Vad har District 9 och Surf's up gemensamt? Dom berättar varsin historia på samma sätt. Genom att helt oregelbundet skifta mellan att vara dokumentärfilm och spelfilm.

Precis som Surf's up tycker jag att District 9 är riktigt bra, till och med ännu bättre. Inte bara för just det här sättet att berätta en film, men jag kan inte undgå att tycka att tekniken gör hela filmupplevelsen väldigt speciell.


Det är få filmer som gjort mig så illamående som District 9, det kanske bara är en som fått mig att må värre. Men där den filmen är den enda film jag ångrat att ha sett så är District 9 bland det bästa jag sett i år. Att med ett så absurt upplägg och sedan ihärdigt genomföra det med fullt allvar är vågat, men atmosfären är en riktig fullträff. Den hopplösa situationen för utomjordingarna ligger som en tjock filt över hela filmen och dokumentärscenerna gör det otroligt svårt att distansera sig från alla hemskheter som pågår.

Filmen gav först sken av att vara lågbuget men en bit in fick jag mina fördomar nerpepprade av helt makalösa eldstrider. Grymt med ett vapen som får folk att gibba* på ett skott!

Jag ser fram emot att se den här filmen igen, den är verkligen jättejättebra. Då ska jag vara mer mentalt förberedd så jag slipper sitta illamående under halva filmen.

*När motståndaren har såpass låg hälsopoäng att en träff får motståndaren att formligen explodera i små bitar.

Varje person borde bära runt på tre saker inom varje kategori av intresse (bland annat film, spel, musikartist, bok) som man tycker är överskattade. Då finns det nämligen alltid en het debatt nära till hands. Att slänga ordet överskattat i ansiktet på en fanatiker inom ämnet kan vara riktigt kul. Självklart ska du kunna försvara ditt ställningstagande och föra en diskussion kring ämnet.

 

Om du då får instämmande nickar från andra i omgivningen är lyckan nästan total.

Obs!
Att vitt, brett och lättvindigt anse att saker och ting är överskattade ska man passa sig för. För då pekar man på allmänheten och säger "ni har fel, ni begriper inte, jag har fattat, jag har rätt". Det är lite översittarvarning på den attityden, lite överlägset.

Självklart ska man få tycka att saker är överskattade, det får dock inte gå till överdrift. Typ som att om tillräckligt många tycker om något väldigt mycket, då betyder det automatiskt att det är överskattat. Så är det ju inte.
Slut på Obs.

Jag har själv inte mycket material uppskrivet på min egna överskattad-lista. Men jag har ett särskilt spel som är uppskrivet på listan. Min åsikt kring det spelet är ristad i sten och tatuerad på min kropp. Det är så sjukt överskattat att jag vill springa ut på landet och ropa ut det över kullarna och ängarna. Jag pratar om Final Fantasy VII. Tyvärr handlar inte det här inlägget om det så jag får ta det någon annan gång.

Minns du ens vad bilden längre upp föreställde? Ja just det, American Beauty. Tillbaks till ämnet! (Eller snarare, låt oss påbörja det!)

Den här filmen är enligt mig överskattad. Jag tycker den är rolig och bra utan några ytterligare förstärkande adjektiv innan. Men fem Oscarsstatyetter? Varav en av dom för Bästa Film? Det är lite smått obegripligt för mig. Hela Oscarsjuryn utbrast:

- Kolla! Dom lever från ytan sett perfekta liv! Men under ytan är dom någon annan och vill därmed ligga med någon annan! Undertryckt och bortprojicerad homosexualitet! Ingen är vem dom utger sig för att vara!

Det var säkert något nytt för dom, men jag som svensk höjer knappt märkbart på ögonbrynen. Våra filmer har sett ut sådär sen urminnes tider. Svensk Filmindustri har under årtionden förfinat konsten att skildra trasiga familjer och förhållanden att det nuförtiden kan filmas inom vilken genre som helst. Vare sig det är drama, action eller ens komedi spelar ingen roll, lite otrohet och ångest får alltid plats!

