Jag vet att jag skriver långa inlägg. Ibland för långa enligt min mening.

Men jag kan inte lägga band på mig själv. När jag väl kommit igång med något ämne så är det svårt att klippa ner och fokusera texten. Jag lever i tron om att bloggen ändå förblir intressant, även fast det dröjer ett tag mellan inläggen ibland.

Jag tänkte också börja lägga upp bilder som jag hittat skräpandes på Internet. Själv tycker jag de är extremt roliga:

Det är lika bra att jag säger det rakt ut; jag är barnsligt ointresserad av politik.

Jag vet inte om det säger mest om den jag är eller mest om den generationen jag tillhör, men så är det. Fråga mig vad jag tycker om Robert Zemeckis karriär som regissör (jag gick självmant igenom hans Wikipediasida idag) så kan vi prata en hel kväll.

Men politik alltså... jag kan inte ens redogöra skillnaden mellan höger- och vänsterpolitik, så stort intryck gjorde Samhällskunskap A, B och C på mig. Och ska jag säga någonting så blir det ändå i princip bara att jag instämmer i någon annans åsikt om saken. Men vad är det egentligen att sätta sig in i?

På affischerna ville ju alla ändå ha bättre skolor, för vem vill inte det? Alla vill samma sak, dra åt samma håll, bättre vård, bättre pension, hela den grejen.

Jag önskar att politiken bestod mer av idealister och mindre av ynkryggar som alla verkar tycka exakt likadant. Om det fanns politiker som kunde fördöma andra länders handlingar (stor fet peace till Olof Palme), uttrycka förakt mot andra partiprogram (inte personliga vendettor), helt enkelt någon med lite ryggrad i denna lagom, milda, mjuka, lika för alla, lika för han, hon, hen, hyn, hin, bananen vi lever på. Det kanske är fel infallsvinkel på saken, att be om chockerande rubriker. Men det känns ändå som att alla partier i princip vill samma saker.

Och att Sverigedemokraterna lyckades så bra? Inte särskilt konstigt egentligen. Det var som när jag skulle vara med i en match Command & Conquer: Generals för första gången. Jag hade aldrig spelat det förut och vi var fyra personer, alla mot alla. De tre andra låtsades inte om mig utan hade fullt upp med att kriga mot varandra. De ignorerade nybörjaren. Gissa hur det slutade?

Jag vann, första gången jag spelade spelet. De blev lite sura och kallade det nybörjartur, jag kallade det dålig bortförklaring och väldigt dålig strategi från deras sida.

Ni ser! Tre minuter politik och jag kan inte hålla mig från att börja prata tv-spel.

Men ska jag vara helt seriös så ställer jag mig i ledet direkt bakom Lydia och det hon sa om att Sverigedemokraterna numera huserar i vår Riksdag. Kärlek till alla!

Så skulle japanerna uttala Viewtiful Viktor, it's a fact.

Namnet och loggan till Viewtiful Viktor är direkt inspirerat av stulet från Viewtiful Joe; ett spel som släpptes till Gamecube för snart sju år sedan, 24 oktober 2003.

Ett riktigt bra spel, det handlar om filmälskaren Joe som sugs in i en film där hans idol Captain Blue är i knipa. Utöver det är hans flickvän kidnappad och är fånge någonstans i filmen. Väl inne i filmen får Joe superkrafter med tillhörande dräkt (se bilden ovan). Krafterna baseras på att han kan kontrollera hastigheten på den fysiska filmrullen, för vi är ju faktiskt mitt i en film. Det går att slöa ner tiden för att undvika kulor och andra projektiler, snabba på filmen för att ge skurkarna megapisk.

Detta är alltså ingen Last Action Hero i spelform, det är ett plattformspel med råballa specialeffekter. Allt är väldigt överdrivet på ett sådär skönt japanskt sätt.

Joe får namnet Viewtiful Joe av hans personliga rival Alastor (aka Blade Master Alastor, aka The Midnight Thunderboy, aka Al hallå kolla på namnen, hårt!) efter att ha förlorat ännu en strid mot Joe. Han blir så tagen av Joes skills, han blir så överväldigad av hans feta moves att han måste komma på ett nytt ord för att beskriva dem:

- That move...that one you did back there? It was...viewtiful! Tell me, what do they call you?
- Viewtiful Joe!

Jag gillar hur Joe helt skamlöst snor Alastors ord i samma ögonblick han skapat det. Så i ärlighetens namn behöver jag inte känna mig dålig över att ha kopierat Viewtiful, Joe var ändå först med att sno det!

Jag har egentligen bara spelat det första spelet i serien av tre (plus ett som är mer som en turneringsfighter). Om du äger uppföljaren till antingen GameCube eller PS2, eller det tredje, Double Trouble, till DS, hojta till!


Men är Viktor verkligen Viewtiful undrar du kanske då? Jomen tänk för att han är det, fråga hans fru bara!

Från och med nu handlar den här bloggen om Viewtiful Viktor och allt han tar sig till.

Life is viewtiful!

Okej, det är värt mer är en kommentar i sitt egna inlägg. Jag kommer prata ganska fritt om hela musikalen, läs inte om du vill gå dit som ett oskrivet papper.

