Viktor får julkänsla i kroppen,

tycker att årets julkalender är toppen,

skjuter sedan ned allt ovannämnda - vardagen är den ständiga floppen.

Han skaffar körkort - en fantastisk dag,

får en nära-döden-upplevelse i goda vänners lag.

 

Han radar upp ett par I-landsproblem,

som orsakats av uttråkning - mänsklighetens men

som alla andra lider av - såklart hans samvete är rent.

Myntar ett eget påhittat talesätt - blekt som ett lik,

delar en liknelse ovärdig ett eget dagboksinlägg - texten var inte nog rik,

avslutar med smutskastning av USA's utrikespolitik.

 ♦

 

 

 

 

Dagens inlägg är spretigt som tusan. Jag skriver om alla möjliga grejor, lite som Dagboksinlägg #32 där jag pressar in alla småtankar jag gått omkring och burit på senaste tiden, bara det att den här texten är löjligt mycket mer ospecifik än #32.

 

Men det finns mycket att hämta här, tro mig. Bara man låter ögonen vila på texten tillräckligt länge, och lyckas bortse från de riktigt pinsamma styckena.

 

 

Okej, först och främst vet jag numera hur det är att vara föräldraledig och har en någorlunda bild av hur det är leva som gravid (att vara gift med en som snart gått igenom två graviditeter räknas väl som något?). Sådant hade jag ingen som helst aning om för tio år sedan. Och att gå till angrepp (om än ett milt sådant) mot människor som står i en sådan livssituation hade jag förstås inga som helst belägg för. De uttalandena föddes ur en tro om att hela världen kretsade kring mig och de som inte delade mina problem inte hade något att klaga över.

 

Nästan så att jag vill skriva ett ironiskt *fniss* (eller varför inte ett tihi?) efter en sådan mening men för varje gång jag läser den blir den bara mer och mer sann.

 

Sedan dessa stycken om uttråkning. Visst ligger det fortfarande något i det... så länge det riktas mot åldersgruppen jag tillhörde när jag skrev det. Är man så pass uttråkad att man ser det som ett generellt problem i ens liv så gör man för lite vettiga saker med sin tid. Uttråkning är ett symtom för dem med för mycket att tid att ägna åt sig själva.

 

Och för er som skönjar en självmordbenägenhet i texten kan jag lugna er med att sådana tankar aldrig kläcktes i mitt huvud under dessa år. Se det istället som en brist på respekt för kriser och tragedier.

 

Vad har vi mer? En tam liknelse jag inte känner för att förtydliga. Ni förstår säkert varför jag inte lät den få ett eget dagboksinlägg.

 

Och så lite politik som avslutning. Det var vågat av mig!

 

15 december 2003

Mamma har hängt upp alla änglar i köksfönstret. Den sjuarmade ljusstaken står traditionsenligt i fönstret. Härligt, jag tycker om traditioner. De kan jag lita på. Det som kommer varje år, precis som julkalendern (som i år faktiskt är riktigt bra, Håkan Bråkan, den bästa på många år). Utomhusbelysningen i äppelträdet fungerar fint.

 

Snön har fallit, en julstämning sprider sig från tårna upp till huvudet.

Men snön är en av de saker vi alla måste hålla tummarna för, så att det inte smälter bort och sipprar in i våra skor under promenaden till stationen där tågen säkerligen är försenade, Metrotidningen är slut och oönskade konversationer i all morgontrötthet äger rum.

 

Jag införskaffade körkort för nio dagar sen (eller tio, beror på hur du räknar). Den femte december, en av de absolut roligaste dagarna i hela mitt liv.

Reaktionerna hos polarna, absolut inte minst från flickvännen, den tunga musiken, glädjen, bensinförbrukningen, hastigheterna. Magiska ögonblick, framför Tullinge Gymnasium, framför dagiset i Storvreten, mitt i natten ute på E4:an med Soundgarden exploderande högt ur högtalarna. 200!

Adrenalin, skratt, musik, kärlek. Den dagen hade allt.

 

Men i och med det kom faran, skräcken, lugnet och eftertanken. En vecka efter att körkortet erövrades hände någonting riktigt läskigt.

Gasen i botten i en helt annan bil med minst fyra skäl att inte krocka. Men ändå behöll jag gasen i botten. En högerkurva, femtio meter innan infarten till Salems kyrka. Snävare än vad jag trodde. Jag släpper gasen och försöker ta mig genom kurvan. Bakdelen av bilen börjar glida åt vänster.

 

Under tre sekunder försvinner allt. Tankar, tro, verkligheten. Jag svänger oförstående försiktigt tillbaka bilen, fångar återsladden på något mystiskt och märkligt nog erfaret sätt. Svänger in på parkeringen, med ådror som pumpar adrenalin.

Bakom ratten kunde jag ha pulvriserat livet av fyra människor, lika lätt som att ha sönder torkade rosblad. Om paniken hade fångat mig, hade bilen vurpat ut på ängen, en halvmeter ner till ängen från vägen. Bilen hade troligtvis slagit volt mot något håll. Människor hade skadats, troligen dött. Natten till den 13: e december.

 

En sådan äkta näradöden-upplevelse ger en eftertanke. Men inte har jag lärt mig något av den. Jag brände hem från min broders lägenhet ikväll.

Väldigt nere, mörkt, en grymt bra bil, Soundgarden och Ahlgréns bilar är bokstavligt talat livsfarligt.

