Aaahhh... ett klassiskt plattformsäventyr med Mario. Jag riktigt myste när jag tryckte på 'New Game' och tittade på den banala introsekvensen. Ett nytt äventyr med Link (The Legend of Zelda) är väl det enda som toppar den mysighetskänslan.

Blanda inte ihop det här spelet med New Super Mario Bros Wii som släpptes 2009 (som jag även recenserade), New Super Mario Bros släpptes 2006 och det var en stor grej då. Ett klassiskt Marioäventyr i två dimensioner hade vi inte sett på bra länge och alla Nintendoälskare went bananas.

Och självklart levererar Nintendo, det är ett stabilt äventyr som tagit klivet in i 2000-talet med sparfiler, extraliv i mängder och allt vad det heter. Men i ärlighetens namn gjorde New Super Mario Bros Wii allt bättre ett par år senare och jag pratar inte bara om samarbetsläget då. Visst kan det tyckas orättvist att ställa ett DS-spel vid sidan av ett Wii-spel men det gör jag ändå.

Spelet är indelat i åtta världar med ett gäng banor i varje. Men vad är grejen med att jag måste kämpa för att få spela alla åtta världar? Om jag klarar bossen i andra världen som vanligt, då hoppar spelet automatiskt över den tredje världen och tar mig direkt till den fjärde världen. För att komma till den tredje världen behöver jag klara samma boss igen under speciella omständigheter.

Jag vill ha det helt tvärtom. Varje Nintendodesignad Mariobana är en ära att få springa igenom, jag vill njuta av så många banor som möjligt under äventyrets gång. Att jag då får gå tillbaka och spela om banor för att låsa upp hela världar känns helt upp-och-ner. Det kan tyckas logiskt att jag som älskar bandesignen ska efter lätt pussellösning belönas med fler banor och andra spelare som bara vill klara spelet bara behöver springa igenom sex världar. Men i mina ögon är det den underbara plattformsmagin som är Super Mario och att spela det bara för att få veta hur det slutar (eller någon annan oväsentlig anledning) är ganska puckat. Ännu mer puckat av Nintendo att då främja det spelandet och hyvla av en fjärdedel av spelet, bara sådär.

Nog tjatat om det.

Svårighetsgraden är för låg, det var inte förrän värld nummer sju som spelet verkligen bet tillbaka. När det väl är som bäst då är det självklart helt underbart att spela, men det tog ett par timmar att nå detta klimax. Du vet känslan man har hela tiden när man spelar Super Mario World eller Super Mario Galaxy.


Jag klagade på dom fantasilösa kartorna i New Super Mario Bros Wii, här är det ännu värre. Dom lutar mer åt att vara en formell meny där man väljer bana än en del av själva spelet. Raka linjer i fyra riktningar, inga mjuka kurvor. Nä, tacka vet jag Super Mario World!

Sedan föredrar jag föremålshanteringen från New Super Mario Bros Wii (härstammar från Super Mario Bros 3) där allt man samlar på sig läggs på hög.

Men trots allt detta så är det ett bra spel. Ett par nya föremål (gigantosvampen är grym), ett par riktigt bra låtar (banorna som utspelar sig uppe i luften) och alla dessa stjärnmynt som går att samla på sig (samlarhets!) håller ihop spelet.

BETYG: 3/5

Uppdatering: Betyget är endast baserat på själva huvudäventyret. Jag har inte testat multiplayer någonting.

Sedan var det här spelet ett ypperligt tillfälle att få lära känna min läckra DSi som jag fick i 25-årspresent. Min avverkning av DS-klassiker har bara börjat!