Jag har inte Facebook (behöver jag verkligen länka den här gången? Okej då). Det ligger inget motstånd till Facebook bakom det ställningstagandet. Tvärtom tycker jag att det är en lysande grej som i princip alla kan ha nytta och glädje av. Grejen är den att jag har ett eget problem.

Jag är nämligen en nykter communitynarkoman som har lyckats få struktur på sitt liv efter att ha varit nere och krälat i Lunarstorm-träsket i början av detta årtusende.

Det var svåra tider. Jag gjorde ungefär 20 inloggningar om dagen, med modem! Jag skrev hela tiden i människors gästböcker, la upp bilder, byggde riktigt pretentiösa kryp-in och, sist men inte minst, tömde större delen av mitt inre över dagboksfunktionen.

I efterhand kan jag se hur desperat jag var efter uppmärksamhet. Jag räknade dagligen hur många som varit inne på mitt kryp-in (något som jag inte aaaaaalls gör på den här bloggen... eehh *nervöst skratt*) och under gymnasiet nådde det redan förvridna förhållandet mellan mig och Lunarstorm sin topp. Kryp-inet var svart, dagboksinläggen var svarta, fortfarande lika många inloggningar per dag.

Efter studenten 2004 rann lyckligtvis hela engagemanget ut i sanden och idag kan jag ärligt säga att jag är helt fri från Lunarstorms bojor. Som tur var träffade jag min fru på Lunarstorm så... allt var värt det.

Iallafall, jag har på grund av min historia varit minst sagt avvaktande när det kommer till Facebook. Sen när det inte var någon fluga som dog ut efter ett par månader satte jag ner foten och gjorde det till en princip att inte skaffa det. Och när det blivit en principsak är det no turning back, vare sig jag vill det eller inte.

Men.

Dom senaste veckorna har saker och ting långsamt förändrats. Jag har loggat in på min frus Facebookkonto och kikat runt på alla bilder som det finns, familj och vänner, gamla som nya. Det är lätt att förstå charmen med det. Men, behöver jag verkligen ännu en anledning att sitta framför en skärm? Det har tidigare varit enkelt att hålla sig borta, bland annat med tanke på att jag har en bundsförvant i kyrkan som heller inte skaffat det.

Nu har det dock hänt något som ger Facebook fördel i denna argumentation. En kommande uppdatering till min svarta, förlåt, africanamerican älskade Playstation 3 kommer att integreras med självaste Facebook:

Share Trophy information? Ja tack!

Det kanske blir ändring på den här bojkotten iallafall...

Det var ännu en gång en man, samma man som lekte Bionic Commando i träd.

Året är 2009, månaden September och han hade den här gången lyckats få jobb som lärarvikarie. Hur det gick till är det ingen som vet riktigt säkert, men att lära ut till barn var inte helt omöjligt. Han lyckades tjäna ihop tillräckligt med respekt och auktoritet för att få dom flesta klasserna att oftast sitta tysta och jobba.

Vikariatet räckte i fem veckor där mycket hann hända. Barnen testade gärna gränserna så fort dom fick se att dom hade en vikarie och det satte mannens tålamod på prov många gånger.

Vad som ska berättas här idag är dock ingen av dom gångerna, nej inte ens någon del av det. Istället fäster vi fokuset på en helt vanlig Torsdags eftermiddag, mannens nästsista dag som lärarvikarie. Han har ansvar för en klass med sexor och det är för tillfället biologi.

Barnen läser i sina biologiböcker, det aktuella kapitlet handlar om matsmältning. På en av sidorna fanns det en bild på en orm som just proppat i sig en mus och låg i gräset helt uppsvälld. Barnen tyckte bilden var lustig och fnissade lite tyst åt den.

-Alltså, kan man äta orm? frågar ett av barnen, rakt ut i klassrummet.

-Nej, det kan man inte, svarar ett annat barn, säker på sin sak.

-Jo, det kan man, säger då mannen.

Vad som följde efter det konstaterandet var en av dom få gångerna som barnen fick se mannen dra på sina smilband.

Snipp snapp snut, så var sagan slut.

Jag var på väg till Centralstationen efter en arbetsdag nu i veckan. Vanligtvis en promenad på ungefär fyra minuter, inte idag.

Det börjar med att en tant ramlar och slår sig riktigt ordentligt mitt framför ögonen på mig. Vi blir två som stannar upp och frågar hur det gick. Tanten, som inte kan så bra svenska, försöker förmedla hur fruktansvärt ont hon har när hon ligger på gatan och håller sig för ena knäet:

- Alltsååå... det gör sådär pissont i mitt knä. Ooohhh skiiiiitont, säger hon med helt vanlig samtalston.

Efter en stund är hon redo att ställa sig upp, hon kan inte ställa sig upp själv. En man försöker hjälpa henne, det funkar inte heller. Vi är till slut två män som tillsammans hjälper tanten, rund och tung som en kanonkula, upp på benen igen.

Jag fortsätter vidare.

Någon minut senare ser jag en taxibil som står parkerad. Passageraren i baksätet har troligtvis precis betalat för sin resa eftersom hon, också en tant, öppnar dörren. Vad hon inte ser är att hon öppnar upp dörren över en cykelbana och inte nog med det, en cyklist cyklar rakt in i taxidörren med dunder och brak.

En händelse är tillräckligt galet, men hur stor är chansen att se två inom loppet av två minuter? Rena rama Helan och Halvan-fasoner, mitt i city en helt vanlig Onsdag.

Hur det gick för cyklisten? Han satte sig upp nästan direkt och stirrade strängt på tanten i taxin, helt knäpptyst. Jag hade inte velat vara henne i det ögonblicket. Eftersom cyklisten inte blev hemskt mycket skadad gick jag snabbt vidare.

Det blev bara fem veckor som lärarvikarie, men vad det hann hända saker under dom veckorna!

Förskola, ettor, tvåor, treor, fyror, femmor, sexor och nior där jag hållit i engelska-, svenska-, biologi-, matte- och geografilektioner. Jag har även hjälpt till på fritidsverksamheten under eftermiddagarna.

Utöver detta så har jag...

• ...fått följa med en klass på friluftsdag, jag var den enda som inte hade något matsäck med sig.
• ...gått med två klasser på skolfotografering, en klass saknade lärare helt så då fick jag vara med på bilden.
• ...stoppat ett dussintal bråk och varje gång tvingat barnen att be varandra om förlåtelse.
• ...blivit smygfotograferad med hjälp av en mobiltelefon av några tjejer som "tyckte att jag har så fina ögon".
• ...fått frågan "Ler du aldrig?" ställd till mig ett flertal gånger.
• ...fått torka upp bajs i ett klassrum.
• ...blivit välkänd för min "mördarblick".

Arbetsdagar på en skola är extremt varierande och ibland har det varit riktigt roligt att arbeta som lärarvikarie.

Ibland.

Oftast har det varit tufft och ibland har det varit fruktansvärt. Barn kan verkligen vara skitungar, så pass jobbiga skitungar att jag velat skaka om dom och skrika högt på dom. Tyvärr går det emot regeln jag tidigt satte upp för mig själv, inget skrikande.

Precis när jag börjat som lärarvikarie fick jag höra att barn, oavsett vad man känner för dom, ändå lyckas växa på en. Jag såg inte sanningen i det uttalandet förrän sista dagen på skolan. Jag kände att det skulle bli tråkigt att lämna dom, att aldrig mer komma tillbaka.

Varför blev det så? Jag som några dagar tidigare hade hjärtat på maxpuls och adrenalin forsandes i blodet av frustration över dessa barn. Jag borde varit överlycklig att försvinna därifrån. Vad var det som kändes jobbigt helt plötsligt?

Jag tror att varje sekund som spenderas med barn är en välinvesterad sekund. Känslan av att göra intryck på ett barn, lära barnet något, hjälpa det lite på traven, göra skillnad i deras liv. Att strö lite lärdom om kärlek, respekt, tålamod och lydnad (för det måste hela tiden serveras i små små portioner) över en annan individ har gett mening till mina arbetsdagar på skolan. Oavsett hur mycket dom retar, provocerar och trotsar mig under tiden jag gör det.