Visste du att Masjävlar är en komedi? Samma sak med Vuxna Människor. Rrrright...

Nu blev det här helt plötsligt en diss mot hela Svensk Filmindustri... aja, I made my point.

 

Tror jag.

Jag blev väldigt skeptisk när jag höll den här filmen i handen, vad hade den som jag ville ha? Har jag inte redan sett en animerad film om pingviner?

Jag trodde filmindustrin redan bockat av det djuret. Dom får ju inte göra två filmer om samma djurart, det fattar ju vem som helst. Såvida det inte handlar om en trött uppföljare det vill säga.

Tittar vi på faktan är det lätt att se hur processen gick till:

• År 2005 släpps La marche de l'empereur, en underbart välgjord dokumentärfilm om hur kejsarpingvinerna förökar sig. Filmen blir en välförtjänt succé och resten av filmindutrin följer snart tätt efter. Allmän fakta: Gösta Ekman är berättarröst i den svenska versionen!
• År 2006 släpps Happy Feet, en animerad film om... kejsarpingvinerna! Pappan i filmen tappar sitt ägg och barnet blir av den olyckan efterb... mon... mu... förståndshandikappad, eller det är vad föräldrarna först tror. Enligt mig en bra film, men inte mycket mer. Allmän fakta: Filmen har en liten musikal-thing going, tyvärr görs det en trist version av den annars underbara Queenlåten "Somebody to love" (spelades på mitt bröllop).
• År 2007 snubblar Surf's up ut i filmvärlden. Hör och häpna; en till film om pingviner! Och den här gången ska dom surfa! Helcrazy, eller hur? Allmän fakta: Semidokumentär blandat med vanlig spelfilm är ett inte särskilt använt grepp i filmvärlden, men om det utförs på rätt sätt kan det ge glans till vilken film som helst, tydligen.

Surf's up överraskade med att vara riktigt rolig och riktigt bra. Inte lika bra som dokumentären den onekligen inspirerades av men den triumferar över Happy Feet. Jag satt hela filmen och tänkte högt för mig själv att "jag borde inte tycka att den här filmen är så rolig".

Men det är den. Plus att Shia LaBeouf är lysande när han ska babbla på och allmänt vara obekvämt tonårig, precis som han är i Transformers.

Surf's up är riktigt bra, se den! Allmän fakta: Den är bättre än Ratatouille.

Har du inte sett alla Rocky-filmer, sluta läs här.

Rocky, han har alltid varit lika mycket älskad som han varit underdog.

Första gången jag såg någon Rocky-film var 25 December 2008, då såg jag den första filmen, Rocky, i serien och blev extremt imponerad. Nog visste jag att Rocky är en ikon och med så många uppföljare måste ursprungsmaterialet vara strålande, men jag blev ändå hänförd.

Anledningen till min reaktion beror nog på att Rocky spelas av Sylvester "Cliffhanger, Tango & Cash, Over the Top" Stallone. Actionrökarnas gudfader! Här ser jag honom istället spela en vrålcharmig kille i Philadelphia som bär hatt och är kär i ett butiksbiträde.

Scenen när dom går på date till isbanan är en personlig favorit, speciellt med bakgrunden till scenen i åtanke. Dom hade frågat en massa människor att ställa upp som statister i scenen, så isbanan skulle vara full av människor. Men när dom kom dit för att spela in så dök det bara upp en person. Därför skrev dom om scenen så att det var stängt men att Rocky betalade vaktmästaren en slant för att få ett par minuter på isen. En helt underbar scen, vilket Sylvester säkert också tycker eftersom han ägnar tid åt att tänka tillbaka på den i Rocky Balboa.

Med ettan färskt i minnet har jag och min fru den här sommaren betat av resten av serien, en efter en. Det känns nästan som en ära att ha fått uppleva hela serien från början till slut. Jag vet att om jag sett dom när jag var yngre så hade jag bara gäspat åt Adrians gnäll och längtat efter nästa boxningsscen.

Ettan var underbar, Rocky II fortsatte på exakt samma spår och är minst lika bra. Jag gillar verkligen när uppföljare tar vid precis där föregångaren slutade, det ger ett skönt flow i historien. Se bara på Back to the Future, eller varför inte dom två första Halloween-filmerna?

Scenerna med Rocky och Adrian är det bland det bästa med hela Rocky-serien. Den ständiga konflikten om Rocky verkligen ska fortsätta boxas eller bara skaffa sig ett enkelt jobb istället. Då hukar sig Rocky framför Adrian, tar hennes händer, ser henne djupt i ögonen och säger:

"I never asked you to stop being a woman, so please don't ask me to stop being a man"

Snacka om mansgris med klass! Så fort jag får chansen så drar jag den för min fru, det funkar... ibland.

You like the Zoo? I like the Zoo

Vad hände med Rocky III då? Den blev en cirkus, och då är jag snäll.
För det första är det inte längre Rocky Balboa vi ser, utan Sylvester "Rambo" Stallone. Att första Rambo-filmen släpptes samma år spelar nog in. Han är en torrboll under typ hela filmen.
Sen är resten av filmen en enda röra, jag menar, wrestlare och robot-servitriser?

Rocky IV tog allt bra från trean och spelade in det igen. Måla upp en ond boxare, en karaktär dör, träningsmontage och match. Den är ändå förvånansvärt bra.

Rocky V vågar skriva in sonen i historien vilket känns som en helt naturlig utveckling för serien. Plus att gamla Rocky är tillbaka! Hatt och läderhandskar, lite ryckigt kroppsspråk och konstiga repliker. Det vill säga oemotståndligt charmig. Är det kanske hjärnskadan han fick under matchen i fyran som ligger bakom detta?

Den sista filmen, Rocky Balboa, är ett värdigt avslut på en underbar serie. Rocky är nu en ensam man som tänker tillbaka på tiden som gått. Det är jätteskönt att han inte fixar sig en ny tjej utan bara är ute efter vänskap, han har ju knappt någon egen familj. Pussen han får strax innan matchen besvarar han inte, vilket sänder ut ett tydligt budskap.

Sen att han inte vinner matchen går tillbaka till varför ettan var så bra. Han höll ut till det sista med oddsen emot sig under båda tillfällena och då spelar det ingen roll ifall man vinner eller inte. Cirkeln är sluten, lämna serien ifred nu.

Det är väl det som gör Rocky så bra, han håller alltid ut till det allra sista och det är det vi älskar hos honom. Sen att han vann stora titlar är väl häftigt det också.

Jag kom på mig själv nynnandes ledmotivet till Rocky på väg till en arbetsintervju häromveckan. Jag gjorde det inte bara för att låten i sig är så bra, utan för att få lite Rocky-känsla i mig. Det säger väl det mesta om vad jag tycker om Rocky?

Ända sedan det varit möjligt så har jag laddat ner film och musik. Det började med Napster, fortsatte med Kazaa, Morpheus, DC, DC++ och till slut Utorrent. Jag reflekterade aldrig riktigt över moralen kring det, jag bara körde på utan vidare eftertanke eftersom det är så anonymt och, för att inte glömma, "alla andra gör ju det".

Detta gav tillgång till musik och film på ett bekvämt och gratis sätt. Att lura dom stora företagen på sina miljonvinster kändes ballt, och att få tag på filmer veckor (ibland månader) innan dom kom ut var såklart häftigt det också.

Sen i December 2008 hände det något.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, kanske att sanningen kom ifatt mig. Jag kom på att det egentligen inte finns något försvar mot att ladda ner upphovsrättsskyddat material. Jag ville liksom inte bara skratta lite generat och skaka på axlarna längre när någon frågade om varför jag egentligen gjorde som jag gjorde. En växande ansvarskänsla tror jag att det handlade om.

