• Kvinnors rättigheter i historien (eller något liknande, minns inte exakt)
• Maktbalansen i Botkyrka kommun
• Globalisering

Boken slås igen och huvudet är utmattat av alla händelser. Hemskt intressant bok, fruktansvärt spännande och genomtänkt.

Klockan är då lite över tre. Humöret är väldigt märkligt. Så här har jag inte känt på länge, min inbitna lycka över allt som hänt dom senaste veckorna har stängt in mitt tankeliv.
Jag antar att jag aldrig blir av med mina tankar..
Nåväl, jag ligger iallafall i sängen.. mitt i natten men ändå helt klarvaken, visst; jag steg upp ett samma dag och har varit inne i princip hela dagen, men jag bör väl känna något spår av trötthet i kroppen. Men icke.

Ett moln av tankar samlas över mig. Det dröjer inte länge förrän tankarna regnar över mig.
Helt otroligt, vet inte vad jag ska ta mig till. Så många olika känslor som blossar upp innuti bröstet.
Många teser med ifrågasättande, skepticism och frågor. Tacksamhet som sedan övergår till tacksamhetskuld (inte helt oväntat).

Visst har helgen bestått av helt underbara händelser. Händelser och stunder där ord inte räcker till. Kärlek är en sådan underbar sak.
Men av en konstig anledning låg jag där i sängen och väntade på verkligheten. Att han skulle komma och ge mig en örfil, att skrika åt mig att vakna upp ur min dröm och fokusera på det som är på riktigt.
Att känna ilningen i kroppen i ögonblicket man inser något hemskt, att allt det jag upplevt var någon annans. Att magen gör en bakåtvolt, punkteras och säckar ihop med ett hopplöst sista andetag.

Men så blev icke fallet. Jag insåg att det som givits till mig är på riktigt. Obotligt skeptiker och överdriven tänkare som jag är så har jag så svårt att inse det.
Men det är sant.
Det finaste en människa kan få, har jag fått.
Vad finns det att vara ledsen och sorgsen över? Ingenting!
Vad är det då som rör sig i mitt huvud? Mitt gamla liv som aldrig kommer dö ut skulle jag tro. Mitt bokstavligen stora huvud proppfyllt med tankar och funderingar om allt som rör sig och allt som inte gör det.
Hur glad jag än är eller kommer vara så kommer min hjärna fortsätta se på saker och ting i samhället och i vardagen på ett väldigt kritiskt sätt.

Mitt tankeliv är som en våldsam flod som hela tiden forsar fram. Att be mig säga vad jag tänker på är som att be mig dämma upp floden och kolla igenom allt som flöt förbi i det ögonblicket, vilket alltså är ganska många liter.

Ni har just fått ta del av så mycket som jag har kunnat stoppa och sätta i ord; vilket, som ni ser, är väldigt splittrat och oorganiserat. Men jag väljer att spara det, som en engångsföreteelse.

Detta, idag väldigt aktuella, ämne om könsroller är långt ifrån ett avslutat kapitel. Frågorna kring, till exempel, vad pojkar och flickor väljer för leksaker är många och endast ett fåtal har besvarats hittills.

Egentligen, vad är det som för att föräldrar klär sina pojkar i blått och flickorna i rosa?
Hur kommer det sig överhuvudtaget att blått är ”pojkigt” och rosa är ”flickigt”?

Vissa påståenden gör en del som är engagerande i ämnet väldigt frustrerande och ibland rent ut sagt upprörda.
För visst känns det lite som att leksaksbilar och småpojkar för alltid kommer vara hopplöst bundna till varandra?

Jag tar, som så många andra, exemplet om leksaksval hos barn.
Vad beror detta på?
Står det skrivet i varje pojkes och flickas genetiska kod att bilar är till för pojkar och dockor är till för flickor? Är det onödigt att ens försöka gå emot naturen och bryta detta fina mönster den så lugnt och varsamt har strukturerat upp?
Eller ska vi bara skylla på de yttre faktorerna? Är det föräldrarnas fel? Tvingas barnen till att leka med deras förutbestämda leksaker? Leksaker som redan låg i barnkammaren då den nyfödde togs hem från BB.

Nej, att skylla allt på föräldrarna är fel. Tänk dig istället att en pojke får välja att leka med vilken leksak han vill och väljer då, av någon kosmisk anledning, en Barbie-docka. Han trivs väldigt bra med den, det är också värt att notera.
Men vad händer då när pojken kommer till dagis/förskolan/fritids och börjar pyssla med dockans hår? Jo, han blir utskrattad, utpekad, uttittad och kanske till och med utfryst av sina kamrater, barn kan vara riktigt brutala mot varandra. Den här pojken skulle till slut förstå att den enda vägen tillbaka till den forna gemenskapskretsen är att dumpa dockan och fixa en röd Corvette som han kan fräsa runt med på bokhyllorna med polarna.

Om ett barn, mot förmodan, skulle gå mot strömmen skulle han/hon möta hinder från många tänkbara och otänkbara sätt. Barn är heller inte mogna nog att kunna stå på sig och gå sin egen väg. Kom ihåg att det alltid finns undantag.

För att ett annorlunda leksaksval ska kunna genomföras smärtfritt måste det ske en omfattande individualisering inom leksaksval hos alla föräldrar och barn. Reklamer på TV ska då inte visa pojkar med vattenpistoler och flickor med barnvagnar, hela världen måste omvandlas.
Håller ni med om detta?


En annan tanke angående hur föräldrars tolkning av barnen direkt bildar könsroller:
Om en nyfödd flicka skriker ovanligt mycket, hur tolkas det av de vuxna?
- Nämen stackars flicka! Vad är det för fel?
Om det istället var en pojke som skrek mycket då?
- Vilket hett temperament pojken har!

Stämmer detta? Hur skulle du reagera? Skulle det tolkas annorlunda ifall en pojke eller flicka skrek?

Jag har läst en väldigt intressant artikel från Svenska Dagbladet som handlar om just detta. Jag blev inspirerad av den, att skriva det här alltså..

Personligen tror jag inte alls att detta ämne handlar om genetik. Genetiska koder har i princip inget med leksaksval att göra. Jag tycker att det är normalt att pojkar leker med bilar, så har världen uppfostrat mig. Det är media, reklam, föräldrar, kompisar, leksaksaffärer som får oss att tycka att det är normalt. Grupptryck från polarna får oss att tycka om saker vi egentligen inte gillar.
Allt handlar om omvärldens uppfostran, det tror jag.

Så, vad finns det då att sammanfatta?
Hur och varför bildas könsroller?
Är könsroller något bra?
Hur har ämnet blivit så aktuellt idag?
Vilka ska vi skylla på, eller kanske tacka för det här?

Jag lämnar er med dessa frågor...



.
Tro inte att allt är bra med mig..

Jag är helt slut. Fett ont i halsen. Mår skräp helt enkelt.

Men det blir ett dagboksinlägg ändå.


Jag hade ett fettigt historiaprov för ett par dagar sedan. Ett sånt prov som får en att sitta uppe natten innan och banka in Cuba-krisen och Vietnam-kriget i skallen, trots det faktum att man har en hel massa händelser och erfarenheter som snurrar runt samtidigt.

Svårt att koncentrera sig, hälla i  sig koffein och ge sig själv örfil var tredje sekund för att hålla sig vaken. Ögonen sviker och knäna darrar. Nacken kliar och huvudet bankar. Tankarna snurrar och kissblåsan trycker.
Nog med dramatiken..

Man kommer iallafall dit till provet för att göra det bästa av sig själv och det man kan. Självklart känner jag en press på mig själv, men det är inte bara resultatet som spelar en väsentlig roll i det hela, det är beteendet under provet..

För vem har inte sneglat åt sidan och kollat på sin kamrat till vänster för att se hur mycket hon/han har skrivit? Man tittar rakt fram och undrar om tjejen framför en är medveten om att hennes trosor är blottade... väldigt mycket.

Godisprassel, suddgnidningar, blyertsskrap, stolgnissel, harklingar och hostningar. Det hela blir ett spel mellan varann. Paniken växer när jag ser hur mycket alla andra har skrivit och hur deras fullskrivna A4-papper ligger i en prydlig hög bredvid dem. Jag känner prestationsångesten och tycker att det går så hemskt dåligt för mig.
Nervositetssvetten kommer krypande och lökisarna likaså. Avundsjuka, vrede och ilska förekommer innuti mig.
En person blir klar efter 12 minuter, hon går självsäkert mot utgången. Vad säger hennes blick? Nöjd, ångest, lättad? Hur bra kan hennes resultat bli egentligen?
Man sitter där och analyserar alla andra, skiter i sig själv... bara smakar de andra kockarnas soppor, lagar aldrig en egen soppa (se tidigare inlägg).

En gång jag hade ett prov kom jag på en lustig tanke:
Är det inte exakt det här livet går ut på? Jag känner igen mig i flera situationer som passar in i provskrivningssituationer (långt ord).

Jag lägger upp det så här:
Ibland känns livet som ett enda långt prov.
Ett prov där spelet mellan varann som jag pratade om tidigare spelar större roll än själva slutresultatet, alltså raka motsatsen mot vad riktiga prov innebär.
När livet känns riktigt kasst och man tittar runt på alla andras liv, på deras nyköpta och dyra kläder, på deras pojk- respektive flickvänner, på deras popularitet bland människor. Hur lyckliga de är för stunden man kollar in läget hos dem.
Detta gör självklart inte saken bättre, tvärtom.

Ibland får man till och med känslan att vilja avsluta provet, sätta punkt och lämna in det man har åstadkommit under sina år på jorden till läraren. MEN helt plötsligt inträffar något som gör provet värt att fortsätta kämpa på.

Då skiter man fullständigt hur bra det går för alla andra och skriver sida efter sida.

Provet går uppåt och nedåt hela tiden.

När jag träffar de andra som skrev samma prov som jag och pratar med dem om hur det gick får jag ett par rejäla överraskningar.
De säger att det gick alldeles jättedåligt för dem och att de tyckte att jag satt och skrev non-stop, sida efter sida. EXAKT det jag tänkte om dem!

Är det så det ligger till i verkligen livet då också eller? Är jag alldeles för självkritisk under provskrivningen? Tycker jag för synd mig själv? Går det verkligen så bra för alla andra som jag tror?
Frågorna lägger sig i högar framför mig när jag börjar gräva djupare i denna tanke.

Ännu mer komplicerat blir det när jag funderar på hur resultatet i detta väldigt långa prov redovisas...?
Hur? När? Blir det någon belöning för att slit man gått igenom för resultatet?
Ett så stort prov som livet är så måste det ske någon form av belöning någon gång, och det kommer bli väldigt intressant faktiskt...



.
Har du någon gång varit med om en lukthallucination?
När näsan uppfattar en lukt som är helt absurd för stunden, en lukt du känner igen av någon anledning.

För ett bra tag sen satt jag på tåget och lyssnade på musik, bra musik. Helt plötsligt kände jag lukten av en person jag då inte hade träffat på jättelänge. Jag fyllde lungorna med så mycket av just det andetaget jag kunde och lät lukten sprida sig i kroppen. En härlig känsla. Också väldigt underlig.

För att när jag sedan andades ut och in igen var lukten borta. Den existerade inte längre.

Väldigt märkligt.

Har du varit med om det någon gång?

Att dö betyder slutet. Slutet på livet på jorden.
För er som inte lever efter någon tro betyder det slutet för gott, eller ett tveksamt slut, skumt slut, diffust slut. Ett ovetande slut.

Hinduer kan vara glada när de ligger inför döden i tron om att kanske få reinkarneras som en fritt vandrande myskoxe eller som en blind ödla. För dem fortsätter livet vidare på jorden och själen vandrar från kropp till kropp. Det tror dem.

För oss kristna betyder det ett liv i himlen. Den absoluta lyckan.
Se på jorden, all dess natur och på människans förutsättningar för lycka. Allt detta tog 7 dagar för Gud att skapa. Hur ser det då ut uppe i himlen där Gud inrett i flera tusen år?
Många tänker säkert att det är naivt, fegt och kanske rent av larvigt att tro på något sådant. Men men..

Det jag tänkte komma till är att när kan man dö? När är det rätta tillfället att dö?
Är det när man har sett sina barnbarn komma till jorden? Kan man finna ro i graven då man vet att ens gener har förts vidare minst två generationer ner?
Är det som Solid Snake säger: ”All living things want their genes to live on..”
Är det det som vi kommit till jorden för? Jo, delvis kan jag nicka instämmande till det.. Men visst har livet andra meningar, men det ska jag inte gå in på.

Visst skulle jag känna ångest om jag var gammal och låg inför döden och visste att jag inte har några barn som kommer leva vidare och kunna berätta för sina barn om vilken trevlig kille jag var (ähum, kanske inte så, men du förstår väl vad jag menar?).

Jag vill göra många andra saker innan jag dör än att skaffa barn, självklart!

Men i vissa situationer har jag bara blundat och tänkt tyst för mig själv ”Om jag skulle dö någon gång så skulle det kunna vara just nu.” Just precis då har allt kännts helt fulländat.
När håret reser sig på armarna av rysningar för att man känner sig så lyckligt lottad som människa.
Sådana korta känslor i mindre skalor får jag när jag lyssnar på ”Dissident” och Eddie Vedder klämmer på sina stämband och får till en helt underbar avslutning på låten. Eller när Adam Duritz sjunger tillsammans med de gråtande fiolerna i slutet av ”I’m not sleeping”.
En bit choklad i rätt situation kan leda till något sådant också.

Det var alltså i mindre skalor det.. nu har jag också glidit ifrån ämnet litegrann..
Alltså. När jag är i vissa tillstånd så tänker jag ibland att ”Om jag ska dö, så skulle det lika gärna kunna vara nu”. Det låter helt skumt när jag tänker efter och jag förstår verkligen inte varför jag tänker så överhuvudtaget!
Men som till exempel igår kväll vid klockan tolv. Då kände jag mig så otroligt uppskattad och omtyckt. Jag var så fruktansvärt glad av allt som hänt under dagen att jag tänkte att ”Om jag skulle dö nu, så skulle jag dö lycklig”.
Vilken underbar dag!

Sen kan vissa kvällar också göra mig alldeles mjuk inombords bara av att tänka tillbaks på dem.
Att sitta i en röd soffa, titta på Leon och äta Pringles. Det kunde inte bli bättre. En sådan obeskrivlig känsla av närhet. Och med en sådan känsla kvar i minnet kändes den långa vägen hem i höstmörkret alldeles ensam som att cykla i nedförsbacke en varm sommardag på väg till badstranden.

Det finns säkert bättre känslor än sådana, men jag jämför med det jag upplevt, inte vad andra har berättat om.

Och det är såna känslor som gör att man vill leva vidare, fortsätta andas och uppleva fler dagar och kvällar som känns som fulländade. Ändå tänker jag så märkliga tankar när jag upplever något sådant.

De som säger att de inte planerar att leva längre än till 30 tänker med stjärten.

En liten notis värd att läsa: Jag är inte deprimerad eller har någon form av dödslängtan. Bara så ni vet. Jag njuter bara av livet väldigt mycket idag!

slut

.
80-tals rock!
Om du nån gång får chansen så ladda hem
Quiet Riot - Come on feel the noise
The cult - She sells sanctuary
Dire Straits - Money for nothing

Genialt röj i alla tre låtar! Jag skulle kunne ställa upp flera dussin adjektiv till att förklara hur min kropp reagerar på dessa låtar. Helt enkelt fruktansvärt grymma!

Tack GTA:VC för att jag upptäckt rock från 80-talet!

Hmm...

Få se nu.. jo!

I dagens samhälle finns det många möjligheter för individen. Om du känner för att byta stil så är det bara att ta med sig den feta plånboken och dra in till stan. Vips! så har du nya kläder, ny frisyr.. allt sånt där.
Folk som byter musikstil och därmed liv. Nytt umgänge, nya kläder, ny mat, helt ny personlighet..
Det spelar ingen roll längre vad som pågår innuti en människa. Kläderna säger mycket kanske man kan säga men eftersom kläder bara är en summa av vad man tycker är snyggt behöver inte det alls visa vem man är.

Men om man nu ska syssla med någonting, vara någonting.. alltså någonting som bryter mot mönstret, springer mot strömmen.. då måste man visa det så mycket som möjligt. Man säger gärna det högt i folksamlingar. Skriver det på presentationen på Lunarstorm.

Helt plötsligt är personligheter någonting man talar om, inte visar.

Vissa människor är vegetarianer bara för att få säga att dom är vegetarianer.
(Jag säger ”vissa” för att slippa få missförståndets onda andar över mig)

Vissa människor är roliga bara för att få säga det.
Vissa människor spelar saxofon bara för att få säga det.
Vissa människor är bisexuella bara för att få säga det.
Vissa människor biter aldrig på nalgarna bara för att få säga det.
Vissa människor har märkliga fobier bara för att få säga det.
Vissa människor skalar aldrig potatis bara för att få säga det.

Märkliga vanor som gör en till den man är börjar bli raggningsrepliker för att få visa hur speciell man är. Men om jag skulle göra så, då skulle personen jag pratar med aldrig få nöjet att upptäcka sådana saker hos mig senare.

Nöjet av att få säga vem man är har börjat dominera. Att låta andra utforska ens egen personlighet går nästan aldrig längre känns det som ibland. Ytlighet kryper närmare och närmare.
Två personer träffas och talar om direkt vilka dom är med ett fåtal ord.
Vänsterpartist. Lyssnar på Jazz. Älskar Nalle Puh.

