Ni är med mig på en resa.

En resa genom tid och rum, en resa genom mitt känslomässiga/pubertala liv. Jag har gång på gång överraskat mig själv över hur personligt jag låtit det bli här på bloggen. Ungefär samtidigt som jag upptäckte mitt behov av att skriva om min barndom/ungdom så såg jag det även hos andra. Hur befriande det är att erkänna saker om sig själv och sina omständigheter som omslöt en under den absolut mest formbara tiden i livet. Hissa och dissa saker man tidigare inte vågat prata om - sådant är bra!

Det är viktigt att staka ut vägen man gått på, var man kommer ifrån. För mig blir det snäppet enklare genom alla dessa dagboksinlägg (som jag är drygt halvvägs igenom) som ger en tydlig doft av mitt tillstånd. Eller stank, beroende på hur du ser det.

Dagens inlägg handlar egentligen (nästan) bara om det sista stycket. Det var en del av min frigörelse från att ha tänkt på en och samma person, min crush, i flera år. Den biten är jobbig att läsa, det känns så oerhört dramatiskt. Fast samtidigt skönt, det var ju ett nödvändigt ställningstagande. Tänk vad de känslorna drev mig till att skriva, göra och säga. Och då har jag bara delat med mig av en bråkdel av det jag gjorde. Jag är säker på att mina vänner pustade ut i välbehag då jag slutade snyfta och sörja över henne.

Äsch då, ju mer jag försöker tycka till och skriva om det här, desto mer sugs jag tillbaka in i mitt tonårsjag. Osäker, självömkande, stolt, glad, ja... dramatisk.

Nu sätter vi punkt för idag och går direkt till texten:

Vi är utrotningshotade

21 november 2002

Ganska starkt sagt om jag får säga det själv.
Människan är en utrotningshotad art. Vi måste gör nåt åt situationen vi är i idag, annars går det mot sämre tider.
Det låter helt otroligt deprimerande och fantastiskt negativt, jag håller med.

Men som stöd för min teori måste jag gå tillbaka ungefär två århundraden, till början av 1800-talet. Då föddes nämligen Charles Darwin som senare i sitt liv skulle ta världen med storm genom sin teori om arternas uppkomst.
Han ansåg att kampen mellan två olika arter inte var kämpigare än kampen om överlevnad inom arterna.
”En kanin lever i de svenska skogarna med sina barn under en vinter. Om rävar jagar barnen väldigt mycket behövs snabbhet och spänst. Om vintern är väldigt kall behövs tjock päls för att överleva. De barn som inte klarar dessa förhållanden dör. De som gör det lever vidare och skaffar barn några år senare. Då har de barnen fått deras föräldrars gener som betyder att de har fått anlag till att kunna springa lite snabbare och få lite tjockare päls.
Men å andra sidan går rävarna genom likadana utvecklingar. Till exempel att de rävar som jagar bättre än andra får mer mat och överlever bättre än de andra. Till slut kanske efter några generationer domineras arten med gener som gör rävarna till bättre jägare.”
Det är hela tiden en kamp om överlevnad där just den bäst anpassade överlever.
Fem förutsättningar gör denna teori möjlig:
*Predation
*Miljö
*Klimat
*Tid
*Föda

Genom denna teori försökte han bevisa att vi människor härstammar från aporna, men det stöder inte jag. Inte alls faktiskt.
Men det jag ville få fram med Darwins teori är att ”Den bäst anpassade överlever”. Detta behöver inte alls betyda att den starkaste eller den snabbaste överlever, utan den bäst anpassade.

Jag beundrar urtidsmänniskan. Han (och hon) anpassade sig starkt efter det brutala förhållanden som gällde under den tiden. Hårt väder, extremt stora och farliga djur, ont om mat och mycket annat.
Men han anpassade sig efter detta och överlevde.
Idag är människan den absoluta stormakten på jorden. Vi håller Moder jord i en järnhand, vi har den lindad runt våra lillfingrar. Vi har möjligheter till det mesta.
Men iochmed det så försvann vår förmåga att anpassa oss efter varandra och miljön. Idag är det tvärtom, allt och alla ska anpassa sig efter en själv.

