebefordring som man själv gör, kanske i form av en bild eller en statusuppdatering på facebook, är ju något som vi styr över själva och kan därför redigeras så att den passar det intryck vi vill ge och den respons vi önskar få av dem som ser det. Jag råkade nog upprepa en del av vad du redan skrivit, vill bara säga att jag håller med dig.
Trackback