Tomatodlare. Lyssnar på grunge. Avskyr knäckebröd.

Då har man funnit varandra!

Det där med musiksmak är en historia det med. Pojkar och flickor som sitter framför sin dator och laddar ner musik som ingen annan lyssnar på. Man försöker få monopol på vissa grupper och stilar för att kunna säga att man lyssnar på konstig musik. Man VILL HA konstig musiksmak. Skit i om det är bra eller inte.
Sen klär man sig efter det också så har man funnit sig själv.
---
Människor ÄLSKAR att säga att dom har skum musiksmak, det är ett faktum.
---
Därför lyssnar folk på konstig musik för att få säga att dom gör det.

En god gärning.
Skulle du kunna göra en god gärning för en annan människa utan att han någonsin fick reda på det? Något som hindrar din vän att hamna i knipa till exempel?
Ett halvsvårt dilemma. Självklart vill du ju ha uppmuntran, uppmärksamhet och ett glatt ”tack” i hjärtat! Då mår man riktigt bra efter det, det håller jag starkt med om..
Men någon gång ibland. Skulle det funka?
Skulle du kunna underlätta i vardagen för din medmänniska utan att han hade en susning om det?
Skulle du kunna känna dig nöjd med dig själv utan att behöva ringa upp den personen och säga hur snäll du varit?
Är det så här det är att vara en riktig vän? Men personen får ju aldrig reda på det! Nej, naturligtvis inte om du aldrig säger det. Kan du känna dig nöjd med dig själv och nöja dig bara med det?
Det är ju absolut inget fel i att säga vad man gjort för snällt till en person men om tacksamheten från människan börjar väga tyngre än känslan att hjälpa någon, då är du i knipa själv. Låt aldrig girigheten till att få höra ett ”tack” gå till överdrift!
Låt aldrig känslan av att hjälpa någon försummas.

Därför säger jag så här.
Många gör goda gärningar bara för att få säga att dom gör det.

Punkt Slut.


och nu till någonting helt annat
.
I den värld vi lever är alla kockar som lagar just sina speciella maträtter. Den smakar på just ditt sätt och ingen kan ta den smaken ifrån dig.
Ofta blir du omringad av andra kockar som du känner bra, och andra som du känner mindre bra.
När du gjort klart någon maträtt delar du med dig med de andra. Det är ditt inre som bestämmer hur maten smakar.
Du får många komplimanger för din mat och självklart lite kritik ibland för att du ska kunna bli ännu bättre. På det sättet utvecklas du som kock.
Men ibland kommer det in människor i ditt liv som står runt din stora gryta och stirrar.. Så fort du har någon ny god mat färdig som tar de en bit... tuggar... tuggar... säger inte ett ord..
På det sättet pågår det med dina maträtter ända tills du en dag råkar misslyckas med din grönsakspaj. Då roffar åt sig en stor fet bit, smakar... och rynkar ordentligt på näsan framför dina ögon. Sedan går de runt bland alla andra kockar och deras grytor och låter de smaka. De rynkar också på näsan åt det och då pekar de som tidigare tog biten mot dig och viskar i deras öron.
Tisslet och tasslet går vidare... växer till myller... du hör ditt namn nämnas hela tiden bland mumlet...

Ingen kock klarar att stå emot sådana kritiker

Kortare liknelse:
Du har gjort ett brännbollsträ i träslöjden. Du vet inte hur länge du har sandpapprat den där sketna träbiten men den har blivit extremt len av allt jobb och slit.
Då kommer det någon fram och ryckar brännbollsträet ur handen på dig. Den börjar gnida och dra handen mot träet för att se hur lent det egentligen är.
Den fortsätter så väldigt länge och ger inte upp. Till slut lyckas den med att få en sticka i handen.
Den går omkring i klassen för att visa alla vad ditt brännbollsträ gjorde mot den skadade. Klämmer fram lite tårar och pekar på dig i starkt förakt.


Ingenting står emot obotliga skeptiker. Om de vill hitta ett fel så gör de det.

Det jag vill säga till dig är att
om du försöker hitta ett fel med mig, så kommer du lätt lyckas med det.

Ni är med mig på en resa.

En resa genom tid och rum, en resa genom mitt känslomässiga/pubertala liv. Jag har gång på gång överraskat mig själv över hur personligt jag låtit det bli här på bloggen. Ungefär samtidigt som jag upptäckte mitt behov av att skriva om min barndom/ungdom så såg jag det även hos andra. Hur befriande det är att erkänna saker om sig själv och sina omständigheter som omslöt en under den absolut mest formbara tiden i livet. Hissa och dissa saker man tidigare inte vågat prata om - sådant är bra!

Det är viktigt att staka ut vägen man gått på, var man kommer ifrån. För mig blir det snäppet enklare genom alla dessa dagboksinlägg (som jag är drygt halvvägs igenom) som ger en tydlig doft av mitt tillstånd. Eller stank, beroende på hur du ser det.

Dagens inlägg handlar egentligen (nästan) bara om det sista stycket. Det var en del av min frigörelse från att ha tänkt på en och samma person, min crush, i flera år. Den biten är jobbig att läsa, det känns så oerhört dramatiskt. Fast samtidigt skönt, det var ju ett nödvändigt ställningstagande. Tänk vad de känslorna drev mig till att skriva, göra och säga. Och då har jag bara delat med mig av en bråkdel av det jag gjorde. Jag är säker på att mina vänner pustade ut i välbehag då jag slutade snyfta och sörja över henne.

Äsch då, ju mer jag försöker tycka till och skriva om det här, desto mer sugs jag tillbaka in i mitt tonårsjag. Osäker, självömkande, stolt, glad, ja... dramatisk.

Nu sätter vi punkt för idag och går direkt till texten:

Vi är utrotningshotade

21 november 2002

Ganska starkt sagt om jag får säga det själv.
Människan är en utrotningshotad art. Vi måste gör nåt åt situationen vi är i idag, annars går det mot sämre tider.
Det låter helt otroligt deprimerande och fantastiskt negativt, jag håller med.

Men som stöd för min teori måste jag gå tillbaka ungefär två århundraden, till början av 1800-talet. Då föddes nämligen Charles Darwin som senare i sitt liv skulle ta världen med storm genom sin teori om arternas uppkomst.
Han ansåg att kampen mellan två olika arter inte var kämpigare än kampen om överlevnad inom arterna.
”En kanin lever i de svenska skogarna med sina barn under en vinter. Om rävar jagar barnen väldigt mycket behövs snabbhet och spänst. Om vintern är väldigt kall behövs tjock päls för att överleva. De barn som inte klarar dessa förhållanden dör. De som gör det lever vidare och skaffar barn några år senare. Då har de barnen fått deras föräldrars gener som betyder att de har fått anlag till att kunna springa lite snabbare och få lite tjockare päls.
Men å andra sidan går rävarna genom likadana utvecklingar. Till exempel att de rävar som jagar bättre än andra får mer mat och överlever bättre än de andra. Till slut kanske efter några generationer domineras arten med gener som gör rävarna till bättre jägare.”
Det är hela tiden en kamp om överlevnad där just den bäst anpassade överlever.
Fem förutsättningar gör denna teori möjlig:
*Predation
*Miljö
*Klimat
*Tid
*Föda

Genom denna teori försökte han bevisa att vi människor härstammar från aporna, men det stöder inte jag. Inte alls faktiskt.
Men det jag ville få fram med Darwins teori är att ”Den bäst anpassade överlever”. Detta behöver inte alls betyda att den starkaste eller den snabbaste överlever, utan den bäst anpassade.

Jag beundrar urtidsmänniskan. Han (och hon) anpassade sig starkt efter det brutala förhållanden som gällde under den tiden. Hårt väder, extremt stora och farliga djur, ont om mat och mycket annat.
Men han anpassade sig efter detta och överlevde.
Idag är människan den absoluta stormakten på jorden. Vi håller Moder jord i en järnhand, vi har den lindad runt våra lillfingrar. Vi har möjligheter till det mesta.
Men iochmed det så försvann vår förmåga att anpassa oss efter varandra och miljön. Idag är det tvärtom, allt och alla ska anpassa sig efter en själv.

Jag börjar med naturen som exempel. För bara några hundra år sen så anpassade vi oss efter naturen, nu tvingar vi naturen att anpassa sig efter oss.
Vi skövlar unika regnskogar hit och dit, genmanipulerar fram fyrkantiga meloner som är lättare att packetera. Vi skapar konstgjorda öar och sjöar och gör dem till turistorter, rubbar på näringsvävar och viktiga kretslopp. Surar ner insjöar och tror att vi gör naturen en stor tjänst genom att köra dit ett helikopterlass med kalk och häller det i sjön. Slutet gott, allting gott. Typ inte.
Vi är som små barn som sliter loss mossor och lavar från stora stenar. Mossor som är viktiga för nedbrytningen i naturen, mossor som tagit många år på sig att växa fram.

Jag pratade i ett tidigare inlägg om att vi människor är väldigt bra på att anpassa oss. På det sociala stadiet är vi nog väldigt utvecklade, men det beror väl på att det är så man överlever på den här jorden. Är du dålig i skolan, kan du ju alltid bli rapp i käften så kommer du nån gång över en förmögenhet.
Men hur är det egentligen med äktenskap på vår jord? Hur många håller idag? Inte alls lika mycket som förr. Folk gifter sig för enkelt, folk har svårt att anpassa sig efter någon annan.

Religion. Folk blir kristna. Eller hinduer, det spelar ingen roll, men vi säger kristna.
Du bläddrar igenom tio Guds bud; ”hmmm... du skall icke stjäla.. nja, det låter för jobbigt. Det kan jag hoppa över. Jag vill bara ha en direkt trygghet och vill inte leva mitt liv efter regler, det är ju mitt liv.”
Shit asså, jag skulle kunna gå in hur mycket som helst på det här. Men jag är rädd för att människor skulle ta det personligt då.
Men iallafall.. vips så har man sin egen version av Kristendomen som passar just dig, som du kan leva efter men den Guden som du tydligen då tror på skakar på huvudet i djup sorg. Jag är ledsen, du har precis anpassat en religion efter ditt liv, du har inte anpassat ditt liv efter en religion.
Precis som den där New Age-skiten som tillåter en hålla på med lite vad man vill. En religion som dukar upp ett stort bord med olika aktiviteter och tillåtelser där man kan välja och vraka lite hur man vill. Där ska man genast få tillfreddställelse.
Blä.

Genom vår förgångna goda anpassning har vi kommit högst upp på alla näringskedjor. Vi har makten, vi äger jorden och allt innuti och utanpå. Vi har ett ansvar.
Iochmed vår försämrade anpassning börjar vi ta lite alltför drastiska beslut som gör oss till sämre anpassare.
Jag håller med.. det börjar bli lite rörigt. Ena sekunden säger jag att vi är dunderbra på att anpassa oss, och sen säger jag hur värdelösa vi är på det.
Det är lite snurrigt, men jag hoppas att jag fått nån av er på lite andra tankar angående något.
Galet förvirrad blev jag nu. Allt ovan tyder på dålig anpassning, men generellt sett så är vi väl ganska bra på att anpassa oss. Men jag sätter punkt här. Och jag som hade tänkt sätta en rejäl knorr i slutet av detta inlägg. Attans.
Klart slut.
Oklart slut.