 

Som ett beroende. Kicken och adrenalinet av gaspedalen mot golvet i bilen. Vrålandet. Både från motorn och Chris Cornell.

Livsfarligt.

 

Men det är väl för att jag är uttråkad.

 

 

 

 

 

 

 

Människor som har stora problem i att rikta sin ilska åt rätt håll är extremt irriterande. Typ mammor som stannar hemma från jobbet i ett par månader på grund av sin nyfödda unge, hon lider av tristess, ångest och depression. Ungen är jobbig, pappan jobbar hela tiden, Sex and the City har börjat gå i repris.

Hon tar ungen i en barnvagn och åker buss inne i stan en hel dag. Sen går hon hem och skriver en förbannat ilsken insändare till Metro om hur dåliga och ohjälpsamma människor är när det kommer till att bära upp och bära ner barnvagnen på och från bussen.

 

Eller gravida kvinnor som skriver in och klagar på människor som inte erbjuder henne en plats på det fullsatta tåget. Vad väntar hon sig? Mänskligheten är inte gästvänlig och direkt hjälpsam.

 

En person bestämmer sig för att le mot alla människor och hälsa glatt på främlingar en hel dag. Hur går det för honom? Inte direkt bra. Han vill ju självklart att alla ska le och hälsa tillbaka på honom.

Nu när han är så trevlig och glad (äkta eller oäkta) så har han ju helt plötsligt en stor anledning att klaga på hur arroganta och buttra alla andra är. Han vill ju att offentligheten ska vara med på noterna när han bestämmer sig för att vara glad och trevlig.

 

Otacksamhet är något som också är värt att nämna. Hur stor skillnad är det mellan glädjen att precis hinna med tåget och ilskan att precis missa tåget? Förutsatt att du inte har bråttom någonstans. En sådan händelse kan förstöra en hel morgon, eller dag. Men gör det oss lyckliga att precis hinna med tåget, fyller det något sorts tomrum inom oss?

 

Nej, vi ser det som något självklart att ”om jag vill hinna med tåget, då ska jag banne mig göra det också, då ska tåget vänta på mig om det så krävs.”

 

Inte konstigt att människor super ner sig totalt, röker bort sina lungor, dränker sig i någon religion, arbetar bort sina hjärnceller, tittar på Ally McBeal, tältar för biobiljetter, spelar TV-spel.

Vi är ju uttråkade.

 

Vi lider av den nya folksjukdomen, uttråkning. Den som ska ta alla andra folksjukdomar med hästlängder. Utbrändhet är ute, nu är det uttråkning som gäller! Den nya modeflugan för 2000-talet. Det kommer bildas rehabiliteringsläger för de uttråkade och väl utbildade människor ska visa dem vad syftet och det roliga med allt det här är.

Eller...

Vänta lite nu.

Krävs det utbildning att förstå syfte och komik? Shit... Utbildning är alltså lika viktigt som att andas. Läs böcker och livet ordnar sig.

 

 

Ännu en anledning att sjukskriva sig och dra ner det här landets välfärd ännu mer!

Alla är vi uttråkade och alla försöker hitta sin egen verklighetsflykt. Motion, musik, alkohol, narkotika, Morrowind, pappersarbete, smärta.

En del mindre nyttigare än andra.

 

Är det bättre att trivas i en drömvärld än att vantrivas i den här världen?

 

Alla människor är från födseln satta i bilar som står i en oändligt lång kö. Kön börjar vid en broöppning som aldrig vill ta slut. Ingen har någon aning om vad som händer när bron går ner, ingen vet vad som finns på andra sidan bron.

En del bryr sig, andra kan omöjligt bry sig mindre.

De enda som tjänar på det här är restaurangerna, klädaffärerna, frisörsalongerna, bilverkstäderna, badhusen, biosalongerna, livsmedelsbutikerna etc etc.

De lever på oss människor under tiden som vi allihop sitter i våra bilar och väntar på bron som aldrig fälls ner. Ibland lämnar vi våra bilar och slösar bort pengar på det som går att spendera pengar på. Sittsvärme, dryckhållare, cd-spelare som rymmer 3 skivor, skivställ i bakluckan, mer synlig antenn, silvriga navkapslar, skumgummi på handbromsen, hjärtan på ratten.

Men vi har alla våra bilar som står i den onödiga kön och väntar på bron.

 

Idiotiska makthavare.

De startar ett krig mot terrorism och agerar totalt passivt.

De invaderar Irak på jakt efter vapen. Själv såg jag ett effektivt vapen på TV den 11:e september för två år sen. Två fulltankade flygplan med en fullt övertygad människa bakom ratten.

Det är vad jag kallar ett dödligt vapen.

Ändå skickar de kostymklädda fånarna in sina yngre generationer till ett land för att leta efter bomber, kemiska och biologiska. Shit, dom är inkompetenta och dom har vi valt (eller, åtminstone amerikanarna).

Tror dom seriöst att om vi tar vapnena från terroristerna, så lägger de ner hela verksamheten?

Om vi tar leksakerna från alla barn, slutar dom leka då? Nej, dom använder fantasin och ser vad som finns runt omkring dom.

Asså, fatta!

Dom måste ju ändra människors uppfattning, börja håva in lite trovärdighet, agera med medmänsklighet. Är det det här som utbildning leder till?

 

Idioter är dom, hela bunten. Självklart är presidenten tvungen att agera mot terroristaktioner, annars blir han ju inte omvald. Och det vore en makalös tragedi.