Jag börjar med naturen som exempel. För bara några hundra år sen så anpassade vi oss efter naturen, nu tvingar vi naturen att anpassa sig efter oss.
Vi skövlar unika regnskogar hit och dit, genmanipulerar fram fyrkantiga meloner som är lättare att packetera. Vi skapar konstgjorda öar och sjöar och gör dem till turistorter, rubbar på näringsvävar och viktiga kretslopp. Surar ner insjöar och tror att vi gör naturen en stor tjänst genom att köra dit ett helikopterlass med kalk och häller det i sjön. Slutet gott, allting gott. Typ inte.
Vi är som små barn som sliter loss mossor och lavar från stora stenar. Mossor som är viktiga för nedbrytningen i naturen, mossor som tagit många år på sig att växa fram.

Jag pratade i ett tidigare inlägg om att vi människor är väldigt bra på att anpassa oss. På det sociala stadiet är vi nog väldigt utvecklade, men det beror väl på att det är så man överlever på den här jorden. Är du dålig i skolan, kan du ju alltid bli rapp i käften så kommer du nån gång över en förmögenhet.
Men hur är det egentligen med äktenskap på vår jord? Hur många håller idag? Inte alls lika mycket som förr. Folk gifter sig för enkelt, folk har svårt att anpassa sig efter någon annan.

Religion. Folk blir kristna. Eller hinduer, det spelar ingen roll, men vi säger kristna.
Du bläddrar igenom tio Guds bud; ”hmmm... du skall icke stjäla.. nja, det låter för jobbigt. Det kan jag hoppa över. Jag vill bara ha en direkt trygghet och vill inte leva mitt liv efter regler, det är ju mitt liv.”
Shit asså, jag skulle kunna gå in hur mycket som helst på det här. Men jag är rädd för att människor skulle ta det personligt då.
Men iallafall.. vips så har man sin egen version av Kristendomen som passar just dig, som du kan leva efter men den Guden som du tydligen då tror på skakar på huvudet i djup sorg. Jag är ledsen, du har precis anpassat en religion efter ditt liv, du har inte anpassat ditt liv efter en religion.
Precis som den där New Age-skiten som tillåter en hålla på med lite vad man vill. En religion som dukar upp ett stort bord med olika aktiviteter och tillåtelser där man kan välja och vraka lite hur man vill. Där ska man genast få tillfreddställelse.
Blä.

Genom vår förgångna goda anpassning har vi kommit högst upp på alla näringskedjor. Vi har makten, vi äger jorden och allt innuti och utanpå. Vi har ett ansvar.
Iochmed vår försämrade anpassning börjar vi ta lite alltför drastiska beslut som gör oss till sämre anpassare.
Jag håller med.. det börjar bli lite rörigt. Ena sekunden säger jag att vi är dunderbra på att anpassa oss, och sen säger jag hur värdelösa vi är på det.
Det är lite snurrigt, men jag hoppas att jag fått nån av er på lite andra tankar angående något.
Galet förvirrad blev jag nu. Allt ovan tyder på dålig anpassning, men generellt sett så är vi väl ganska bra på att anpassa oss. Men jag sätter punkt här. Och jag som hade tänkt sätta en rejäl knorr i slutet av detta inlägg. Attans.
Klart slut.
Oklart slut.


.
Jag har fått en grundlig objektiv syn på livet i Falkberg. Jag ser på mig själv irra omkring och inte må bra. Jag ser mig själv leva i ett diffust moln av oklarheter och en massa ”kanske”. Jag ser mig själv i tårar och i sorg.
Som jag mår idag kan jag med handen på hjärtat säga att jag är glad att jag aldrig fick min vilja igenom då. För att om jag hade fått det så skulle mitt liv inte se ut som det gör idag, och jag är fantastiskt nöjd med mitt liv idag.
Det är nog bäst att vi aldrig träffas igen. Det låter otroligt elakt, men; jag vill faktiskt aldrig mer se dig. Ta det inte på fel sätt. Jag är bara väldigt rädd för vad du kan göra med mig, bara genom att finnas.
Jag säger som Eddie Vedder i en av Pearl Jams bästa låtar:
”Saw things so much clearer once you were in my rearviewmirror”