Massiv spoilervarning för hela Lost, hela Prison Break och nästan hela Heroes!

 

För ett par år sedan var Lost (2004), Prison Break (2005) och Heroes (2006) det bästa som hänt mänskligheten sedan... skivat bröd? (Det går väl inte att avsluta en sådan mening med något annat) Hela min umgängeskrets pratade om det och hade jag inte sett det senaste avsnittet i någon av dessa serier blev jag automatiskt utfryst. Det var oundvikligt, för det var typ det enda vi pratade om i perioder.

Prison Break var den första som tappade fart i denna fantastiska trio. Efter en perfekt första säsong beställde krävde TV-bolaget FOX en ny säsong (efter att ha beställt ytterligare nio avsnitt på första säsongen som från början bara hade tretton avsnitt) och en till, och en till. Det började som det mest spännande du någonsin sett på TV men slutade med dubbelavsnittet/tv-filmen Prison Break: The Final Break efter den fjärde säsongen. En summering av hela serien, säsong för säsong:

I have to get you out of here!
We have to get away from here!
You have to get me out of here!
We have to get in there!

Utspätt och långdraget fick serien äntligen sitt slut och det var inte bra alls. Visst var det sorgligt att Michael dog, men hans död skedde på ett otroligt dåligt sätt. Det var mest som en axelryckning och ett nödvändigt ont för att få till ett vackert slut vid en sandstrand. Michael var ju ändå huvudpersonen i början av serien. Att hans död hände i förbifarten av en mycket ospännande fritagning är sorgligt.

Lincoln: Where's Michael?
Sarah: He's not coming.
Lincoln: Bummer...
Alla åker iväg i bilen.

Med tre säsonger för mycket satte FOX äntligen stopp för eländet. Anledningen till varför jag såg till slutet var för att serien aldrig tappade särskilt mycket i tempo och röd tråd. Men relationerna, dialogen, handlingen, miljöerna, karaktärerna och ja, allt annat blev bara sämre och sämre.

 

Prison Break för mig i tre bilder

 

Visste du förresten att det släpptes ett bedrövligt spel baserat på första säsongen av Prison Break? Prison Break: The Conspiracy släpptes den 26 mars, TIO MÅNADER EFTER ATT SERIEN TAGIT SLUT. Värre timing får man leta efter. Och med tanke på vad spelet fått för betyg tänker jag inte röra vid det. Shame on you.

Heroes orkade lite längre än bara första säsongen. Likt Prison Break hade Heroes en fantastisk första säsong med mer fokus på mystik, långsamt berättande och ett perfekt val av musik. Superhjältar i "den riktiga världen" var ett intressant tema och dom två första säsongerna var riktigt bra. Serien tog alltid tidsresorna väldigt seriöst och varje blick framåt eller bakåt kändes genomtänkt och häftigt. Det var nog seriens starkaste kort, bortsett från karaktärerna såklart. Till en början åtminstone.

 

Heroes för mig i tre bilder

 

För när alla gick från god till ond till god och ond igen gick det snabbt utför. Det blev urvattnat så pass fort att jag och min fru (som tittar väldigt mycket på serier tillsammans) slutade följa det i slutet av fjärde säsongen. Var tog handlingen vägen? Den röda tråden lämnades åt sitt öde någonstans i mitten av samma säsong. Vi gav den ett par avsnitt till men efter att ha (nästan) genomlidit ytterligare sidbyten och dolda motiv hos alla stackars superhjältar så gav vi upp. Kanske återhämtade den sig, vad vet jag. Men det var inte värt att ta reda på. Shame on you!

Lost å andra sidan var jätten som tog sig igenom sex säsonger där alla höll hög standard. "Bara hög standard?" kanske du kommenterar då men försök dra till minnes min utläggning om att sätta betyg på en hel serie. Det är svårt att sätta ett gemensamt betyg på 121 avsnitt á 43 minuter.

Wtf isbjörnar?

Wtf rökmonster?

Wtf the others?

Wtf the hatch?

Wtf Dharma Intitative?

Och W.T.F. 4, 8, 15, 16, 23, 42?

Det var så extremt coola mysterier som presenterades gång på gång under Lost. Inspelningen på franska som pågått i flera år, maskinen som måste få den speciella sifferkombinationen inmatad, stationen som övervakar den andra stationen... det räckte i princip med att någon hittade en kabel som ledde in i djungeln i början av ett avsnitt så var nyfikenheten uppskruvad till max. Den snyggfula designen på alla komplex och datorer från 70-talet-ish. Karaktärerna som jämt bråkade med sig själva, varandra och med "dom andra". Allt kändes så genomtänkt men samtidigt inte, det var helt oemotståndligt.

 

Men nu är det slut. Efter hundratals "I'm coming with you", tusentals "We are supposed to do this" och miljontals "Follow me/do this/eat that/answer me and I will tell you everything you need to know" är det slut. Efter tusentals minuter sittandes på nålar, nyfiken i en strut, är det slut.

 

Och ja, det höll hela vägen. Det hade sina dalar helt klart. Mycket av tiden sittandes i burar kändes långdraget och tidsresandet tänjde lite på gränserna, även med Lost-mått mätt. Vissa delar var också lite väl mycket New Age-flum. Till exempel "andetältet" som Locke bygger för att få vägledning om vad han behöver göra härnäst. Och Daniel Faraday, jag klarar inte av hans osäkerhet och utstuderade kroppsspråk. (Lost fick även det ett tv-spel, men det är ungefär lika kasst som Prison Breaks spel. Så dåligt att det inte förtjänar en länk)

 

Nej, ge mig Desmond, Locke, Charlie och Ben... den där luckan med alla nummer... Ben och hans manupilation... Mr Eko... jag skulle kunna hålla på länge.

 

Men mitt bland all denna awesomeness är det ändå dom tre första säsongsavslutningarna som definierar Lost för mig. Där trängs oväntade vändningar med fler frågor, överraskande tragedier och vackra stunder. Det var alltid ett dubbelavsnitt och det var alltid som en fet knytnäve rakt på solar plexus så luften gick ur en.

 

Säsong ett där det visade sig att det var svårare än vad man trodde att ta sig från ön. Walt blir kidnappad och luckan till "The hatch" sprängs bort och bakom den är en stege som leder långt ner i marken.

 

I säsong två får vi reda på att magnetismen som kontrolleras av maskinen i "The hatch" är på riktigt och Desmond konstaterar: "I think I crashed your plane". Penny Widmore hittar ön.

 

Säsong tre: "Not Penny's boat", så vackert, spännande och sorgligt på samma gång.

 

Lost för mig i tre bilder

 

Och cirkeln sluts på ett utmärkt sätt i slutet av den sista och sjätte säsongen. Jag orkar inte skriva mycket om det, men jag håller med i allt vad den här skribenten tycker. Jämförelsen med slutet på första Star Wars var riktigt träffsäker.

 

Nu blev det lite ofokuserat skrivande nu på slutet, men det spelar ingen roll. För Lost är den bästa dramaserien jag någonsin har sett.