Christine, Christine, min fantastiska Christine.

Det känns så skumt egentligen. För tio år sedan idag fyllde du femton och jag visste inte om det. Faktum är att jag inte ens visste hur du såg ut eller vem du var. Vi hade mejlat över Lunarstorm i ett par månader året innan men det rann ut i sanden. Du fanns överhuvudtaget inte i mitt liv. Det skulle dröja en dryg månad efter din femtonde födelsedag då vi träffades för första gången, och då var du till och med upptagen.

Men idag, tio år senare, har du varit en bekant, kompis, vän, nyförälskelse, flickvän och fästmö. Idag är du min fru och mamma till min son. Det är så galet när jag tänker på hela den resan.

Hur lyckades jag få dig? Alla mina tidigare försök med att imponera och framstå som någon ball inför tjejer hade floppat rejält. Jag smetade mitt hår fullt med vax och gjorde till mig men ingen var intresserad samtidigt som jag kanske var lite för intresserad. Jag var usel på att vara singel. Och när jag träffat dig för första gången kunde jag inte i min vildaste fantasi kunnat tro att vi skulle komma dit vi är idag. Du var helt enkelt så otroligt ofattbart snygg att det inte fanns på världskartan.

När det sedan stod klart att du var min flickvän kunde jag inte begripa det. Det var den bästa känslan någonsin.

Du och jag får ofta höra hur pass olika vi är, och de har såklart alldeles rätt. Där jag ses som stoisk och orubblig är du formbar och föränderlig. Av princip skrattar jag inte åt ordvitsar, ännu mindre åt mig själv, du skrattar åt allt möjligt roligt som livet bjuder på helt utan begränsningar. Jag har dammiga principer och en naiv lojalitet jag går efter i konflikter, du väljer den svagaste sidan och stöttar den. Jag har svårt för oförutsedda händelser, du är spontan. Jag nojjar om pengar och annat praktiskt här i livet, du säger hela tiden "det ordnar sig", (och det gör det!). Jag är morgontrött och kvällspigg, du är precis tvärtom.

All ära åt våra skillnader men det jag ser upp till dig allra mest är din genomskinlighet. Vid första anblick låter det inte särskilt positivt men lyssna. Du gömmer dig inte bakom en image eller bilden av hur du tror att andra förväntar sig att du ska vara. När jag gärna sätter på mig ett stenansikte då jag inte riktigt vet hur en situation kommer spelas ut, så är du fullt närvarande och äkta i ditt känslospel. Dina känslor sitter alltid på första parkett och riktigt lyser ur dig så fort något bra/dåligt/roligt/tråkigt händer. Du tänker inte innan du känner. Därför är du den överlägset roligaste personen att dela glädjande nyheter med. Just därför kan du också så lätt skratta åt dig själv.

Christine, jag är lyckligt lottad som får leva livet ihop med dig. Du är way out of my league, har alltid varit.

Jag avslutar med att sammanfatta min fru i två bilder: