Här kommer ännu ett inlägg i den eviga kampen mellan princip och tvångstanke! Den här gången delar jag med mig av en av grundpelarna i vad som är jag:

Vad är det?
Jag gör inga skämt på beställning, jag upprepar heller inga skämt.

Varför?
Humor är en färskvara. Det går inte att leva kvar på gamla meriter, man ska istället hela tiden blicka framåt och hitta nya skämt och imitationer. Att leverera skämt på beställning är heller inte rätt väg att gå. Då står man till slut där som en hovnarr och apar sig, allt för att vara i rampljuset. Nej, skämt levereras impulsivt och inte på något annat sätt. En vild gissning är att ståuppkomiker inte lever under den här regeln.

När, var, hur?
Det här är inte en vana, det är en livsstil. Ett sätt att vara, ett sätt att leva. Det går inte att säga när, var och hur jag gör det, utan frågan är om jag gör det. Och svaret på det är; ja.

Hur uppkom det?
Antingen sa min storebror något liknande när jag var liten och då tog jag efter det. Eller så bestämde jag mig för det i ung ålder. Jag tror mest på det efterapande scenariot.

Så det skulle inte förvåna mig ifall min storebror en vacker dag stack hål på hela denna livsstil á la Reese Bobby från Talladega Nights:

- Man, I was high when I said that!

Undantag?
Våren 2001 och sommaren 2008. Ena tilfället var jag en nervös sextonåring som ville ställa in mig hos en tjej jag träffade sammanlagt två gånger. Ingen date eller så, det var jag, min bästa vän, den här tjejen och två av hennes tjejkompisar. Vi träffades allihop på ett fik och dom kändes så mycket mer vuxna än mig. Jag var nervös och försökte imponera av någon anledning. När hon då tyckte att det var jättekul när jag sa ordet "ful" med kraftigt underbett, ja då gjorde jag det när hon sa det. Något sådant gör jag aaaaaaaaaldrig om.

Det andra tillfället är ett undantag jag faktiskt är beredd att upprepa. Det var när min storasyster var sjuk och jag sa något roligt som fick henne att skratta. Där och då upprepade jag skämtet på hennes beställning. Det är inte roligt att vara sjuk, så då är jag beredd att göra undantag.

Utöver det kommer nog mina framtida barn, helt omedvetet, få mig att tumma på den här regeln.

Övrigt att tillägga?
Jag har ett par imitationer som ligger döda och begravda. Dom kommer aldrig återuppstå, mycket på grund av att fler har velat se den. Tjat har nämligen motsatt effekt på mig (men snälla, jag lovar att skratta åt det!). När jag tänker tillbaka så är det en händelse som ligger mig extra varmt om hjärtat, nämligen min djupt dedikerade imitation av en Tyrannosaurus Rex. Den imitationen är ett perfekt exempel på ett sånt där skämt man måste ge allt i. Ett sånt skämt som är extra pinsamt ifall ingen skrattar. Ett sånt skämt som, när det sitter perfekt och alla skrattar högt, då låser man in det, konserverar det och använder det aldrig igen, knappt pratar om det. Ett sånt skämt man viskar om ibland, sträcker lite på sig och säger till sig själv att "ja, där var jag faktiskt riktigt rolig".

Princip eller tvångstanke?
En finslipad diamant i min principsamling. Med ett litet men välmarkerat utrymme för undantag har det även ett bra avstånd till tvångstankarna.