Jag hörde om We will rock you för första gången för bara ett par veckor sedan. Lyckan blev såklart total då jag fick chansen att se den gratis!

Det var min... tredje musikal om jag inte är ute och cyklar. Footloose och Mamma Mia, båda på svenska. Footloose var väldigt enkelspårig, simpel och stack inte ut på något särskilt sätt. Mamma Mia däremot, den var enastående! Smart handling, generationsinkluderande och fantastiska dansnummer. Tyvärr var alla ABBAs låtar översatta till svenska vilket sänkte betyget ett steg. Nog för att jag är stolt över det svenska språket men musik ska för det mesta förbli orörd.

För att vara på den säkra sidan ögnade jag igenom hemsidan för We will rock you och pustade ut då jag läste att "inte mindre än 25 st av Queens megahits framförs i originalversion". Alltså, tre dagar innan premiären fick jag från femte raden vara med om en spektakulär show signerad Queen. Förväntan var hög. Jag var redo, ready Freddie!

Ridån går upp till självaste Freddie Mercurys röst sjungandes introt till Innuendo, kompat av livemusiker. Mycket hår reser sig på kroppen. Scenen tänds upp och ett gäng plastklädda personer framför Radio Gaga på svenska. Håret lägger sig snyggt och prydligt ner igen.

Vad är detta? Har jag blivit lurad hit på en show som ska halshugga Queens maffiga hits en och en?

Lyckligtvis är det en del av handlingen. Engelska språket har blivit ett i raden av förbjudna saker för att ta död på rock 'n roll. Väldigt smart, på grund av detta framförs en bråkdel av låtarna på svenska, detta eftersom det då är skurkarna som sjunger. Det är uttänkt smådåligt. Hjälten, som ska rädda rock 'n roll, sjunger då såklart på engelska och han sjunger väldigt bra. När han för första gången brast ut i sång med I Want To Break Free och jag förstod att musikalen inte alls skulle helt vara på svenska, då reste sig en massa hårstrån för andra gången. Sjunger bra gör för övrigt nästan alla andra på scenen, tråkigt nog får inte kvinnorna nog med volym så deras röster försvinner nästan under de mörka tonerna.

Och vissa låtar blir inte lika slående när tjejer sjunger dem. Som... tja, Fat Bottomed Girls? Det vore som om Carola skulle sjunga Flickorna på TV2 och att jag tog en låt av Gyllene Tider som exempel jämställer inte de med Queen överhuvudtaget blir jag väldigt tvungen att säga i samma mening så ni inte börjar tro saker. Puh.

Ridån från femte raden

Många våta ögon blev det. Queens låtar betyder mycket för mig och att uppleva de på det här sättet var fantastiskt. Sist jag hörde Somebody To Love och Crazy Little Thing Called Love framföras live var av min egen bror under mitt egna bröllop. Så om någon frågar mig om Queen ligger mig varmt om hjärtat så svarar jag på det: Understatement. Att inte You're My Best Friend och Don't Stop Me Now var med var såklart tråkigt men inte överväldigande (trots det faktum att Don't Stop Me Now är världens bästa låt).

Under Another One Bites The Dust projicerades det en massa klipp på olika tv-spel in-game i en hysterisk takt. Jag såg definitivt Quake 3 och något Tekken till Playstation, trean antar jag. Något som såg ut som första Soul Calibur (den där lena bilduppdateringen som har Dreamcast skrivet över hela sig) och något Destruction Derby till Playstation. Tanken var att man skulle få känslan av Game Over då många av klippen gick ut på att spelarna fick spö, blev nedskjutna och kraschade våldsamt med sina bilar. Intressant tolkning.

Annars var grafiken som projicerades på skärmarna under resten av musikalen horribel. Vi snackar introt till Red Alert (minus den ascoola musiken som fortfarande är ascool, jag kollade precis), nej vi snackar faktiskt introt till Theme Hospital.

Men slutet var ännu värre.

Publiken applåderade som vanligt efter en låt, handlingen hade precis gått in i sista fasen. Applåderna fortsätter. Vänta, vad gör skurken framme och bockar till applåderna? Hon sjöng ju inte i den här låten. Applåderna fortsätter. Va? Är det slut? Men det blev ju aldrig någon konfrontation mellan hjälten och skurken! Applåder. Jaha, musikaler kommer visst undan väldigt enkelt. Applåderna fortsätter, jag fick nästan lust att bua. Och just det, en Queen-musikal utan Bohemian Rhapsody. Det var olagligt sist jag kollade.

Så slutresultatet blir: Bra, men det hade kunnat vara så extremt mycket bättre. En erfarenhet och en apsnygg T-shirt rikare går jag från Cirkus. Ganska nöjd ändå. Folket som skrev den visste precis hur de skulle spela på människors förväntningar.

Se den, för all del. Den är värt.

Ännu mer nytt för bloggen:

Tack vare ett kärleksfullt bidrag äger jag nu domänen viewtifulviktor.se! (Det funkar också att skriva www. före om du av någon anledning lever kvar på 90-talet) Så från och med nu är det bara att skriva in den adressen istället när ni ska ta er hit.

Tell your friends!

Imorgon kväll. Imorgon kväll... imorgon kväll. Då kommer jag gå på förhandsvisning av musikalen We will rock you, som innehåller inte mindre än 25 av Queens kungliga hits.

Jag vill att showen rockar skjortan, byxorna eller motsvarande klädesplagg av mig.

 

Gud är så god, jag får ständigt ta del av saker jag älskar på de mest osannolika sätten. I torsdags fick jag, i två helt olika sammanhang, testa Microsofts Kinect och Sonys Move för första gången. Det var stort!

 

Det här kanske är ännu större. Den som fortfarande lever sent torsdag kväll får se!

 

Uppdatering: Så, vad tyckte jag då? Läs mina (för en gång skull) spoilerfria reaktioner i kommentarsfältet!

Så här ligger det till. Jag upptäckte i slutet av 2008 att jag var laktosintolerant. Det var en stor grej för mig, jag blev minst sagt paff. Från att gå kärnfrisk genom hela skolan till att helt plötsligt rapa så fort jag ser vaniljglass, det var ett stort steg.

Men faktum är att jag gjorde det till en för stor grej. Ett tips från mig till er alla:


Med Laktosfritt var jag den laktosintoleranta, det var bland det första folk tänkte på när de såg mig. Så ska det naturligtvis inte vara.

Så välkommen till Viewtiful Viktor! Ny tid, ny stil. Ny kommun, ny logga. Nytt jobb, ny bank. Lite nytt liv nästan. Tyvärr måste adressen fortfarande heta laktosfritt.blogg.se, men det gör den tills det att jag blivit lite rikare och köper viewtifulviktor.se eller nåt liknande. Spel, Tjugofyrakyrkan, kristen tro, film, serier, spel igen och annat.

Har du följt min blogg just för mina inlägg om laktosintolerans, var lugn. Kategorin ligger kvar och jag kommer med största sannolikhet fortsätta skriva om det. Jag vill bara inte längre bli direkt associerad med gaser i magen.

Lady Gaga hade funnits i min periferi ett tag. Hennes po-po-po-poker face po-po-poker face och papa-paparazzi hade nått fram till mina öron på nåt sätt. Hennes outfits hade varit nästintill omöjlig att undvika och hon var på allas läppar förra året. Alla hade något att säga om henne, när man inte var upptagen att prata om Millenniumfilmerna (som för övrigt överlägset tar första plats i 2009 års snackis-kategorin).

Iallafall, när musikvideon till Telephone började synas i media blev jag nyfiken. Med en svensk regissör till den drygt nio minuter långa videon var jag tvungen att spana in den. Det var även första gången jag på eget initiativ skulle lyssna på Lady Gaga. Tre minuter och nio sekunder in i musikvideon, när musiken läggs på hennes röst som sjungit ensam en kort stund, hon släpper luren hon tidigare sjungit i och börjar istället sjunga in i kameran samtidigt som hon rör armarna i takt med musiken. Det var då det hände, det var då det gick upp för mig att Lady Gaga är ascool.

Det var ingen idé att kämpa emot det, hon var awesome. Hur lyckas man med något sådant med läskburkar i håret? Det tänkte jag att vi skulle ta reda på idag. Vad är det som gör Lady Gaga den hon är?

1. Hennes namn
Ett tips till alla er som vill stiga upp till dom övre skikten i populärkulturen:

Hämta insipiration från Queen, ett av dom bästa banden genom tiderna.

Mika låter verkligen nästan exakt som Freddie Mercury, Muse har låtar som inte ligger långt ifrån Queen och hur har The Ark lyckats bli ett svenskt band som inte är skittråkigt? Genom att låna sound, sceneri, klädsel och frontfigur från bandet.

Vad hjälpte musikern/komikern Weird Al Yankovic att gå från radiostjärna till tv-stjärna? Sekunden han fick framföra sin parodi av Queens låt "Another one bites the dust", som istället hette "Another one rides the bus". Den blev så instapopulär att han fick börja framföra den live i tv med sitt dragspel! Därifrån tog hans karriär fart.

Jag har varken sett Wayne's World eller Wayne's World 2. "VA?! Har du inte sett den?!". Yeah yeah, bring it. Det enda folk har att säga om dom är någon scen där Bohemian Rhapsody spelar en central roll. Det är tydligen det som stannat kvar i människors minnen, lämnat det största avtrycket i deras medvetanden. För oberoende av varandra så är det den scenen som kommer på tal när Wayne's World diskuteras. En vacker dag ska jag ta reda på vad grejen är med den scenen, och vad filmerna egentligen handlar om. För det enda jag vet om Wayne's World för tillfället är att Queen på något sätt har bidragit till den. Det är vad jag kallar mäktigt inflytande!

Det slutar inte där. Ett av dom bästa spelen till NES, Bionic Commando, har även det en Queenreferens. Lite långsökt och inte särskilt lätt att förstå, men ändå. Som supersoldat tar man sig in i fiendens baser för att komma åt känslig information, utrustning och nya vapen. Under banorna var man ibland tvungen att kontakta sitt högkvarter för att få tips och hjälp som ibland var värdefullt, ibland inte. Detta gjorde man via radiostationer. Grejen är den att om man hade med sig fel kommunikationsutrustning till banorna (det fanns ett par att välja mellan) så var det enda man hörde på radion:

2. Hennes refränger
Lyssna på dom. Dom hänger sig kvar, dom fastnar, dom är enastående. Hon pratsjunger inte som Shakira, hon gnyr inte som Britney Spears och hon stönar inte som 2000-talets Mariah Carey. Nej, Lady Gaga sjunger som folk. Hon har inte en bättre pipa än Christina Aguilera men ja ja, den är tillräcklig.

Vissa av hennes verser är lite krystade och sticket i Paparazzi är rent ut sagt dåligt. Men hennes refränger är alltid feta. Speciellt i Telephone.

3. Hennes stil
Det mest uppseendeväckande med Lady Gaga är såklart hennes klädstil. Att hon får utmärkelser för bäst klädda och sämst klädda artist samtidigt säger allt. Hon verkar inte ha några som helst skrupler gällande vad hon har på sig. Och självklart är det hela den grejen som gör henne så grym. Hennes stil går inte efter det välanvändna receptet som kvinnliga popartister följt sedan länge. Britney Spears, Christina Aguilera, Rihanna, Hannah Montana och Jessica Simpson har alla gått från skolflicka till läderklätt sexobjekt.

Istället började Gaga sin karriär som en färdigutvecklad artist med blicken redan inställd på att klä sig både som en idiot och en superstjärna. Tummen upp för det!

Ja, en liten detalj i musikvideon till Telephone är en tydlig blinkning till tv-spelens värld. En av ingredienserna till giftet på bilden ovan är Tiberium vilket alla som spelade strategispel på 90-talet vet är ämnet som ligger bakom konflikten i Command & Conquer-spelen.

Trots det lilla jag egentligen har lyssnat på Lady Gaga så vet jag hon är grym. Jag äger ännu ingen skiva med henne och jag har inte sett henne live. Men jag har terroriserat min fru med Telephone det senaste halvåret och kommer fortsätta hålla ögonen på låtarna hon släpper ur sig. Varför?

Därför att Lady Gaga är awesome.

Vintern 2009-2010 var det mycket skriverier i tidingarna om vem som skulle köpa SAAB. Folk slet sitt hår, kramade om sina familjer och grät floder över denna stora fråga. Jag kan nu, exklusivt för er läsare, avslöja vem det var som egentligen köpte SAAB:

 

Det var vi, vi har köpt bil! Om jag trodde på reinkarnation hade jag varit övertygad om att det här var en återfödd NISSAN, färgen är verkligen exakt likadan. Den gamla bilen var egentligen aldrig vår, den var tekniskt sett hela syskonskarans och var skriven på mamma.

Nu är det annorlunda, bilen är betald av oss, skriven på oss, helt ägd av oss. Jag visste inte att det skulle vara en så annorlunda känsla att verkligen äga en bil, men det är det! Jag var hos en verkstad igår och köpte sprillans nya däck till den här skönheten praktiska färdmedlet.

Spana in alla nyheter!

I mars förra året blev vår NISSAN stulen och totalkvaddad. En tragedi faktiskt, det var en obehaglig känsla att se den i det skicket. Men idag är det som bortblåst, det är nästan så att huvudet sprängs, så glad är jag just nu!

Det sista av den här nedrans vintern säljs till högstbjudande

Skönt hak

Efter att ha hängt intensivt på "södra Stockholms skönaste hak" i drygt två månader kan jag härmed ge en recension på alla smaker du kan få i din latte (enligt deras meny iallafall):

OBS! Glöm inte att läsa det finstilta längst ner!

Vaniljlatten
Hur smakar den? Inte bra alls.
Vad gör den för fel? Den smakar vanilj. Precis samma problem som Dr Pepper och Vanilla Coke lider av.
Värd hur många klunkar? Knappt en.

Hasselnötslatten
Hur smakar den? Riktigt gott.
Vad gör den för fel? Ingenting faktiskt. Ett utmärkt alternativ om du vill ha en smaksatt latte utan sötma.
Värd hur många klunkar? Tills koppen tar slut eller kaffet blivit kallt.

Kanellatten
Hur smakar den? Konstigt. Det känns som kanel blandat med sirap, alltså väldigt söt kanel.
Vad gör den för fel? Jag hoppades på en latte med lite smak av kanel. Istället blev det en alldeles för söt version av kanel, inte särskilt gott.
Värd hur många klunkar? Tre.

Karamellatten
Hur smakar den? Sådär

Vad gör den för fel? Den är för söt. Om till och med jag tycker att den är för söt, då är den garanterat för söt. Jag blev mätt på smaken efter ett par klunkar.
Värd hur många klunkar? Ett par, alltså två.

Vitchokladslatten
Hur smakar den? Himmelskt.
Vad gör den för fel? Inte ett dugg, den är komplett.
Värd hur många klunkar? Så många som din mage klarar av, eller så många som din princip tillåter.

*Alla smaker är testade på Wayne's i Flemingsberg. Lokala avvikelser kan förekomma. Det hänger mycket på dom olika mängderna smakextrakt, mjölk och kaffe som blandas i koppen.

Det värsta med SL-kaoset är inte SL-kaoset, det är att människor blir osams på grund av det.

Jag och min fru har nu bott i mina föräldrars (ganska) nybyggda villa i en månad nu. En liten uppvärmning för framtiden kan man se det som. Nyhetens behag var stort och väldigt. Vilket hus! Sedan fick jag också möjlighet att ställa till med stor fest då jag fyllde 25 år. Med drygt 40 personer som kom för att fira mig hade det självklart inte funkat i vår lilla lägenhet, alla skulle fått en knapp kvadratmeter var...

Men vad som började som en liten semester mitt i vardagen har långsamt blivit en väldigt stark hemlängtan. Hela veckan har jag och min fru pratat om hur skönt det blir att komma hem igen.

Så...

Hejdå...
...fri tillgång till bil!
...lyxiga ljudsystem som är inkopplat i varenda skrymsle i hela huset!
...stora matbordet!
...gott om plats att bjuda in vänner till!
...höga innertak!
...välbelysta och väldesignade hus!

Hej...
...Gold B50, vår dubbelsäng!
...alla välkända ljud och lukter!
...Dell Inspiron, min dator!
...varma och mysiga lägenheten!
...promenadavstånd till tågstationen!
...köket där jag hittar allting!

Borta bra men hemma bäst förståruvajamenar.

December 2009 var välfylld med förrförra årets julklapp, nämligen upplevelser.
Har du inte sett Avatar ännu, läs på egen risk.

Det började med Regina Spektor på Cirkus den 7:e december. Jag hade innan konserten inte aktivt lyssnat på Regina Spektor någonting. Men jag kände ändå igen majoriteten av låtarna tack vare timmar av passivt lyssnande (min fru älskar henne och vi bor inte stort). Efter en glad men ganska intetsägande försinger/songwriter (får man väl säga när det inte gäller band) befolkades scenen av en trummis, en violinist och en cellist. Strax därefter kommer Regina och sätter sig vid pianot och börjar spela. Denna ensemble återskapade hennes mest kända låtar, en efter en kunde jag pricka av listan över dom låtar som fastnat i mitt huvud dom gångna månaderna.

Hon rörde sig mellan pianot, synthen, elgitarr och fullt acapella men konserten var som bäst då hon satt framför pianot och fick full komp från dom andra på scenen. Vissa delar av konserten var överväldigande, det kändes som att tårar var på väg ibland. Cello är ett så vackert instrument. Resten av konserten var väldigt bra, helt klart värt pengarna. Jag har nu aktivt börjat lyssna på Regina Spektor hemma på Spotify.

Månaden fortsatte sedan med Avatar i 3D i salong 1 på Rigoletto den 18:e december. Den här filmen har jag ju pratat om tidigare och med så höga förväntningar är det mycket som kan gå fel. Men när James Cameron levererar i tre dimensioner efter tolv års frånvaro sitter jag alltså där andfådd, tagen och imponerad. 3D-effekterna gör filmen till en mer uppslukande upplevelse, så här borde varje storfilm upplevas! Musiken är maffig och ibland också mysig. Handlingen är enkel och förutsägbar, men karaktärerna och effekterna bär ändå fram den på ett värdigt sätt. Parallelen till Dansar med vargar är träffande, en liknelse som regissören faktiskt instämmer till.

På tal om karaktärer är Neytiri en grym sådan som äger Jake Sully typ varje dag i veckan. Hon behöver liksom inte bli räddad av mannen, skrikandes från något läskigt monster. Nej, hon är helt enkelt stark, modig och grym. James Cameron är bra på kvinnliga badasses, kolla bara på Sarah Connor i Terminator 2 eller Ripley i Aliens, två karaktärer som blev ännu coolare efter sina första filmer.

Avatar är verkligen inte den bästa film jag någonsin sett, inte ens den bästa film jag såg 2009. Men den är väldigt bra och måste ses. Inte nog med att den måste ses, den måste även ses i 3D. En värdig film att bli nummer 1500 på min lista över sedda filmer. För övrigt är den sista actionscenen helt sjukt spännande, heeeeelt sjuuuuukt spännande.

Jag har också tänkt mycket på hur filmen påverkade min syn på spelet. Jag tror att spelet blev ganska mycket bättre av att ha sett filmen precis innan. Det surfade på vågorna som filmen piskat upp.

Kort därefter blev det Eddie Izzard på Hovet den 19:e december. Biljetterna inhandlades i början av Maj samma år, så väntan på Europas största ståuppkomiker blev lång. Från att av misstag ha slagit på TV:n och då såg slutet av en av hans shower hos mina kusiner för många år sedan har jag älskat Eddie Izzard. Jag fick alla hans DVD:s till en födelsedag för ett par år sedan och mannen är verkligen ett geni på många punkter.

Men när han börjar sin show med att dela med sig av sitt egna beslut om att Gud inte finns fick resten av showen en helt annan infallsvinkel. Förstå mig rätt nu, jag har inte haft några problem med att han skämtat om bibelhistorier tidigare, det har i princip alltid varit riktigt roligt. Men det har varit med lika stora portioner skämt om Pavlovs katter, Big Bang och James Bond. När han började kvällen med ett sådant konstaterande, snabbt följt av ett "om han nu vill motbevisa detta får han väl komma ner på scenen här och nu... nej, det funkar aldrig" *publiken jublar*, så känns alla följande skämt om till exempel Noas ark mer hånande än roliga. Det är kanske här gränsen drogs för mig, den gränsen jag letat efter tidigare.

