Spoilervarning kommer här.

Första kontakten jag fick med Milleniumtrilogin var affischen till första filmen.

Jag älskade titeln, det gör jag fortfarande. Män som hatar kvinnor. Så oerhört kraftfull att jag direkt blev nyfiken på vad den innebar. Tråkigt för Michael Nyqvist att som man sitta i en fåtölj och se minst sagt allvarlig ut strax ovanför den titeln. Det var ju enkelt att tro att det var han och hans grabbgäng som var de som hatade kvinnor.
Vad har du hittat på för något nu Michael? tänkte jag för mig själv.

Men så är ju såklart inte fallet.

Titeln till första boken var som sagt hur bra som helst. Andra titeln, fortfarande bra. Tredje titeln, what. Luftslottet som sprängdes? Märkligt ordval. De engelska titlarna var också lite hit and miss, fast tvärtom. Här var titeln till första boken (The Girl With The Dragon Tatto) den tråkigaste, titeln till den andra en direkt översättning av den svenska (The Girl Who Played With Fire). ). Amerikanarna var egentligen först inne på att ge den tredje boken namnet The Girl Whose Shit Hit The Fan som faktiskt stämmer överens med vad som händer i boken, i bildspråk alltså. Men det visade sig var alltför magstarkt så de nöjde sig med den nästan lika bra titeln (som ändå är bättre än den svenska motsvarigheten) The Girl Who Kicked The Hornets' Nest.

Nåväl.

Efter att ha överlevt 2009 då allt om Millenium var det årets stora snackis så var jag illa tvungen att åtminstone se den första filmen. Den var bra. Men det var inte förrän efter att jag sett den andra filmen jag förstod vad hela grejen var. Det var någonstans här jag fick min uppenbarelse och med dessa ting kombinerade (inklusive påtryckningar från ett par håll) bestämde jag mig för att läsa hela trilogin innan jag såg den tredje filmen. Sagt och gjort.

Så nu är jag en av resten av svenska folket som både läst och sett hela trilogin, ivrigt väntandes på Hollywoods tolkning som självaste David Fincher (Fight Club) regisserar. Tills den har premiär och alla vi svenskar går ut på gator och torg och megasågar deras tolkning av Lisbeth så tänkte jag skriva lite om vad jag tycker om hela alltet.

För det första. Trilogin är väldigt bra. De sista kapitlena i den sista boken läste jag vid spärrarna på Kistas tunnelbanestation, strax under en lampa. Jag var på väg till spelmässan GAMEX men hejdade mig själv för att få reda på hur allt slutade. Jajamen, bok före spel den gången.

För det andra. Filmerna är också bra, åtminstone den första filmen. Miljöerna i den är väldigt vackra (svensk vinter- och våridyll) och tillsammans med mordmysteriet är det en riktigt stabil upplevelse. Plus att hela grejen med de gamla pressbilderna som Michael lägger ihop till en animation blir ännu bättre på film.

Men ärligt talat översätts inte spänningen och konspirationerna från andra och tredje boken särskilt bra till film. De innehåller ju faktiskt mest en massa förföljelser, avlyssningar, telefonsamtal och viskningar. Missförstå mig inte nu, som bok fungerar det alldeles utmärkt, spänningen hänger tjockt och klibbigt i luften hela tiden, men som film räcker det inte hela vägen. För att knyta tillbaka till David Fincher så kände jag under tiden jag såg Zodiac att boken som den är baserad på säkert är apspännande. För jag kände verkligen kvaliteten i regissörs- och skådespelararbetet, men det var ju en massa snack i bilar, på redaktioner och i affärer. Så filmen blev mest okej. The Social Network nådde helt klart längre, men det är väl för att historien om Facebook är mer relaterbart än en seriemördare som var aktiv i Kalifornien under sextio- och sjuttiotalet.

Och sedan till seriens huvudperson, så som jag ser det. Denna kvinnliga motsvarighet till Gollum, som slits mellan gott och ont på grund av hur livet behandlat henne tidigare. Utan en sådan karaktär skulle denna trilogin (precis som Sagan om Ringen-trilogin) bara bestå av kritvita riddare på kritvita hästar som slogs mot nattsvarta monster på nattsvarta hästar.

Hon är 20-någonting kvinnan med ett väldigt flickigt utseende och ett tillbakadraget kroppsspråk. Relationer med killar har aldrig funkat bra för henne så hon håller sig för sig själv. Fritiden ägnar hon istället åt att undersöka, på både lagliga och olagliga sätt, människors förflutna för att sedan ge dem vad hon tycker de förtjänar.

Man skulle kunna tro att det här handlar om Amelie från Montmartre men så är icke fallet. Lisbeth Salander är ikonen som fick Milleniumtrilogin att sticka ut och filmens uppmålning av karaktären är mer än rättvis. Minus faktumet att hennes ilska mot Michael i andra och tredje filmen aldrig förklaras. Kanske för att Michael inte var en kåtbock i filmerna så hon hade egentligen inget att vara arg över.

Med tanke på den globala succén som denna trilogi har blivit så är den nu en i raden av svenska stoltheter man på något sätt måste har erfarat för att verkligen vara svensk. Man ska även ha sett ett par avsnitt Fem myror är fler än fyra elefanter, lyssnat på ABBA, varit på Skansen, kunna nynna på minst en Ace of Base-låt, man ska inte flagga på nationaldagen och man tacka för tacket.

Nej men seriöst, Milleniumtrilogin är grym.

Men var höll Camilla Salander hus någonstans? Hon var ju en stekhet plotbomb, redo att explodera i Lisbeths ansikte när som helst. Jag väntade mig en galen konfronation under rättegången eller i någon mörk gränd, vad vet jag. Jag förstår att det var många fler böcker inplanerade så hon skulle säkert dyka upp senare i serien så att skiten kunde hamna i fläkten flera gånger, men jag blev ändå lite besviken. Vad som helst hade kunnat hända henne. Hon hade kunnat blivit kidnappad av Sektionen och fått biomekaniska implantat i sin kropp, som långsamt åt upp hennes mänskliga sida. Men en dag rymde hon från sitt fängelse och snodde första bästa ljussabeln hon hittade för att sedan söka upp Lisbeth, besatt av att duellera henne eftersom hon på ett sätt låg bakom deras faders död.

Hmm, var har jag hört det där förut?