Jag gissar att det inte skiljer sig särskilt mycket från hur Gud känner för oss människor.

En sällan uppdaterad blogg är ett tecken på en dålig blogg. Ajdå.
Att blogga långt i efterhand är ett tecken på en dålig blogg. Ajajajdå.

Jag var iallafall iväg med kyrkan med flera och bowlade för ett tag sen. Det gick bra även fast jag inte vann. När det kommer till bowling är mitt motto "Får man en strike så är det värt pengarna". Det var värt pengarna.

Livet går sannerligen in och ut ur säsonger. Sommaren 2008 var jag nygift, jobbade tryggt på ett spelföretag och, för att toppa av allt, fick möjligheten att åka till Los Angeles och representera företaget på E3. En otrolig sommar helt enkelt! Min fru fick äntligen lämna ett skitjobb bakom sig och var mestadels arbetslös under den sommaren.

I år var det tvärtom, jag blir arbetslös i slutet av Maj och min fru har själv fått stå för familjens inkomst hela sommaren. Mina tre veckors planerade semester i början av Augusti blir helt plötsligt nästan fyra månader av ingen sysselsättning alls! Hur tacklar man något sånt?

Visst är det lätt att då stanna upp och slicka såren ett par veckor men jag tvingade mig själv till rörelse direkt. Faktum är att jag var på arbetsförmedlingen redan samma dag jag blev uppsagd. Sen dess gick det vidare och plötsligt befann jag mig mitt i ett fullfjättrat sommarlov!

Först och främst har jag cyklat mycket under hela sommaren, det har jag inte gjort på många år. Utöver det har jag åkt både stor och liten båt, varit ute i skärgården två gånger, haft picknick flera gånger med min kyrka men också en minst lika fantastisk i Ivar Los park.

Jag har varit till Hässleholm på en kusins studentfest, på vägen hem stannade vi (fru, storasyster, storebror) och åt Sveriges godaste kebabpizza i Mullsjö. Det blev också en helg i Hälsingland, släktträff på min frus sida.

Jag har också varit iväg till Göteborg på en sådär halvspontan semester innehållande heldag på Liseberg och U2-konsert. Därefter en nästan ännu mer spontan semester ute på Gotland, där jag aldrig tidigare varit. Vistelsen på Gotland var verkligen underbar, där eldade jag mer än vad jag gjort dom senaste fem åren. Jag älskar att elda alltså.

På Gotland hade jag på mig badbyxor för första gången på länge och den naturliga fortsättningen på den händelsen blev en vistelse på Sydpoolen i Södertälje. Det var ungefär fem år sen jag badade, men vad kul det är att bada! Plus att jag hoppade från femman för första gången.

En sommar fylld av både nostalgi och helt nya upplevelser.

Spelandet har verkligen inte legat i träda. Det har blivit mycket Gears of War 2 tillsammans med goda vänner, men ännu mer Killzone 2. Det sistnämnda har jag spenderat över 70 timmar med, mestadels online.

Saker och ting rullar på som vanligt. Förutom pengar förstås, dom rullar inte alls.

Då är det extra kul att tänka tillbaka då en vän använde vår toalett för första gången. Hon ropar inifrån:

-Men, är ni rika eller?

Märklig fråga att ställa från en sån plats tänker jag. Hon fortsätter:

-Jag tror inte ens kungen har sina tandborstar i Orreforssglas!

Ja, det är mycket möjligt att inte ens kungen har det, men vi har det iallafall! Det var så att vi fick två jättefina glas i bröllopspresent. Riktigt läckra glas som går i bröllopets färger, rosa och grönt (eller bladrosa och skogsgrön om jag minns det rätt?).

Vi hade svårt att hitta ett passande användningsområde till dessa glas. Tandborstemugg är inte direkt det mest graciösa karriärsvalet för ett par schyssta Orreforsglas. Men så fick det bli och så är det fortfarande. Våra tandborstar kan alltid känna sig stolta, då dom inte används till att skrubba rent våra tänder.

Dom senaste veckorna har varit... plötsliga.