Kvällen fick förstås ändå en del skratt, men jag blev faktiskt besviken. Kvällen sammanfattades bra av min storebror precis innan vi skildes åt:


Denna fullspäckade månad avslutades med Cosi fan tutte på Kungliga Operan den 26:e december. Tydligen ska det vara Mozarts mest kända opera, men vad vet jag. Tack vare en tradition hos mina svärföräldrar blir hela familjen, på min frus sida, bjudna på något kulturellt evenemang varje julhelg. I år blev det alltså opera på första raden, nästan i mitten. Det var nära nog att se musikerna kolla sina mobiler och höra dirigenten frusta till innan extra yviga rörelser.

Själva historien hade inget att säga, det var en komedi som jag inte skrattade åt. Men musiken och sången var av väldigt hög klass. Oavsett vad jag tyckte om själva historien som berättades är ändå opera en upplevelse. Att sitta där i finkläder, beundra alla utsmyckningar i taket, lyssna och se på saker som skapas här och nu. Det får man inte i många andra sammanhang. Min blick färdas, på dom 15 meter det är till scenen, flera hundra år bakåt i tiden. Det som hände på scenen kändes inte nutid. Jag riktigt kände lukten av alla sekler som detta berättarsätt gått igenom. Bara en sådan känsla gör hela besöket värt det.

Sammanfattningsvis tänkte jag försöka ställa alla dessa olika upplevelser mot varandra. Då gör jag det enkelt för mig och rangordnar dom i den ordning jag upplevde dom. Yes, Regina Spektor var steget över Avatar. Hennes musik var verkligen helt otrolig vid sin absoluta höjdpunkt. Det var en konsert jag inte kommer glömma.

Det här får jag pluspoäng hos min fru för att säga. Men det spelar ingen roll, jag tokgillar Regina Spektor iallafall.

På papperet ser 2009 inte särskilt bra ut för mig och min fru.

Bilen som jag och mina syskon fått från vår mormor blev stulen, och krossad.

Vi var inne på akuten fler gånger än en hand kan räkna. Ena stunden var det aggressiv magknip och annars var det andnöd och svår hosta. Oavsett vad kunde inte läkarna fastställa vad det var, trots en miljon blodprover och röntgenbilder.

Jag var arbetslös i över tre månader och gjorde inget annat vettigt än spela Killzone 2 långt in på natten, varje natt. Jag bytte jobb, och sen gjorde jag det igen.

Min fru fick nog av sömnlöshet och bytte jobb. Sen fick hon nog av besök till akuten och bytte jobb igen.

Men här är vi nu, starkare och stadigare än någonsin, redo för nya utmaningar. Redo att fylla det här året med det som 2009 saknade. Redo att möta världen med hakan högt. Jag är så glad att jag har framtidstro!

Ja, julen i Sverige 2009 kan pinsamt nog sammanfattas med den här bilden:

Det är kul när det blir ett mindre äventyr att upprätthålla balansen under dom 150 meter det är till pendeltågstationen från min port. Vacklande gång på den provosoriska snöstigen i mitten av gångvägen och stora silly walk-steg över snövallarna som plogen så fint placerat ut så dom korsar gångbanan ett flertal gånger.

Väl inne i tågstationen märker jag att ena halvan av den inglasade (eller vad man säger) gångbron är täckt med snö, på insidan.

Framme i Älvsjö, där jag jobbar för tillfället, är vädret lugnare. Den 15 minuter långa promenaden går väldigt lugnt och förmiddagen fortsätter även den vara lugn. Ett par anställda ringer in sig "sjuka" då dom inte lyckas komma ut ur sina hus på grund av snön.

Ett par timmar senare blir jag bjuden till julbord av företaget jag jobbar hos. Med glädje lämnar jag matlådan med makaroner och falukorv i kylskåpet och ger mig ut på promenad till hotellet där julmaten väntar på mig. Den promenaden är nu i efterhand rena rama Indiana Jones-anekdoten. Det här är berättelsen om den promenaden:

Först och främst var det motvind hela vägen. Att titta framåt var som att stå upp på en skoter som kör fort genom en snöstorm, det gick varken att andas eller titta normalt. En burka hade inte varit helt fel vid ett sådant här tillfälle, jag borde ha lånat en av hon som höll på att se mig halvnaken, hon har en! Jag alternerade mellan att semistrejfa fram och att hålla båda händerna framför ansiktet och andas och titta genom dom. Det måste sett helt idiotiskt ut. Trots detta så lyckades jag ändå sätta en snöflinga i halsen, det har aldrig hänt mig förut. Nu satt den inte där så länge av naturliga skäl men att den lyckades ta sig genom hela munnen och svalget utan att smälta var verkligen en bedrift! Ja, ovädret var inte likt något jag sett tidigare, inte i Stockholm iallafall.

