Ni är med mig på en resa.

 

En resa genom tid och rum, en resa genom mitt känslomässiga/pubertala liv. Jag har gång på gång överraskat mig själv över hur personligt jag låtit det bli här på bloggen. Ungefär samtidigt som jag upptäckte mitt behov av att skriva om min barndom/ungdom så såg jag det även hos andra. Hur befriande det är att erkänna saker om sig själv och sina omständigheter som omslöt en under den absolut mest formbara tiden i livet. Hissa och dissa saker man tidigare inte vågat prata om - sådant är bra!

 

Det är viktigt att staka ut vägen man gått på, var man kommer ifrån. För mig blir det snäppet enklare genom alla dessa dagboksinlägg (som jag är drygt halvvägs igenom) som ger en tydlig doft av mitt tillstånd. Eller stank, beroende på hur du ser det.

 

Dagens inlägg handlar egentligen (nästan) bara om det sista stycket. Det var en del av min frigörelse från att ha tänkt på en och samma person, min crush, i flera år. Den biten är jobbig att läsa, det känns så oerhört dramatiskt. Fast samtidigt skönt, det var ju ett nödvändigt ställningstagande. Tänk vad de känslorna drev mig till att skriva, göra och säga. Och då har jag bara delat med mig av en bråkdel av det jag gjorde. Jag är säker på att mina vänner pustade ut i välbehag då jag slutade snyfta och sörja över henne.

 

Äsch då, ju mer jag försöker tycka till och skriva om det här, desto mer sugs jag tillbaka in i mitt tonårsjag. Osäker, självömkande, stolt, glad, ja... dramatisk.

 

Nu sätter vi punkt för idag och går direkt till texten:

 

 

Vi är utrotningshotade

21 november 2002

Ganska starkt sagt om jag får säga det själv.
Människan är en utrotningshotad art. Vi måste gör nåt åt situationen vi är i idag, annars går det mot sämre tider.
Det låter helt otroligt deprimerande och fantastiskt negativt, jag håller med.

Men som stöd för min teori måste jag gå tillbaka ungefär två århundraden, till början av 1800-talet. Då föddes nämligen Charles Darwin som senare i sitt liv skulle ta världen med storm genom sin teori om arternas uppkomst.
Han ansåg att kampen mellan två olika arter inte var kämpigare än kampen om överlevnad inom arterna.
”En kanin lever i de svenska skogarna med sina barn under en vinter. Om rävar jagar barnen väldigt mycket behövs snabbhet och spänst. Om vintern är väldigt kall behövs tjock päls för att överleva. De barn som inte klarar dessa förhållanden dör. De som gör det lever vidare och skaffar barn några år senare. Då har de barnen fått deras föräldrars gener som betyder att de har fått anlag till att kunna springa lite snabbare och få lite tjockare päls.
Men å andra sidan går rävarna genom likadana utvecklingar. Till exempel att de rävar som jagar bättre än andra får mer mat och överlever bättre än de andra. Till slut kanske efter några generationer domineras arten med gener som gör rävarna till bättre jägare.”
Det är hela tiden en kamp om överlevnad där just den bäst anpassade överlever.
Fem förutsättningar gör denna teori möjlig:
*Predation
*Miljö
*Klimat
*Tid
*Föda

Genom denna teori försökte han bevisa att vi människor härstammar från aporna, men det stöder inte jag. Inte alls faktiskt.
Men det jag ville få fram med Darwins teori är att ”Den bäst anpassade överlever”. Detta behöver inte alls betyda att den starkaste eller den snabbaste överlever, utan den bäst anpassade.

Jag beundrar urtidsmänniskan. Han (och hon) anpassade sig starkt efter det brutala förhållanden som gällde under den tiden. Hårt väder, extremt stora och farliga djur, ont om mat och mycket annat.
Men han anpassade sig efter detta och överlevde.
Idag är människan den absoluta stormakten på jorden. Vi håller Moder jord i en järnhand, vi har den lindad runt våra lillfingrar. Vi har möjligheter till det mesta.
Men iochmed det så försvann vår förmåga att anpassa oss efter varandra och miljön. Idag är det tvärtom, allt och alla ska anpassa sig efter en själv.

Jag börjar med naturen som exempel. För bara några hundra år sen så anpassade vi oss efter naturen, nu tvingar vi naturen att anpassa sig efter oss.
Vi skövlar unika regnskogar hit och dit, genmanipulerar fram fyrkantiga meloner som är lättare att packetera. Vi skapar konstgjorda öar och sjöar och gör dem till turistorter, rubbar på näringsvävar och viktiga kretslopp. Surar ner insjöar och tror att vi gör naturen en stor tjänst genom att köra dit ett helikopterlass med kalk och häller det i sjön. Slutet gott, allting gott. Typ inte.
Vi är som små barn som sliter loss mossor och lavar från stora stenar. Mossor som är viktiga för nedbrytningen i naturen, mossor som tagit många år på sig att växa fram.

Jag pratade i ett tidigare inlägg om att vi människor är väldigt bra på att anpassa oss. På det sociala stadiet är vi nog väldigt utvecklade, men det beror väl på att det är så man överlever på den här jorden. Är du dålig i skolan, kan du ju alltid bli rapp i käften så kommer du nån gång över en förmögenhet.
Men hur är det egentligen med äktenskap på vår jord? Hur många håller idag? Inte alls lika mycket som förr. Folk gifter sig för enkelt, folk har svårt att anpassa sig efter någon annan.

Religion. Folk blir kristna. Eller hinduer, det spelar ingen roll, men vi säger kristna.
Du bläddrar igenom tio Guds bud; ”hmmm... du skall icke stjäla.. nja, det låter för jobbigt. Det kan jag hoppa över. Jag vill bara ha en direkt trygghet och vill inte leva mitt liv efter regler, det är ju mitt liv.”
Shit asså, jag skulle kunna gå in hur mycket som helst på det här. Men jag är rädd för att människor skulle ta det personligt då.
Men iallafall.. vips så har man sin egen version av Kristendomen som passar just dig, som du kan leva efter men den Guden som du tydligen då tror på skakar på huvudet i djup sorg. Jag är ledsen, du har precis anpassat en religion efter ditt liv, du har inte anpassat ditt liv efter en religion.
Precis som den där New Age-skiten som tillåter en hålla på med lite vad man vill. En religion som dukar upp ett stort bord med olika aktiviteter och tillåtelser där man kan välja och vraka lite hur man vill. Där ska man genast få tillfreddställelse.
Blä.

Genom vår förgångna goda anpassning har vi kommit högst upp på alla näringskedjor. Vi har makten, vi äger jorden och allt innuti och utanpå. Vi har ett ansvar.
Iochmed vår försämrade anpassning börjar vi ta lite alltför drastiska beslut som gör oss till sämre anpassare.
Jag håller med.. det börjar bli lite rörigt. Ena sekunden säger jag att vi är dunderbra på att anpassa oss, och sen säger jag hur värdelösa vi är på det.
Det är lite snurrigt, men jag hoppas att jag fått nån av er på lite andra tankar angående något.
Galet förvirrad blev jag nu. Allt ovan tyder på dålig anpassning, men generellt sett så är vi väl ganska bra på att anpassa oss. Men jag sätter punkt här. Och jag som hade tänkt sätta en rejäl knorr i slutet av detta inlägg. Attans.
Klart slut.
Oklart slut.


.
Jag har fått en grundlig objektiv syn på livet i Falkberg. Jag ser på mig själv irra omkring och inte må bra. Jag ser mig själv leva i ett diffust moln av oklarheter och en massa ”kanske”. Jag ser mig själv i tårar och i sorg.
Som jag mår idag kan jag med handen på hjärtat säga att jag är glad att jag aldrig fick min vilja igenom då. För att om jag hade fått det så skulle mitt liv inte se ut som det gör idag, och jag är fantastiskt nöjd med mitt liv idag.
Det är nog bäst att vi aldrig träffas igen. Det låter otroligt elakt, men; jag vill faktiskt aldrig mer se dig. Ta det inte på fel sätt. Jag är bara väldigt rädd för vad du kan göra med mig, bara genom att finnas.
Jag säger som Eddie Vedder i en av Pearl Jams bästa låtar:
”Saw things so much clearer once you were in my rearviewmirror”

Det verkar som att aktuella händelser inte riktigt är min grej här på bloggen. Jag tänker titt som tätt att "Det här ska banne mig upp på bloggen" men ändå dröjer det oftast länge innan jag faktiskt kommer till skott. Nåväl, spillerill.

 

För snart tre månader sedan var det barnvälsignelse för min son David i Tjugofyrakyrkan.

 

Barnvälsignelse kontra barndop? Dopet för mig är en handling som görs utifrån ett eget fattat beslut och har därför inget med bäbisar att göra. Men att lyfta fram David för församlingen och låta de be och välsigna honom, det känns mer på hans nivå. Något vackert att ge honom.

 

Och vackert blev det, trots bajsfukt på min T-shirt. Yes, mamma Christine sjöng en egen komponerad sång till David från scenen. Under tiden höll jag honom mot bröstet vänd utåt och mitt under sången mullrade det till i brallornas hans. Direkt efter sången var det raka vägen upp till scenen och på alla bilder som togs har jag en stor mörk fläck på magen. En fläck av kondens som trängts genom blöjan, bodyn och byxorna för att landa på min gråa T-shirt. Jag som brukar ha stora problem att bli utfnittrad av människor bara ryckte på axlarna och tänkte istället att jag mycket hellre låter David ha en skön bajsstund när mamma sjunger till honom än att jag ska få bibehålla någon slags heder.

 

Nåväl, det var under själva barnvälsignelsen som anledningen till det här blogginlägget dök upp.

 

Christine fick på scenen frågan om varför David heter David och hon förklarade helt sonika varför. Historien om hela anledningen till hans namn sparar jag till en annan gång.

 

Efteråt under fikat klev en man fram till mig och var illa tvungen att dubbelkolla om Christine verkligen sade det han trodde att hon sade. När jag bekräftat kände han sig mer än manad att skaka min hand.

 

 

Vi blev kompisar direkt.

...glömde jag ju naturligtvis bort att berätta i min lilla recension:

 

 

Nja, kanske inte det bäst med spelet. Det kan tyckas vara en självklar funktion, men det gjorde mig väldigt avslappnad efter att ha spelat igenom ettan på låg volym på grund av nyfödd knodd och inte kunnat tyda ens hälften av den medvetet knackliga engelskan som talades i Jerusalem under 1100-talet. Jag fick följa handlingen (som ändå inte var särskilt mycket att hänga i julgranen) på Wikipedia istället.

För tredje gången samma år körde vi ett HDiHD, tempot var aningen högre för ett par år sedan.

 

   

 

Den 7 november 2009 körde vi igång nästa instans. På schemat: Så mycket Guitar Hero: Metallica till Xbox 360 vi bara orkade och någonstans där mitt i allt rockande; Star Trek från 2009.

 

Till lunch åt vi varma mackor och varm choklad. Lunchen var efter min idé och jag tänkte innan att det för tjyven var i november och att varma mackor och choklad skulle vara trevligt, gott och mysigt. Och det är det ju också, om man sitter utomhus i skogen med sittunderlag och halsduk. För vi satt mest där i köket, småsvettandes och tyckte att lunchen gärna fick vara över snart så vi svalka oss nere i Luddes källare. Det var den minst lyckade lunchen enligt mitt tycke. Lyckligtvis gick vi direkt vidare till trummande och pillande på plastleksaker efter det, då kan det bara bli bättre.

 

 

Efter överdosen av Rock Band-trummorna under HDiHD #2 såg jag såklart fram emot att rocka loss till feta gamla Metallicalåtar. Vi var samma uppsättning människor som under HDiHD #2 (med undantag för en hemlig gäst som dök upp mot kvällskvisten) så jag fick nästan ensamrätt på trummorna den här gången också. Trumsetet som producerades till Guitar Hero-franchisen ser och fungerar lite annorlunda än Rock Bands trummor.

 

 

I nästan fyra år har jag varit aktiv kund hos Lovefilm. Ända sedan slutet av 2008 har det kommit filmer och serier på posten i rasande fart, oftast. Och en nöjd kund har jag varit, väldigt nöjd. Speciellt när de sänkte priserna ganska ordentligt under mitten av förra året.

 

Jag tycker deras utbud varit bra, kundtjänst väldigt bra och deras kommunikation under tekniskt strul och andra problem med tillhörande kompensationer varit fenomenal.

 

 

För ett par veckor sedan landade Netflix i Sverige. Med det kommer en gratis testmånad och med en så pass generös kundtjänst de har så fick jag erbjudandet som Spotify Premium-användare fick, trots att jag tydligen var lite sent ute. Så, gratis testperiod till och med mitten av januari.

 

Därför har jag precis pausat min prenumeration hos Lovefilm i tio veckor. I januari ska det stora beslutet fattas: Lovefilm eller Netflix?

 

Lovefilm har ett enormt utbud av filmer/serier/dokumentärer och även ett ganska bra utbud av streamingfilmer, men endast till PC.

 

Netflix är billigare, 79kr i månaden just nu (får se om det höjs senare) jämfört med paketet jag har hos Lovefilm för 139kr i månaden. Utbudet är ganska smalt just nu, men som den nyss lanserade tjänsten som Netflix är så är det helt ok. För tydlighetens skull: Det är mycket mycket bättre än Lovefilms streamingutbud.

 

Alltså; billigare och större utbud sett till Lovefilms streamingtjänst (som man får på köpet när man är kund hos dem). Men den absolut överlägset bästa funktionen hos Netflix är all hårdvara som stöder streamingen:

 

I samband med vår flytt till den lägenheten vi nu bor i bestämde jag mig för att sluta fega. Det var dags att börja måla, tapetsera, spackla, spika och borra.

Sovrummet kom vi igång snabbt med där jag först målade och tapetserade. Kort därefter borrade jag fast en sänglampa från Ljusinspiration. Egot kände inga gränser.

Därifrån gick det vidare till de andra rummen och då gick det ganska lätt! För tro mig, det var många jobbiga stunder i början. Men det enklaste misstaget att göra när man renoverar hemma (har jag förstått) är att inte avsluta ett projekt helt och hållet innan går vidare till nästa.

Mycket riktigt, det skulle dröja nästan ett år förrän sovrummet helt stod färdigt: