Gymnasiet - Mina motpoler - Del 5
Jag har en vän för livet och hon heter Mia. Det tog mig nästan tio år att landa i det och nu tänkte jag försöka berätta om vår vänskap och vad hon betydde för mig under gymnasiets sista två år.
Min klass i Tumba Gymnasium var redan en etablerad klass då jag kom in ett år sent. Jag tog aldrig ett aktivt beslut vid något tillfälle, men på något sätt så hade jag gett upp redan innan jag började. Jag hade ingen plats där var min bestämda åsikt. Men trots den ruttna inställningen mot att träffa nya människor fanns där någon som var villig att ge mig en chans tusen chanser, trots min brist på samarbetsvilja.
Mia och jag hade tidigare gått på samma högstadieskola, så jag hade ett par små aningar om vem hon var (vilket var betydligt mer info än vad jag hade om någon annan i min nya gymnasieklass). På högstadiet hade vi gått i olika enheter och därför inte haft några lektioner tillsammans. En av mina barndomsvänner hade en crush på henne under nian så jag hade luskat reda på en smula genom en handfull av hennes klasskamrater jag hade franska med. Dessutom var en av hennes storasystrar ledare för cellgruppen (som nu kallas Gemenskapsgrupper) jag var med i under ett par år. Men jag tror inte att jag någonsin hade pratat med henne på riktigt vid något tillfälle.
Som du märker hade våra vägar halvkorsats flera gånger tidigare, och nu hade vi alltså oväntat hamnat i samma klass. Den första tiden hade vi inte någon märkvärdig kontakt, mer än trevliga hälsningsfraser och skolrelaterade samtal. Det avgörande ögonblicket kom två-tre månader in i första terminen, en helt vanlig eftermiddag efter skolan.
Jag hade varit på riktigt dåligt humör den skoldagen och hade efteråt följt med Jonathan hem till honom för att kolla på en dålig, nedladdad version av Jurassic Park III. Vi hade det sjukt roligt, som vanligt. Efter filmen pep det till i min Nokia 5110, jag hade fått ett SMS från ett okänt nummer. Det finns inte sparat någonstans så jag kan tyvärr inte citera det, men det var en uppmuntran från Mia. Hon hade märkt att jag var på dåligt humör den skoldagen så hon ville peka på en rad saker jag hade att vara tacksam och glad över. Till exempel att jag verkade ha många goda vänner, att jag var duktig på vissa saker och att jag såg bra ut. När hon avslutade med ett "Kram! /Mia" och jag förstod vem det var ifrån blev förvirringen total. Tre punkter om detta:
- Först och främst visar den här händelsen på en av Mias bästa förmågor som är minst lika framträdande idag. Att kunna se var goda gärningar behövs och sedan leverera långt över förväntan.
- Nu har jag själv aldrig varit en snygg tonårstjej, men jag tror att många sådana har flera gånger upplevt att tonårskillar inte alls kan hantera snälla ord och handlingar från snygga tjejer. Det tolkas genast som att det blivit dags att bli pojkvän/flickvän. Förstår du vad jag menar? Du vet... I'M NICE TO EVERYONE! Jag talar endast från egen erfarenhet av att vara tonåring och kille. Det är säkert precis lika vanligt åt andra hållet.
- Hade det varit Viktor pre-dagboksinlägg #22 hade mitt svar formulerats från just en sådan tonårshjärna jag precis nämnde, tummarna hade bokstaverat fram diverse blinkande smileys, en rad försiktiga "hehe" och så hade jag ägnat resten av den dagen åt att diskutera med Jonathan om jag skulle avsluta med "Kram" eller "Kramar". Men så var icke fallet. Jag hade under många månader närt en längtan att få agera sakligt och rakt mot tjejer, för att slippa bli missförstådd. Inget mer skojande, lullande och göra sig till. En så pass djup längtan att det skulle komma att blomma ut åt olika extrema håll. Mitt svar på detta SMS kom att bli den första ordentliga manifestationen av denna nya livsfilosofi. Och om jag överdriver en smula skulle jag kunna säga att det skulle komma att definiera vår relation de kommande... tre åren?
Jag svarade ungefär så här (igen, det finns inte sparat någonstans så jag kan inte exakt citera):
"Tack, men varför skriver du "kram" när det är något vi inte gör i verkligheten?"
Att ägna större delen av ett svar på ett sådant uppmuntrande SMS åt att sätta personen på plats är inte särskilt artigt. Men hade jag svarat alldeles fööör trevligt och gosigt - som jag brukat göra när jag fått kontakt med tjejer - hade det slutat som precis alla andra av mina tafatta försök att framstå som utmärkt pojkvänsmaterial. Nu kan du såklart argumentera för att det faktiskt finns ett mellanläge som de allra flesta normalt funtade människor använder sig av. Vad du inte förstår då är att för mig var detta början av en era. Eran av extremer. Eran av att testa sociala gränser, som en trotsig 2-åring.
Och av någon outgrundlig anledning föll mitt svar i god jord. Det tror jag i alla fall, för efter det växte en god men märklig vänskap fram.
Med god vänskap menar jag att vi under det dryga året som var kvar på gymnasiet pratade väldigt mycket och länge om livet. Familjen, vänner, lojalitet, mognad, dolda motiv, killar, tjejer, dåtiden, nutiden och framtiden. Vi delade erfarenheter med varandra och hjälptes åt att hålla humöret uppe i skolan (så gott det gick) under familjekriser.
Med märklig vänskap menar jag att jag regelbundet betedde mig riktigt illa. Mitt SMS ekade vidare in i vår vänskap där det konstaterades tydligt och sakligt att någon form av uppvaktning aldrig funnits och kommer aldrig finnas på tapeten. Det var på många sätt väldigt skönt, vi var båda väldigt avslappnade och kunde därför prata med varandra som vänner, inte som små tonåringar där den ene uppvaktar den andre. Men jag drog det, som sagt, till sina extremer.
Hur tydlig och saklig kunde jag egentligen bli mot henne? Jag var tvungen att ta reda på exakt var gränsen gick.
Detta resulterade i telefonsamtal där jag kunde avbryta mitt i en mening och säga att jag inte ville prata längre.
Eller när vi bestämt träff någonstans och kanske skulle tillsammans gå till skolan då jag kunde höra av mig innan och säga att jag inte hade lust att ses. Det här var en bråkdel av exempel på hur jag betedde mig, och så höll det på.
Jag har funderat väldigt mycket över varför det blev på det här viset, det är anledningen till varför det varit så tyst på bloggen på sistone. Att återbesöka mitt gamla beteende mot Mia har varit jobbigt. Även fast jag i efterhand flera gånger bett om ursäkt så får jag ont i magen att tänka tillbaka på just detta, min översittarroll mot en sådan fantastisk människa som Mia. Jag får ihop det till tre punkter (som inte på något sätt ursäktar mitt beteende, men det är befriande att hitta förklaringar):
- Som ett barn bestämdes mitt beteende efter det som gav starkast reaktioner. Och Mia - som jag träffade nästan varje vardag i två läsår - gav ofta svar på tal och sina reflektioner på det som kom ur min mun på den tiden. Varje reaktion - medhåll som motargument - blev bränsle till den dystra världsbild jag självömkande målade kring mig själv.
- Mia blev den enda jag lärde känna i min skolklass och vi blev vänner väldigt snabbt. Hon var dock någon jag inte känt särskilt länge och på något märkligt vis hamnade hon mittemellan någon jag känt hela livet och en ytligt bekantskap. Detta skulle kunna förklara mitt spretiga beteende mot henne. Ena stunden kunde vi var djupt inne i ett samtal om relationer, livet och Gud, bara för att sekunden senare resa upp en vägg av utfrysning född ur min tro om den Utklädda falskheten. Människor fick antingen mitt ena beteende eller det andra, Mia fick båda slumpmässigt riktade mot sig.
- Jag ville ge tillbaka för varje tjej som tidigare missförstått mig, genom att medvetet försöka missförstå tillbaka. Ja, det här blev sannerligen en uppenbarelse för mig. Jag ifrågasatte ofta Mias motiv bakom vår vänskap. Varför hade hon egentligen skickat det där SMS:et? Varför var hon så snäll mot mig? Varför hjälpte hon mig helt vansinnigt mycket med skolarbetet?
Ja, det var mycket som var skevt, vilket krävde en ny, fräsch start av vår vänskap ett par år efter allt detta. Inget av detta kunde naturligtvis följa med in i den vänskap vi delar idag. Det var inte förrän December 2011 som allt på riktigt lades bakom oss, vatten under broarna och sådana liknelser du vet.
Som du märker var Mia definitivt min mest komplicerade motpol under gymnasietiden. Men motpol var hon, helt klart. Hon sade emot mig när jag passerade gränser, argumenterade med mig när jag ville diskutera något, var där och då min enda förebild i hur det var att vara ung och kristen. Hon gjorde en vana i att peka ut mina goda sidor, speciellt när jag inte förtjänade det (men behövde det som bäst). Hon hjälpte mig oförskämt mycket med skolarbetet, så pass mycket att om jag någon dag ska plugga vidare så har jag henne enskilt att tacka för att mitt betygspapper inte består av en massa hål i form av IG.
Mia var vännen jag inte förtjänade. Hon måste ha sett vem jag skulle komma att bli och inte den jag var. Hon såg potential och värde i mig, något jag inte kunde se själv.
Idag är jag ärad att kallas hennes vän, tacksam för allt hon gjort för mig och lycklig för hennes skull. Hon skriver en mycket läsvärd blogg tillsammans med sin man, blir snart tvåbarnsmor och är minst lika suverän idag som då.
Mia, tack för att du hade tålamod med mig.
Förlåt, du träffade mig i en väldigt konstig tid i mitt liv.
Kommentarer
Postat av: Mia
Åh, men fina, söta. Tack!
Väldigt fina ord.
Jag blir lite gråtig och rörd såklart.
Vi måste ses snart!
Postat av: Christine
Älskade!
Tänk att det ändå var just den där Viktor som jag blev kär i❤️
Trackback