Väl framme med snö i mina ögonbryn så fyllde jag tallriken med diverse maträtter. Utan att ha någon att sitta med (jag jobbar som reserv på olika arbetsplatser så jag har inga fasta kollegor, gråtande smiley) frågar jag första bästa person som sitter själv om jag får bjuda honom på mitt sällskap. Han har jobbat på samma företag i 37 år och var allmänt gammal i sitt sätt. Om det tar mindre än en minut från det att man börjar en dialog tills det att man säger "det var bättre förr", då är man bra gammal i sinnet. Den här killen gjorde det på under 30 sekunder. Men trevlig var han!  Så fort han hörde att jag är där tillfälligt började han prata om julbordet som om det var han som anordnat allt.

"Kaffet har du där borta, sen finns det efterrätt att hämta där också. Glöm inte att smaka av efterrätten"

"Va bra" svarade jag och sörplade på mitt glas med Coca Cola.

 

Coca Cola till julbord? Ja, det är ganska konstigt men när det serveras gratis i iskalla glasflaskor så struntar jag i vad för tid på året det är. För det beteendet får jag en besviken storebror och en annan stolt Colaälskare efter mig.

 

Resan hem var inte lika roligt, jag blev strandsatt på Älvsjö station i en dryg timme för att vänta på ett tåg som jag fick plats på. Jag hade det inte värst, jag slapp gå från Alby till Tumba för att bussen inte kom, det fick dock en vän till mig göra, du vet hon som äger en burka. När jag väl lyckats tränga mig in i ett tåg så hade det bildats is på dörrkarmen precis där jag stod, dörrarna gick inte att stänga för det. Då kom en kvinna med en pinne med borste i ena änden och ispika i andra och gick lös på isen. Hade aldrig sett något sådant förut. Nu är jag iallafall hemma och ska vila upp mig för sista arbetsdagen på ett tag.

 

Ispika

 

Snön kommer med ett par pris att betala men jag tycker absolut att det är värt det. Den dämpar alla jobbiga ljud, den lyser upp den annars mörka omgivningen och framför allt, den är väldigt mysig.

00:50 Åker hem från Uppsala efter en filmkväll tillsammans med två vänner. Vi såg en bra film och en dålig film.

02:22 Sms:ar min fru att jag är hemma, eftersom hon sover hos en kompis och vill veta att jag är i säkert förvar. Jag pustar ut, klär av mig, sätter mig på toaletten och läser LEVEL.

02:34 Hör nyckeln vridas om till dörren. Tänker att min fru hellre ville spendera natten i sin egna säng.

02:34 + Tre sekunder Dörren öppnas och jag hör sång kommandes från dörrspringan.

02:34 + Tre sekunder + Ett ögonblick Hör stämmor på sången från dörrspringan. Det är alltså någon utöver min fru som är på väg att se mig halvnaken (den avslöjande halvan). Jag kastar mig upp från toaletten och stänger dörren till toaletten blixtsnabbt. Med toalettedörren öppen ser man nämligen hallen från toalettsitsen. Jag klär på mig litegrann.

02:35 Öppnar dörren långsamt igen och ser min fru som pepparkaksgumma och hennes övernattningskompis (du vet, hon som trodde att jag låtsades vara kvinna på min blogg) som Lucia. Dom är inne på sin andra sång.

02:37 Efter tre sånger smyger dom ut till "Tippetippetipptapp".

03:14 Somnar.

12:20 Stiger upp och rör mig omkring i lägenheten. Saker och ting känns annorlunda. Jag känner mig annorlunda. En viss känsla har krupit på mig under natten. Julkänslan. Trots att snön som föll igår kväll har smält bort så bär jag nu på julkänsla. Ett Luciafirande gör mycket, även om det i det här fallet innebar en väldigt pinsam situation. Som tur var hann inte övernattningskompisen se något av mina privata kroppsdelar.

14:53 Träff med Tjugofyrakyrkan där det bjuds på laktosfri risgrynsgröt. Blir undervisad av Marcus Ardenfors, det handlade om tjänande och var väldigt näringsrikt!

18:44 Kommer hem igen och börjar förbereda parmiddag med en vän.

20:12 Äter hemmagjorda hamburgare med hasselbackspotatis, galet gott.

22:14 Efter lite New Super Mario Bros Wii tillsammans går gästerna hem.

23:23 Färdigdiskat i diskhon och färdigborstad i munnen. Ett fantastiskt dygn som blev det dygnet som kom med julkänslan till mig. Snart är det jul!

Det borde finnas ett ord för när man har läst igenom någons blogg från början till slut. Mitt förslag är genombloggad.

- Jag har genombloggat dig!
- Du har just blivit genombloggad!

Funkar det? Nja, vet inte.

Det är faktiskt en stor komplimang att läsa igenom någons blogg. Jag vet själv känslan av att någon berättar att dom spenderat dom senaste timmarna (tar det flera timmar?) på min blogg och läst allt allt allt. Klickat sig igenom månad för månad och läst allt jag har att säga. Det är väldigt smickrande!

Nu har jag tagit bort alla länkar här bredvid till höger och länkar numera bara till bloggar jag personligen har genombloggat.


Nej, det funkar inte. Måste komma på något bättre ord.

Jag har tidigare pratat om ett arv jag är stolt över.

Idag tänkte jag prata om ett arv som ligger lite längre ner på stolhetsskalan, eller rättare sagt ligger det inte alls på den skalan. Det här är ett arv jag sällan pratar om, något jag bär med mig överallt, något som jag påminns om i mitt vardagliga liv.

Det handlar om Weird Al Yankovic.

Den här mannen har sedan 1983 släppt över tio album med parodier på aktuella låtar för sin tid. Vem har inte hört, eller åtminstone hört talas om, hans Michael Jackson-parodier "Fat" och "Eat it"? Oftast handlar hans versioner om mat och TV, kanske det som amerikanarna tycker är roligast att skratta åt?

"Like a virgin" av Madonna blev istället "Like a surgeon" som i sin tur handlar om en inkompetent kirurg.
"U can't touch this" av MC Hammer blev istället "I can't watch this" som i sin tur handlar om dåliga TV-kanaler.
"Girls just want to have fun" av Cyndi Lauper blev istället "Girls just want to have lunch" som i sin tur handlar om... ja, du fattar.

Min storebror köpte hem hans skivor och som oftast fick jag låna dom. Som åttaåring var det ju jätteroligt att lyssna på lattjo lajban-musik ackompanjerat av konstiga djurläten och lustiga cartoon-ljud. Vad låtarna handlade om förstod jag inte mycket av.

Men villigheten att förstå fanns där, jag hade läst engelska sen skolstarten och min ambitionsnivå vid den tiden visste inga gränser. Så.. där satt jag, med alldeles för stora hörlurar, kopplad till familjestereon som fick skivan att hoppa när man gick omkring i rummet den stod i. Jag lyssnade på skivorna om och om igen samtidigt som jag läste texterna i konvolutet. Dessa systematiska genomlyssningar kombinerat med engelskan i skolan sköt mina engelskakunskaper i höjden och sakta men säkert började jag förstå det roliga i låtarna. Jag vågar fortfarande inte lyssna på hans gamla skivor, med risk för överdos av nostalgi följd av kraftig psykos. Bara fodralet får mig att skaka av känsloöverladdning:

Weird Al Yankovic gjorde också medleyn där han samlade bitar ur populärkulturens favoritlåtar för tillfället och gjorde en egen låt av det, plus att allt skulle spelas i polkatakt. Hysteriskt.

Vad jag, utan min vetskap, saknade var kunskapen om att dessa låtar var parodier av (oftast) seriösa låtar skrivna av (oftast) seriösa artister. Jag fick alltså i många fall höra Weird Al Yankovics versioner innan jag hörde originalversionerna.

Dom tre exemplena jag nämnde lite längre upp i texten är bara några av alla låtar jag inte visste fanns innan jag lyssnade på parodin. Ända sen... ja, ända sen slutet av nittiotalet har jag lite här och var plötsligt fått höra hur originalet ska låta. Det hela sker som en flashbackscen i en film:

Polkatolkningen av "I touch myself" och "What's love got to do with it" fortsätter den här pinsamma listan. I fallet "Ice ice baby" är polkaversionen lika rolig som originalet. Den underbara låten "Owner of a lonely heart" hörde jag inte på riktigt förrän jag körde drive-bys i Vice City i slutet av 2002 (spelet utspelar sig på åttiotalet). Innan dess var polkaversionen den enda referens jag hade. I somras såg jag som sagt Rocky IV och fick då höra James Brown sjunga "Living in America" för första gången. Inte "Living with a Hernia". Eller vad sägs om att jag inte hörde "Losing my religion" förrän en bit in på gymnasiet och tills dess inte riktigt fattat att det funnits en riktig låt bakom Yankovics polkaversion?

Vad som ändå är värst av allt detta är en alldeles särskild låt. En låt som står över alla tidigare nämnda låtar. Alla tidigare exempel är väldigt pinsamma att nämna men i det här fallet känns det mer som ett brott mot populärkulturen. På albumet Alapalooza från 1993 finns en låt som heter "Bohemian Polka" som är en polkaversion av konstverket "Bohemian Rhapsody", troligtvis Weird Al Yankovics lustiga sätt att säga peace till Freddie Mercury som dog två år tidigare.

Jag lyssnade frenetisk på "Bohemian Polka" under resten av nittiotalet.

Det skulle dröja ända till år 2000 för mig att höra originalet, då jag var hos en kompis och tittade på TV. MTV hade någon typ av Queen-dag och av en slump hamnade vi där. Där och då tyckte jag att låten var skitskum, långsam och arty.

Förlåt mig Freddie!!!

Det var så det gick till och jag skyller allt på min storebror. Det var han som möjliggjorde denna skändning av underbar musik eftersom han försåg mig med Weird Als skivor. Lyckligtvis upptäckte han vad han gjort och tog mig under sina vingar när jag började högstadiet. Sen dess har han bara lett mig på rätta vägar och låtit mig vila på gröna ängar. Lärt mig vad bra musik är för något på både uppenbara och subtila sätt.

Men mina uppenbarelser har ännu inte tagit slut. Dom kommer fortsätta att överraska mig. Så om du någon gång ser mig ställa mig upp och utbrista något i stil med "Men hallå, är det en tjej som sjunger den här låten?", döm mig inte isåfall.