Det hela började med att min fru insjuknade på grund av en retlig hosta och stannade hemma från jobbet. Samma dag passade jag på att låna hennes SL-kort och åka på Öppet Hus hos Uniflex bemanning. Väl därifrån märkte jag att jag hade ett missat samtal från ett nummer jag inte kände igen.

Jag ringde genast upp det och det visade sig vara en barndomskompis mamma. Hon är biträdande rektor på en skola i Norsborg och var i desperat behov av en lärarvikarie. Man är verkligen i desperat behov när man tar in människor med noll erfarenhet/utbildning inom ämnet. Men jag klagar inte.

Iallafall, en timme senare står jag med barn upp till knäna och undrar vad som hände.

Senare samma dag kommer jag hem med hängande axlar och matt blick. Min fru möter mig i hallen, kramar om mig och frågar ifall barnen varit snälla mot mig idag. Bara dagen innan var rollerna omvända.

Timmarna jag skrapar ihop blir en knapp halvtidstjänst. Jätteskönt att få jobba, men jag är fortfarande arbetssökande. Jag vill jobba heltid, punkt slut.

Hittills har jag undervisat ettor, tvåor, treor, femmor, sexor och nior plus spenderat många timmar på förskolan och fritids. Det har gått ganska bra, jag förstod direkt att dom olika åldrarna på barnen kräver olika saker från mig:

Förskola/fritids
Det enklaste att vara på eftersom det består allra mest av lek och pyssel. Barnen älskar att bli jagade! Uppstår det en kris är det bara att lyfta upp ett eller två barn för att separera dom.

Lågstadiet
Det svåraste att vara på eftersom barnen hellre vill leka och pyssla än att sitta ner, vara tysta och lyssna. Min tid spenderas mest av att få barnen att just sitta ner, vara tysta och lyssna. Uppstår det en kris är det bara att börja prata om Pokémon, Beyblade och Bratz så skiftar fokuset från bråket till något annat på nolltid.

Mellanstadiet
Det funkar bra för mig att hoppa in hos femte- och sjätteklassare. Vid det här laget har barnen lärt sig lite disciplin (kom ihåg, disciplin är något positivt) så jag sätter bara på Terminator-blicken så håller dom sig tysta och organiserade.

Jag fick min första förfrågan om arbetsprov för ett par veckor sedan. Jag sökte jobb som skribent hos en hemsida som sysslar med elektronikprodukter.

"Vi vill att du skriver en artikel om vad det finns för olika laddkontakter till de största svenska mobil märkena."

Jag tar inga som helst ansvar för särskrivningen.

Det var verkligen en tuff utmaning! Jag fick en vecka på mig att få ihop ett A4. Jag kunde använda mig av vilka källor som helst, så länge det stämde alltså. Jag kände en bit in att, det är mycket det här som det handlar om. Att skriva engagerande texter om något så intetsägande som laddkontakter. Om jag själv verkligen inte vill läsa om dom, vem skulle vilja gör det då? Det hela handlade om att göra det intressant!

Så jag svettades ända ut i fingerspetsarna tills det var klart och... jag tänkte dela med mig av resultatet här idag. Läs gärna igenom och tyck till ifall det blev intressant för dig eller inte.

"
Vad har de största svenska mobiltillverkarna för olika laddkontakter på sina mobiltelefoner? Det har blivit dags för en kartläggning av vad för olika lösningar det finns till gårdagens, dagens och morgondagens svenska mobiltelefoner.

Det numera svensk-japanska företaget Sony Ericsson har länge arbetat med en enhetlig design på sina mobiltelefoner. Detta märktes tydligt då de i Maj 2005 lanserade modellen K750, den första mobiltelefonen med gränssnittet Fastport.

Fastport är en kombinerad laddkontakt, dataöverföringskontakt, headsetkontakt och utöver det även kontakt till de flesta officiella tillbehören. Sedan mitten av 2005 har Fastport funnits på majoriteten av Sony Ericssons mobiltelefoner och förändringar sedan dess har egentligen bara handlat om att flytta på kontakten från undersidan av mobiltelefonen till nedre vänstersidan. Detta skedde i samband med modellen K550 som släpptes i Februari 2007, en av dom första mobiltelefonerna med Fastportkontakten på vänstersidan.

