Elektroniken är överallt. Den fyller vår vardag, spacklar igen och täcker över våra döda minuter och transportsträckor. Den underhåller oss och avleder oss. Den förenklar och fördummar oss. Och vi lär ju inte klara oss utan den.

Jag kan idag avslöja, exklusivt för Laktosfritt, vad Morpheus egentligen menar när han pratar om the Matrix. Här kommer en full förklaring på vad han menar under sin korta monolog.

The [elektronik] is everywhere. It is all around us. Even now, in this very room [TV och Playstation 3]. You can see it when you look out your window [elgrill på balkongen] or when you turn on your television [duh]. You can feel it when you go to work [Ipod i örat]... when you go to church [ljudlös, vibrerande mobil i fickan]... when you pay your taxes [laptop och digipass].

Vi har alla vår egna uppsättning regler kring våra prylar. Hur ringlar du sladden från örat till MP3-spelaren? Vad gör du med sladden när den inte används? Får prylen laddas innan batteriet är helt tomt? Mobilen i vilken ficka/fack i handväskan? Hur länge får skyddsplasten stanna kvar? Och så den eviga frågan:

Stand-by på TV:n, eller inte?

Jag tänkte prata om något annat som jag själv bär på, nämligen min förhållning till mätarna på alla dessa prylar:

Vad är det?
Jag sätter ingen mätare på varken maximum eller minimum, bara lagom.

Varför?
Jag är ju svensk!

Nej, skämt åsido... eller, den riktiga anledningen är egentligen också ett skämt. Jag jämför nämligen relationen mellan mig och mina prylar med en arbetsgivares relation med sina anställda. Jag vill inte ha dom jobbandes på maximal styrka hela tiden, det tröttar ut dom i längden och sänker arbetsmoralen (läs: strular). Jag vill heller inte att dom ska ligga och lata sig och inte göra någonting på arbetstid. Lata sig kan dom göra på sin fritid! (läs: när dom är avstängda).

Jag tycker att det här tankesättet är precis lika fånigt som du tycker att det är, nästan.


När, var, hur?
Det är mätare på skärmar jag syftar på. Datorn har volymmätare, TV:n har mätare för ljusstyrka, kontrast, färg och bakgrundsbelysning. Reglagen på hushållsmaskiner räknas inte, inte heller någon annans prylar (eftersom dom inte jobbar under mig). Mute-knappen räknas inte som att dra ner en mätare på noll. Det är skillnad mellan att stänga av något, till exempel ljudet, och att dra ner en mätare till noll.

Hur uppkom det?
Det var troligtvis i samband med köpet av min DELL-dator i början av 2005. Det var mitt dyraste köp någonsin och jag var äckligt försiktig med den. Under åren som gått sedan dess har det här vrickade förhållandet utvecklats och spridit sig till andra prylar i hemmet.

Undantag?
Prylar som inte har en mute-knapp måste ju sänkas till noll för att bli helt tyst. PSP:n är ett exempel på ett sådant undantag.

Sen om jag ska spela tv-spel sent på kvällen när min fru gått och lagt sig (läs: från och med halvelva) så gör jag ett annat undantag. Vi har nämligen vår TV vänd mot sängen, så när någon ska sova måste bakgrundsbelysningen sänkas till noll för att det ska vara möjligt att somna in.

Övrigt att tillägga?
Jag har tömt ut mig ganska så fullständigt på den här punkten så, nej.

Princip eller tvångstanke?
Med tanke på hur många gånger det hettat till över kinderna när jag skrivit det här inlägget så är det enkelt att förstå vad det här beteendet måste gå för öde till mötes. Ett sånt här pinsamt beteende vill jag döda lika mycket som ett Mausergevär vill skjuta ner en örn.