Det är kul när det blir ett mindre äventyr att upprätthålla balansen under dom 150 meter det är till pendeltågstationen från min port. Vacklande gång på den provosoriska snöstigen i mitten av gångvägen och stora silly walk-steg över snövallarna som plogen så fint placerat ut så dom korsar gångbanan ett flertal gånger.

Väl inne i tågstationen märker jag att ena halvan av den inglasade (eller vad man säger) gångbron är täckt med snö, på insidan.

Då förstår man att det snöar mycket

Framme i Älvsjö, där jag jobbar för tillfället, är vädret lugnare. Den 15 minuter långa promenaden går väldigt lugnt och förmiddagen fortsätter även den vara lugn. Ett par anställda ringer in sig "sjuka" då dom inte lyckas komma ut ur sina hus på grund av snön.

Ett par timmar senare blir jag bjuden till julbord av företaget jag jobbar hos. Med glädje lämnar jag matlådan med makaroner och falukorv i kylskåpet och ger mig ut på promenad till hotellet där julmaten väntar på mig. Den promenaden är nu i efterhand rena rama Indiana Jones-anekdoten. Det här är berättelsen om den promenaden:

Först och främst var det motvind hela vägen. Att titta framåt var som att stå upp på en skoter som kör fort genom en snöstorm, det gick varken att andas eller titta normalt. En burka hade inte varit helt fel vid ett sådant här tillfälle, jag borde ha lånat en av hon som höll på att se mig halvnaken, hon har en! Jag alternerade mellan att semistrejfa fram och att hålla båda händerna framför ansiktet och andas och titta genom dom. Det måste sett helt idiotiskt ut. Trots detta så lyckades jag ändå sätta en snöflinga i halsen, det har aldrig hänt mig förut. Nu satt den inte där så länge av naturliga skäl men att den lyckades ta sig genom hela munnen och svalget utan att smälta var verkligen en bedrift! Ja, ovädret var inte likt något jag sett tidigare, inte i Stockholm iallafall.

Väl framme med snö i mina ögonbryn så fyllde jag tallriken med diverse maträtter. Utan att ha någon att sitta med (jag jobbar som reserv på olika arbetsplatser så jag har inga fasta kollegor, gråtande smiley) frågar jag första bästa person som sitter själv om jag får bjuda honom på mitt sällskap. Han har jobbat på samma företag i 37 år och var allmänt gammal i sitt sätt. Om det tar mindre än en minut från det att man börjar en dialog tills det att man säger "det var bättre förr", då är man bra gammal i sinnet. Den här killen gjorde det på under 30 sekunder. Men trevlig var han!  Så fort han hörde att jag är där tillfälligt började han prata om julbordet som om det var han som anordnat allt.

"Kaffet har du där borta, sen finns det efterrätt att hämta där också. Glöm inte att smaka av efterrätten"

"Va bra" svarade jag och sörplade på mitt glas med Coca Cola.

Coca Cola till julbord? Ja, det är ganska konstigt men när det serveras gratis i iskalla glasflaskor så struntar jag i vad för tid på året det är. För det beteendet får jag en besviken storebror och en annan stolt Colaälskare efter mig.

Resan hem var inte lika roligt, jag blev strandsatt på Älvsjö station i en dryg timme för att vänta på ett tåg som jag fick plats på. Jag hade det inte värst, jag slapp gå från Alby till Tumba för att bussen inte kom, det fick dock en vän till mig göra, du vet hon som äger en burka. När jag väl lyckats tränga mig in i ett tåg så hade det bildats is på dörrkarmen precis där jag stod, dörrarna gick inte att stänga för det. Då kom en kvinna med en pinne med borste i ena änden och ispika i andra och gick lös på isen. Hade aldrig sett något sådant förut. Nu är jag iallafall hemma och ska vila upp mig för sista arbetsdagen på ett tag.

Ispika

Snön kommer med ett par pris att betala men jag tycker absolut att det är värt det. Den dämpar alla jobbiga ljud, den lyser upp den annars mörka omgivningen och framför allt, den är väldigt mysig.