.
Jag har fått en grundlig objektiv syn på livet i Falkberg. Jag ser på mig själv irra omkring och inte må bra. Jag ser mig själv leva i ett diffust moln av oklarheter och en massa ”kanske”. Jag ser mig själv i tårar och i sorg.
Som jag mår idag kan jag med handen på hjärtat säga att jag är glad att jag aldrig fick min vilja igenom då. För att om jag hade fått det så skulle mitt liv inte se ut som det gör idag, och jag är fantastiskt nöjd med mitt liv idag.
Det är nog bäst att vi aldrig träffas igen. Det låter otroligt elakt, men; jag vill faktiskt aldrig mer se dig. Ta det inte på fel sätt. Jag är bara väldigt rädd för vad du kan göra med mig, bara genom att finnas.
Jag säger som Eddie Vedder i en av Pearl Jams bästa låtar:
”Saw things so much clearer once you were in my rearviewmirror”

Mitt förra inlägg var visst för personligt för 90% av läsarna att förstå vad jag menade. Men, skit i det. Ni kanske förstår nån dag.. vem vet. Inte jag iallafall..

Det jag tänkte fundera lite konkret på var den värld vi lever i. För visst lever vi i en värld? Eller är det så att vi alla lever i varsin värld och vi möter varandra i det vi har gemensamt, alltså det rent fysiska?
Allt annat är sin egna lilla värld.. allt annat tolkar jag på mitt sätt och ser på människor på helt andra sätt än andra.
Är det så?

Hmm.. vet faktiskt inte. Men en tanke är det iallafall.

I den värld vi lever i finns det människor som säger precis vad dom tänker. Sådana människor kan vara lite påfrestande att vara med. Vems fel är det?
Vill man höra vad alla tänker? Nej. Nej, verkligen inte. Då skulle saker och ting bli väldigt komplicerat i livet.

I den värld vi lever i pra

tar så gott som alla skit om andra.
Var går gränsen till skitsnack? Om man ser någon som har en helt grotesk frisyr och man skämtar om det bland kompisarna utan att den utsatte får reda på det. Han går hem med glatt humör och inte har nån aning om att folk tycker att hans frisyr är hemsk. Är det skitssnack från ens egen sida då?
Tja.. det sker ju bakom mannens rygg men han kommer aldrig få reda på det och man tycker ju verkligen att frisyren är sämst och näst-sämst i världen.
Ibland är det så att när man är ärlig så pratar man skit.
Men om man säger till en person att man verkligen inte gillar henne och sedan pratar om just det med sina kompisar efteråt. Hur blir det då?
Då har man sagt till flickan vilket avsky man har till henne, på ett sätt så är det inte bakom hennes rygg man pratar då. Då ältar man bara med sina kompisar..
Någonstans går gränsen till skitsnack och ”någonstans” är lite här och var eftersom en del tar det som skitsnack så fort någon säger något negativt bakom hennes rygg. Andra bryr sig inte, eller kanske inte orkar bry sig (?)
Man måste faktiskt kunna prata om andra när de lyser med sin frånvaro.

I den värld vi lever i lever folk som tycker att det är för jobbigt att ta itu med sitt eget liv så de rotar i andras istället.
Personer som lägger sig i och tisslar och tasslar med människor och får reda på fakta. Sen säger de hur sämst man är som håller på med det man håller på med.
Såna människor gör ibland livet svårare att leva. Märk väl att jag sa ”svårare” och inte ”svårt”.
Se på er själva och sluta döm andra era förmultnande kossor med violetta cowboy-boots. Ni ser inte grymma ut. Inte det minsta.

I den värld vi lever i dricker folk alkohol.
En del gör det för att göra sig själv mer intressant för andra människor.
Andra gör det för att göra andra mer intressanta för sig själv.
Några gör det för att de är glada.
Några andra för att de är ledsna.
Ett fåtal för att få roligt.
Andra för att få det roligare.
Ett par stycken för att glömma.
Några stycken för spänningen.
En del för smakens skull.
Somliga för att vara som alla andra.

I den värld vi lever i finns det några äckligt oärliga personer.
Blä!

I den värld vi lever i existerar det människor som gör så obeskrivligt bra musik. Den är så bra så att man inte vill lyssna på den mer än ett par gånger per år för att inte tröttna på det.
Musik som får tårkanalerna att gå i högvarv.
Musik som man kan gå i takt till.
Musik som man får rysningar över hela kroppen av.
Musik som är så otroligt genial att man kan tro att den är producerad av någon högre makt.
Radiohead, Counting Crows och Pearl Jam i mitt hjärta..

Ni som fick mig att lyssna på dessa hjältar, tack.

I den värld vi lever i blir folk kära i varann. Ibland tar det ett tag för dem att fatta, andra tar det bara en helg.
När människor blir kära så gör de sjuka saker.
När andra människor blir kära så gör de helt sjuka saker (om du förstår vad jag menar).

I den värld vi lever i gillar en del att bli osams. Så fort de möter något som kan användas som bråkargument ger de sig in i konflikt. De kan aldrig se genom fingrarna och förlåta.

I den värld vi lever i lever många människor.
Somliga lever jobbiga liv.
En annan skara lever tråkiga liv.
Vad är värst?

Jag har faktiskt inte körkort. Jag får alltså inte köra bil med vem jag vill.
Men det jag tänkte komma fram till är att livet känns som en bilfärd på väldigt gropiga vägar. Bolivias vägar kommer genast upp i mitt huvud då, varför det? Kanske för att dom ”vägarna” inte är värda att definieras som vägar, mer stigar.
Fast det var inte det jag skulle komma till.
Gropiga vägar var det..
Du kan köra dessa vägar på tre sätt.
Det första är att bara gasa på så mycket man kan, röja på helt enkelt. Då flyger man över dessa hål och resan flyter på. Men den blir väldigt riskfylld och farlig. Chansen att köra på någon är hög också.

Det andra är att köra lagom fort för att känna stötarna rejält. En väldigt påfrestande resa blir det då. Men kurvorna tar du lugnt.

Annars kan du köra så otroligt sakta för att ta groparna lugnt och fint. Men då blir resan väldigt tråkig och ointressant. Det enda positiva är att du inte känner groparna.

Hur kör du?
Jag har omedvetet redan testat alla dessa stilar under mina sjutton liv som människa.
Sexan, sjuan och åttan brände jag på så fort jag kunde med bilen. Jag hade otroligt skoj och kände mig väldigt häftig. Groparna kände jag inte alls. Hejsanhoppsan vad jag njöt!
Men som åren gick fick jag höra från folk att jag körde för fort och därmed körde på mycket folk. Vet fortfarande inte om jag verkligen gjorde det... men jag lyssnade på dem och saktade ner.
Jag körde då precis så snabbt så jag fick känna livets stötar i dess värre former. Jag envisades med att fortsätta med denna hastighet i ytterligare två år tills jag saktade ner ytterligare eftersom den hastighet kändes för jobbig på grund av alla jobbiga gropar som störde mig dag som natt. Problemet lade sig i högar framför mig. Jag saktade alltså ner.
Men den hastigheten som jag nu befinner mig i är så otroligt seg, jag lider verkligen av det här! Denna hastighet gör mig tråkig och seg i många situationer.
Jag är inte mig själv.
Jag känner en tydlig förändring, det gör nog ingen annan.. men jag gör det..
Men det är antingen det här eller köra guppigt och jobbigt.

Usch, hemska tider. Hur ska man leva egentligen? Hur snabbt ska jag köra egentligen? Blä, finns inget bra svar på det här. Bara att leva på och lära sig av livet.

-
Dessa gropar kan du tolka hur du vill beroende på hur du ser på ditt liv. Men jag ser dem som dessa saker som förföljt mig ett bra tag. Sånt som gör livet otroligt svårlevt och jobbigt. Vad jag talar om är missförstånd.
Missförstånd som jag kanske någon gång i framtiden tänker ägna ett dagboksinlägg åt. Jag har så Otroligt mycket att säga om detta. Min sega hastighet är följden av en rad missförstånd.
Hejdå



.
Jag var bara tvungen att slänga in en kommentar om DDD, jag har fått en del skilda gensvar om detta och jag kan hålla med om att den är väldigt mörk och deprimerande. Men det var så jag kände mig precis då och det mesta står jag fast vid fortfarande.
Stackars de som har jobb där förväntan är att de ska göra perfekt jobb alltid. Till exempel ljudtekniker på TV som inte får synas. Men så fort de gör det så får de kritik hemma från TV-soffan. Jobb som alltid måste utföras perfekt eftersom förväntningen har varit sådan.
Har det inte hänt nån gång att en -Dålig Domare Dödas-?

Mörkret är evigt.
Om du inte arbetar och tjänar pengar, då kan du inte betala elräkningen, då får du leva i mörker.
Om du inte är ödmjuk, trevlig och generös mot dina vänner och nära, då präglas ditt liv av mörker.

Livet är en kamp mot det ständigt inträngande mörkret. Solen är inte evig, alltså förr eller senare lägger sig mörkret över oss.
Om det inte sker någon form av kemisk reaktion eller energirikt, då blir det inget ljus. Någonting måste kämpa för att ljuset ska finnas. Annars kommer mörkret.
Visst visst, ett litet stearinljus jagar bort extremt mycket mörker i proportion till sig själv, men det där ljuset är inte evigt.

Om vi inte städar huset, så blir det smutsigt.
Om vi inte tränar, så blir vi tjocka.
Om vi inte pluggar, så blir vi.... öhmm... osmarta.

Jordens och livets bördor drar oss neråt, psykiskt och fysiskt. Om inga muskler ansträngs faller vi mot marken, och stannar där.

Det dåliga, det mörka, det smutsiga, det kommer av sig självt. Det dominerar.
Det är just det som vårat ansvar är, att just hålla detta borta från oss själva.

Ändå ägnar folk mycket tid åt det man hatar. Just därför att det dominerar.
Folk skriver hatlistor i sina dagböcker (icke illa menat)...
Kolla bara på mina dagboksinlägg, hur många av dom handlar om någonting skoj, något roligt. En hyllning till något?
Bara massa klagomål och skitsnack mot saker och ting.

Mår man bättre när man har lagt en dräpande kommentar till någon, än när man har gett en väldigt fin komplimang till någon?
Hm..
Man känner sig väl bättre efter att ha lagt det dräpande svaret än när man självmant gjort någon annan glad, höjt upp någon annan..

Lyssna på det här..
Hur mycket krävs det för att två människor ska bli extremt tajta vänner?
Väldigt mycket från båda parterna, det håller ni väl med om? Man blir väl inte bästa polare med nån snubbe på stan bara sådär?
Men.
Hur mycket krävs det för att två människor (vänner eller främlingar) ska bli ovänner?
Väldigt lite.
Det kan räcka med ett litet missförstånd. En liten skitsak. En, två eller kanske tre meningar sagda vid fel tidpunkt. Ett svek. En fråga. En liten idiotisk fråga! som sätter kugghjulen i rullning mot ett sämre kamratskap.
Varför är det så!? Jag blir så ledsen när jag ser tillbaka på sådana situationer när småsaker har betytt mer än vad man trott i en vänskap. Tårarna kommer ju nästan..
Varför skulle det bli en så stor grej? Varför? Jag är verkligen ledsen över att det blev som det blev.

En dålig sak fördvärvar så mycket.
Men en god sak kan glömmas bort så fort.

Om man kommer fyra i VM blir man besviken. Denna besvikelse kan sitta kvar åratal.
Om man kommer etta. Då blir man självklart glad, men den kan glömmas bort fort eftersom man sätts ständigt på nya prövningar och svåra tider.

Det som är dåligt får folk att öppna munnen och skrika.

Jag skrev förut ett dagboksinlägg om tidsmaskinen. Om hur man skulle kunna åka tillbaka i tiden och återuppleva händelser.
Men jag håller nog med dig om att jag skulle använda den mer till att åka tillbaka och ändra saker i historien.
Ånger sätter djupare spår än seger.
Sorg glöms inte bort lika lätt.

Men om vi inte hade det dåliga skulle vi haft något att jämföra med sen när vi mår bra.

Det finns bara ett enda evigt ljus. Evig sanning och evig kärlek. Det kommer bara från en person. Det finns ingen annanstans.

Japp.
Jajamensan.
Då kanske jag ska förklara mig gällande rubriken till detta.
DDD... hmm, vad betyder det egentligen?

Något nytt insektsbekämpningsmedel som försöker konkurrera ut DDT?
Ericsson’s nya slogan?
Buddhist-munkarnas moderna ordspråk?
Kellogg’s vitaminrika frukostflingor?
Typ inte..

Det är bara en fånig liten sak jag kommit på när jag gått ensam runt och funderat;

-Det Dåliga Dominerar-

Jag har ljugit.
Flera gånger har det hänt. De flesta av gångerna har jag mått riktigt kasst av det, men situationen jag var satt i var för tung. För att slingra mig ur den så kokade jag ihop en lögn.
Sånt händer..
Inte ofta, men sånt händer.

Att stå framför en person och säga ett ”ja” när det egentligen är ett ”nej” är väl den värsta formen av lögner man kan utsätta någon för.
Att över telefon vända och vrida på sanningen så det låter som nåt annat är också fult.
Att säga till mamma att man tog två kakor när man egentligen tog sju är en lögn också, men det sårar oftast ingen. Men om man ljuger ofta som liten blir det enklare att göra det som äldre människa.
Tyvärr så blir det ju enklare och enklare att ljuga ju mer man gör det. Jag hoppas verkligen att det inte blir så för mig.
Mytomaner är påfrestande att umgås med.

Vad är det som gör att man ljuger då?
Man skäms för nåt. Hmm, jo, det är väl en vanlig anledning.
Man gör det för att hjälpa nån annan. Öhmm.. jo, sånt händer också.
Man gör det för att slippa vara med nån. Jepp.. det är den hårda sanningen.

Ljug inte, så slipper du komma ihåg vad du har sagt.
Det nickar jag instämmande till så mycket jag kan.

Att trassla in sig i en lögn är bland det jobbigaste som kan hända.
”Jag satt hemma igår” kan låta oskyldigt, men den kan växa till en grotesk best som dregglar gammal armsvett. Till slut blir man illa tvungen att svälja allt och titta personen i ögonen och säga att man har ljugit.

Sen kommer man in på ämnet Vita lögner.
”Tycker du om min nya tröja?”
”Ja”
Tröjan var gräslig om du inte förstod det.
Typisk Vit lögn.
Att bädda in någon i en lögn som gör den utsatte glad. Är det ok?
Nä.
Egentligen så är det inte det. Men det händer hela dagarna ändå.
Det är så simpelt att säga att tröjan snygg och få ett glatt tack än att säga motsatsen och få en besviken blick som svar!

En pappa lämnar familjen en natt och kommer aldrig tillbaka. Den 7-årige pojken saknar sin pappa mycket och tappar viljan att leva. Har mamman rätt att säga att pappan kommer tillbaka när pojken fyller tio?
Faktiskt inte. Då skjuter man problemet framför sig. Men om mamman erkänner lögnen när pojken är vuxen kan förenkla det hela. Då kan han kanske ta lögnen enklare.
Men det behöver inte vara så enkelt.
En lögn kan kännas idiotsäker. Men en glappande käft kan försvåra det hela flera hundratals gånger.

Att utsättas för usla lögner är patetiskt och samtidigt tragiskt. Jag har nästan lust att säga ”om du ska ljuga så gör det snyggt”, men det låter så fel.

Alkoholister ljuger, politiker ljuger, pollenallergiker ljuger, homosexuella ljuger, ungdomar ljuger, pensionärer ljuger.
Öhh, typ alla ljuger.
Försök bara skära ner lite på ljugandet så blir alla glada. Eller...kanske inte glada, men mindre deprimerade. Då håller vi sams också.
Sen kan jag lugnt påstå att jag talar sanning i min dagbok. Om du inte tror på det kan du lika gärna sluta läsa nu.

I Jönköping är det 0 % chans att bli våldtagen av en älg.
I Säffle är det 50 gånger större chans.
Sa det dig nånting? Nej, just det.
Alla dessa förtalare och bedragare inom median som vill lura i oss struntprat.

En annan sak som jag ser på reklampelare i stan nuförtiden. Nån reklam om nån ny bil. En glad gubbe som kör bilen.
Där står det: ”Provkör så fort du kan”.
Menar dom då att man verkligen får köra hur fort man vill när man provkör bilen då?
Eller kanske bara att man ska skynda sig jättemycket för att få provköra bilen..
Om jag tittar på texten och sen ser på bilden så vill man tro det första alternativet, men det är bara struntprat alltihop. Jag har inget bevis för det, men jag är alldeles säker på att så är fallet.


Sen kan jag inte riktigt släppa det där om det onaturliga som jag pratade lite om i det förra dagboksinlägget.
Människan vill ju vara i centrum.
Astronomer på 1600-talet var rädda för att ge ut sina upptäckter att jorden och alla andra planeter kretsar kring solen. Varför? Jo, för att folk var inställda på att jorden är centrum i universum och något annat skulle göra dem förvirrade och ängsliga.
Nej, det är och finns något större och mäktigare än oss. Ja, det gör det.

Sen gillar folk att använda saker mot oss kristna människor. Till exempel varför kyrkan tog så mycket pengar från folket för några århundraden sedan. Jag kan inte stå till svars för vad andra kristna gör och har gjort.
Tror ni att det var kristendomen som fick den där prästen borta i USA att ge sig på småbarn sexuellt? Nnnnej!
Jag har heller inte alla svar på livet och allt det där. Jag tror bara.
Det är det man gör i kyrkan, tror.