Då tog jag ett snack med min fru och vi kom överens om att sluta ladda ner film, och sen någon gång låta det beslutet sprida sig till musiken. Direkt kände vi en frid över oss, en oförklarlig känsla. Jag agerade inte på dåligt samvete eller skuld (vilket egentligen bara visar på hur van jag var att göra det), utan jag tog bara mitt förnuft till fånga. Det var ingen känslovåg som ledde fram till det, vilket också kändes bra.

Samma jul fick vi ett presentkort på Lovefilm.se i julklapp. Två månader gratis och titta på så många filmer som vi vill, vi får ha högst två filmer hemma samtidigt. När dom här två gratismånaderna går ut nu i Februari kommer vi utan tvekan fortsätta, men då blir det 199 kronor i månaden. DVD, Bluray, serier i massor. Smygreklam javisst, men det är dom verkligen värda. Så det lagliga substitutet för nedladdning kom som ett brev på posten, bokstavligen!

I början av Februari fick jag sedan en invite till Spotify. Helt plötsligt hade jag tillgång till mängder med musik, gratis och lagligt.

Jag har en bit kvar på vägen att helt och hållet rensa ut illegal nedladdning ur mitt liv, men på en dryg månad så kom jag en bra bit. Jag upplevde allt detta som att jag egentligen bara behövde fatta beslutet och så låg hjälpmedlen direkt runt hörnet. Det är så Gud hjälper oss, bara vi själva fattar beslutet så kommer Han direkt och hjälper till.

Det här var ett beslut hos mig, min fru och ingen annan. Så oroa dig inte för att få dömande blickar från mitt håll, inga sten i glashus här inte. Vad jag förmedlar är att jag har börjat gå åt ett annat håll.

Det går att spela dum, det går att inte låtsas som någonting. Det går att göra sin nedladdning till en protest av något slag, det går att tycka att polisen borde lägga sina resurser på viktigare saker än att få tag på nedladdare. Det går att tycka att spel, film och musik är alldeles för dyrt, det går att peka på alla andra förutom sig själv.

Men jag ville inte göra det längre, så bye bye Utorrent.

Det kom en tanke till mig under filmen, det var faktumet hur vackert mansrelationer faktiskt kan vara. Hur män kan ställa upp för varandra, heja på varandra, stötta varandra och krama varandra. Utan gay-vibbar.
Det var väldigt mycket manskärlek i Cool Hand Luke, jag gillade det.

Vad som är tråkigt med det är att det krävs ett världskrig eller en lång fängelsevistelse i filmens värld för att måla upp detta som något vackert och värdigt. Ta Band of Brothers till exempel, handlar om ett amerikanskt soldatkompani under andra världskriget. En otroligt välgjord, välspelad, påkostad, och vacker serie. Där blir relationerna mellan soldaterna väldigt berörande, så som det kan vara!

För det kan verkligen vara lamt mellan män. Vad hände egentligen under syndafallet? Kvinnorna fick börja föda barn i smärta och om vi män numera vill komma nära varandra så får vi nöja oss med ryggdunk och en enstaka böghög (gayhill) då och då.

Vad jag försöker säga är att relationer mellan män borde vara mer än att knuffa varandra i soffan med varsin Xbox-kontroll i handen. Lösningen handlar mycket om att våga ta steg utanför normen. Jag ringde en god vän till mig och sa till honom att vi behövde träffas snart för det var så länge sen sist, jag sa även att jag saknade honom. 'Oj, det där lät lite gay' blev svaret. Så går det när jag försökte kliva utanför ramen.

Om du är nyfiken på att se en intressant tolkning av mansrollen idag så ta en titt på Fight Club, ingen film jag tidigare sett har skildrat mansrollen bättre än den filmen. Mitt i all konsumtionshets, karriärsklättrande och hälften-förälder-hälften-polare-uppfostran. Om du inte redan gjort det, se den!

Under tiden så tar jag mina små steg. För jag vill inte behöva hamna i fängelse eller mitt i ett världskrig för att se oss män vara kärleksfulla mot varandra. Utan gay-vibbarna.