Det positiva med en lösning som Fastport är att mobiltelefonen kan laddas både via väggkontakt och USB-kontakt från valfri dator. Mobiltelefonen laddas när den är kopplad till en dator samtidigt som det även går att föra över till exempel musik och bilder. Att kunna ladda sin mobiltelefon via en USB-kontakt möjliggör laddning världen över då USB-kontakter har global standard, vilket också är ett plus.

En annan positiv bemärkelse är att med en så vidsträckt standard som Fastport faktiskt är kan laddare och USB-sladdar användas mellan modellerna. Det faktumet är inte bara bra ur ett bekvämlighetsperspektiv utan också från ett miljöperspektiv då en ny modell från Sony Ericsson inte behöver innebära att gamla laddare och sladdar hamnar på sopbergen.

Nackdelen med Fastport är dess hållbarhet, eller rättare sagt brist på den. När alla anslutningar sitter i samma kontakt så betyder det att den svagaste länken blir hela telefonens fall. Ifall headsetkontakten börjar glappa, då glappar även laddaren och i värsta fall går mobiltelefonen inte att ladda alls. Fastportkontakter är därför en stor marknad för reservdelsbutiker.

Det svenska företaget Neonode valde en annan väg med sina mobiltelefoner Neonode N1, som släpptes 2004, och Neonode N2, som släpptes 2007. Här var laddkontaken separerad från både hörlurskontakten och dataöverföringskontakten. En bra detalj var att det även gick att ladda batteriet genom USB-sladden, vilket gav användaren två laddningsalternativ.

Trots denna genomtänkta standard som Sony Ericsson länge levt efter så ser framtiden ännu ljusare ut för laddkontakter. Tidigare i år enades de största mobiltillverkarna, däribland Sony Ericsson, om en EU-standard för laddkontakter, efter påtryckningar från EU:s industrikommissionär Günter Verheugen. Han hotade med lagstiftning ifall inte mobilföretagen kunde enas om en standard som i framtiden kunde minska dom tusentals ton elektronikskrot som skapas av förlegad laddningsteknologi.

Framtiden för laddningskontakter heter Micro-USB och ska finnas på i princip alla mobiltelefoner i EU den första Janurai 2012 men har redan dykt upp hos diverse mobiltillverkare. Nokias modell N85, som släpptes redan i Oktober förra året, var en av dom första mobiltelefonerna som använder sig av Micro-USB till laddning.

Visst är det härligt när bekvämlighet kan gå hand i hand med miljömedvetenhet?
"

Tyvärr tyckte inte arbetsgivaren det var tillräckligt intressant, jag hörde aldrig av honom mer. Men om jag ska vara ärlig och osvensk så är jag ändå nöjd med den.

Min fru avskyr mustascher ifall det inte handlar om 70-talet och allt vad det hör till. Jag har längde drömt om att ha en redig mustasch som pryder överläppen, speciellt nu när min skäggväxt börjat mogna till sig. Jag vill ju bara experimentera med mitt ansiktshår. Men jag respekterar min andra hälft (fru) så pass mycket att jag är beredd att lägga det åt sidan för henne.

Men när det kommer till att vara med i kampen mot prostatacancer, då var valet simpelt.
- Hellre mustasch än prostatacancer, tänkte jag och lyckades tjata till mig en tjugofyratimmars permission ifrån mustaschförbudet. Plus att jag skulle spendera hela det speciella dygnet i Uppsala, så antalet vittnen som spelar någon roll kan nu efteråt räknas på ena handen.

Jag försökte göra den så lik min pappas mustasch som möjligt. Lite buskig liksom... ingen rakmaskin, bara sax.

Speciellt var det, väldigt speciellt. Jag och en vän gjorde detta samtidigt och gled runt i Uppsala tillsammans. En underbar dag, verkligen!

Mina föräldrar bodde på Bernströmsvägen i 27 år, 22 av dom bodde även jag där. Samma, stora, röda villa i 22 år, det var inte illa! Jag kommer nog aldrig kunna vara tillräckligt tacksam för att ha bott sex stycken i en stor villa istället för i en lägenhet eller något annat trångt.

