Jag jobbar i Kista Science Tower ibland. Det är samma företag fast ett annat kontor, för omväxlingens och kaffets skull.

Då ges det även chans att få luncha med en god vän. Och vilken annan lunch än Delizie?

Men vad som oftast slår mig när jag besöker Kista är minnena som dyker upp. När jag blickar ut över bostadsområdet precis vid tunnelbanestationen så är det enkelt för mig att drömma tillbaka.

Jag gick ju som sagt i Mobila Gymnasiet läsåret 01-02 och lärde känna en helt ny klass. De jag kom bäst överens med bodde i just det här området och jag var där ganska ofta för att plugga, LANa, ladda ner film och spela Red Alert 2 mot varandra. Det var en väldigt rolig tid där vi var låtsasvuxna. Det hela kändes så moget. Helt ny skola, nya människor, nya områden (ungefär samma känsla som när jag började högstadiet, fast det går ändå inte riktigt att jämföra).

Det var där i Kista jag köpte GTA III till Playstation 2, jag firade nyår med dem, vi spelade in egna Jackass-klipp och det var även med hjälp av dessa kamrater jag skrev mina första skolarbeten som jag sedan lade upp på Lunarstorm. De besökte mig i Tullinge, för de flesta var det första gången i Botkyrka och en kommentar när de klev av pendeltågen var "Så var är ghettot någonstans då?".

Det var människor jag verkligen kopplade med och vi hade riktigt roligt tillsammans. Men.

Det var den här tiden under läsåret för tio år sedan som vi alla började tveka på om Mobila Gymnasiet var för oss. Många funderade på att byta skola för att rädda betygen (hör och häpna; många hade det svårt med frihet under ansvar!). Det mynnade ut i en skolavslutning i juni det året för att sedan aldrig träffas igen. Och då menar jag aldrig. Bortsett från en och annan nickning då vi mötts på stan så har jag inte haft någon enda kontakt med dessa människor sedan dess.

Jag påmindes om denna personliga tragedi då jag blickade ut över tidigare nämnda bostadsområdet. Jag fick ord att beskriva känslan då jag samma dag beställde Back to the future-boxen på bluray.

För det känns ibland som om det inte har hänt. Som om hela det läsåret är en dröm. Som om den person jag var under det läsåret är en fantasi. Som om alla intryck och minnen bara är påhitt. Som om jag efter det läsåret hoppade in i en DeLorean och vred tillbaka tiden till skolavslutningen året innan och fortsatte på en annan bana därifrån. Som om jag raderade den tidslinjen och startade om efter sommarlovet efter nian.

Skämt åsido; jag har inte varit särskilt duktig med att hålla kvar nya bekantskaper i mitt liv. Det har kommit och gått människor som jag verkligen saknar ibland.

Min militärtjänstgöring är nästan likadan, där facebookar jag ibland med några enstaka från min pluton, inte mer än så. Min andra gymnasieklass (som jag bytte till efter första läsåret) höll på att bli en exakt repris av min första. Lyckligtvis blev det inte så!

Jag har knappt några bilder kvar från mitt läsår på Mobila Gymnasiet, bara en massa minnen. Och minnen som bara få ligga och gro i en enda person vittrar sönder snabbt. Minnen behöver delas för att verkligen uppskattas.

Vad gott gör minnen om man inte har någon att dela de med?