Nåväl, storhetstiden är över. Mina föräldrar har flyttat från mitt älskade barnhem, min uppväxt, min barndom och tja, allt sånt där nostalgiskt tjafs. Dom bor numera inte på annan ort men på en annan gata på samma ort och visst är det lite jobbigt att se en främmande familj flytta in i den stora röda villan. Min stora röda villa.

Förutom en viss Boliviaresa 1999-2000 så har jag inget tydligt minne av att fira jul någon annanstans än på just Bernströmsvägen. Om jag tänker efter så är det nog faktiskt det som känns tyngst, att fira jul någon annanstans än där.

Lyssna noga, det är nu det börjar bli intressant!

19 dagar efter att mina föräldrar flyttat från Bernströmsvägen så flyttar mina svärföräldrar dit. Det här är inte bara ett väldigt lustigt sammanträffande utan även ett utmärkt tillfälle att säga lol.
Efter att jag hela mitt liv har relaterat till Bernströmsvägen som en del av mig själv så behövde jag bara vänta i 19 dagar för att få anledning att komma tillbaka och minnas, men också för att skapa nya minnen.

Det blir alltså jul på Bernströmsvägen några år till, inte i samma hus men ändå... på Bernströmsvägen!

Jag är nu officiellt på ett avvänjningsprogram och jag vet att en dag, en vacker dag, kan jag leva ett vanligt liv där Bernströmsvägen bara kommer vara underbara minnen och bilder i ett fotoalbum. Men idag är jag överlycklig eftersom Bernströmsvägen får stanna kvar i mitt liv ett tag till.

Vänskap byggs upp och frodas när jag spenderar tid med andra människor, det kan vi alla skriva under på.  Betyder det att när jag är ifrån dessa människor bryts vänskapen, sakta men säkert, ner?

Visst låter det deprimerande men ibland får jag känslan av att det fungerar på det viset. Inte för vad som händer mellan mig mina vänner när jag är ifrån dom, utan vad som då händer inuti mitt huvud.
Har han verkligen tid att vara med mig?
Hur högt upp står jag i hans prioriteringslista?
Är han med på att inte göra något vettigt utan bara hänga?
Ser han verkligen fram emot att träffa mig lika mycket som jag ser fram emot att träffa honom?

När jag väl smiskar mig själv och mitt arsle ur vagnen, tar tag i saken och träffar mina vänner upptäcker jag ofta en sak.

Dom har tänkt precis samma saker om mig.

Då spenderar vi en kvart med att försäkra varandra om hur värdefull den ene är i den andres liv och vice versa. Sen träffas vi inte på tre veckor och är återigen tillbaka på ruta ett. Vad är detta? Varför gör jag så?

Mycket är nog för att jag är ovan att numera räkna tid ifrån mina vänner i veckor och inte längre i dagar. Det känns som att jag kan göra bättre ifrån mig, öppna upp fler kvällar och skapa fler luckor i min almenacka. Men livet är inte som för tio år sedan då jag var i mitten av högstadiet och träffade människor på en daglig basis. Då var skolan den gemensamma nämnaren för dom människorna jag umgicks med, det gick liksom inte att komma undan.

Nu för tiden är många av dom vännerna ett namn i min mobiltelefon, ett namn på MSN. Vad jag behöver fatta är att det är okej att det är så. Vi lever olika liv och kommer fortsätta göra det. Ingen idé att försöka upprätthålla vad som har varit utan acceptera vad som är och anpassa sig. Ingen mer stress och magont över att inte hinna träffas på 14 dagar, nu är det vuxen vänskap som gäller.

Inte som när Niko Bellic nekar ett parti biljard med sin kusin för att istället åka och skjuta skallarna av några smågangsters... och spelaren (läs: jag) får mer dåligt samvete av det förstnämnda än det sistnämnda.

När jag flyttade hemifrån April 2007 sket jag fullständigt i att betala TV-avgiften, trots att jag ägde en TV, en tjock sådan. Mitt enda och dessutom lövtunna argument var att min pappa var delägare av lägenheten (behövdes för att hjälpa till med lånet) och han betalade ju TV-avgift så... då slapp jag.

Men nu i Januari skrevs samma lån över till mig och min fru, min pappa har längre inget med det att göra. Helt plötsligt fanns det inga argument kvar för det beteendet. Plus att vi fick, på grund av vissa omständigheter, hem ett inbetalningskort för TV-avgift.

Det står fortfarande en TV på TV-möbeln (det är ju det den är till för) och jag bet och svalde det sura äpplet helt.

För det handlar om vad som är rätt eller fel, inte vad som är dumt eller rimligt. Det här går i samma linje som mitt inlägg om nedladdning.

Jag betalar numera TV-avgiften och jag gör det för att det är rätt. Inte av någon annan anledning. Om jag gick efter 'dumt eller rimligt'-principen skulle jag fortsatt att inte betala TV-avgift för att det är dumt. Varför betala för en tjänst jag aldrig använder? Det betyder alltså att det är dumt att göra rätt.

I vårt samhålle växer åsikten om vad som är dumt eller rimligt och har på vissa områden passerat värderingarna kring ifall något är rätt eller fel.
Betala skatt? Dumt.
Betala för film? Dumt.
Betala för musik? Dumt.
Betala för TV-spel? Dumt.
Betala för TV-avgift? Dumt.
Betala för busskort? Dumt.

Oavsett vad jag tycker om det så bör jag göra vad som är rätt. Så fort jag låter mina egna åsikter influera mitt handlande så säljer jag en bit av min moral. Våra egna åsikter har inget att göra med om vi ska följa lagen eller inte.

Jag tänker på det tillfället då Jesus får frågan om ifall vi ska betala skatt eller inte.
Matteus 22:19-21:
"Visa mig ett mynt som man betalar skatt med."
De räckte honom en denar, och han frågade:
"Vems bild och namn är det här?"
"Kejsarens", svarade de. Då sade han till dem:
"Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud".

I min mening handlar inte detta uttalande endast om att betala skatt till staten utan även om att betala pengar till dom som pengarna tillhör. Åka tåg? Betala tågbolaget. Titta på film? Betala filmbolaget. Etc etc.
Om någon har skapat något och vill ta betalt av mig om jag vill komma åt det så ska jag göra det, det är vad som är rätt. Jag tillägger:

"Ge upphovsrättsmannen vad som tillhör upphovsrättsmannen".

Jag har tidigare i mitt liv tyckt att det varit dumt att betala för allt det jag nämnde ovan tidigare men jag har bestämt mig för att göra vad som är rätt och steg för steg går jag i den riktningen nu. Jag är långt ifrån färdig men det känns bra, det känns väldigt bra.


...för övrigt så tycker jag att TV-avgiften är en fullkomligt idiotisk lag.

Det något speciellt med prylar. Dom kan skänka så mycket välsignelse och glädje men även framkalla så mycket frustration och ilska. En trådlös router, en mobil, en laptop, you name it. Om dom inte funkar som dom ska blir jag helt uppslukad i att få dom att funka.

Igår kväll prövade jag för första gången att föra över filmklipp till min nya mobil, Nokia 5800. Tvärtemot mina förväntningar funkade programmet som följde med mobilen bäst (prövade en del gratis program innan jag ens testade det). Resultatet i mobilen uppfyllde alla mina önskningar.

Med benen fulla av spring visade jag min fru som säkert blev imponerad, men långt ifrån lika mycket som jag. Vi låg i sängen och tittade ett tag, mina ben småsprattlade lite okontrollerat. Efter det var det sängdags men jag ville inte sova. Min kropp gick på högvarv och i magen snurrade det runt och runt.

Det här låter kanske jättekonstigt men det var precis så jag upplevde det. Det tog ett bra tag innan jag lyckades somna in.

Men jag vet att jag inte är ensam om detta barnsliga beteende. En vän till mig blev en gång så överdrivet lycklig efter att ha fått igång sin trådlösa router att han var tvungen att dansa framför min kamera, med rumpan bar.

Det är något med dessa nedrans manicker.
Eller så är det något med dessa förvuxna småpojkar och deras leksaker.