Om det är något som ska ha en fet örfil på båda kinderna samtidigt så är det media. Denna gigantiska industri. Den källan som informerar oss om hur det står till i världen. Dygnet runt, varje dag, överallt.
Tidningar morgon, middag och kväll.
TV hela dagen.
Radio precis hela tiden.
Internet, som man kanske inte ska lite fullt ut på.
Eller... Man ska inte lita på någon av dom där fullt ut.

Ska inte dom små spalterna och dom stora artiklarna i Metro, DN, eller kanske Aftonbladet vara informativa och inget annat? Jag får ibland känslan av att saker å ting som skrivs och sägs i tidningar och på TV är för personliga, alldeles för personliga. Om en person skriver något om någon konflikt någonstans mellan två parter, så kan det oftas kännas som att han/hon står på någons sida i den konflikten och pekar på vad alla dom andra idioterna gör för något mot dom. Då präglas texten av den åsikten. Det är inte bra. Vi ska läsa och tycka själva. Folk ska inte tycka åt oss och vi ska nicka instämmande. Det är fel.
Det pratas mycket i TV om hur fattiga Palestinierna är. Hur mycket dom svälter och lider. Också hur elaka Israelerna är som attackerar dom. Det är en väldigt vriden bild på hur det ser ut där nere. Palestiniernas attacker mot Israelerna då? Självmordsbombare hit å dit. Smarta är dom... inte.
Det är krig där nere.


Snubbarna på Aftonbladet och Expressen vet också vad dom ska ha för rubriker fram till kvällen för att sälja fler exemplar. Dom vet vad som säljer. På så sätt kan extrema tragedier bli ett extra klirr i kassan för dom. Saker som är VÄLDIGT kontroversiella sätts väldigt gärna på första-sidan. Saker som sedan ska kunnas diskuteras på klotterplank ute på nätet och mellan kompisarna.
Mordet på Fadime, den 26:åriga flickan, verkligen hemskt.
Om man skrev det som en liten spalt på tredje sidan istället för feta och saftiga rubriker på kvällsbilagorna, skulle det göra någon skillnad? Tål att tänka lite på iallafall.


Det är SÅ mycket lättare att kasta skit och råttkött på något dåligt än att jubla för något bra. När man är arg så slänger man ur sig en lång ramsa med hemskt fula ord, men när man vill ge någon en komplimang så kan det ta någon sekund.

Hur mycket gottade sig inte alla reportrar och frilansjournalister i herrarnas ishockey-fjasko under vinter-OS? Innan OS skröt alla om hur bäst ”deras” hockeylag var och hur dom med sina NHL-proffs kommer krossa alla andra. Sen när laget inte levde upp till deras förväntningar så kastar dom, som sagt, skit och råttkött på dom.
Något dåligt.
Något negativt.
Något som någon idiotisk snubbe gör.
Något tragisk och kaotiskt.
Det betyder publicitet och diskussioner.
Det betyder uppmärksamhet.
Det betyder mer läsare.
Det betyder mer sålda exemplar.
Det betyder pengar.

Under hösten år 2000 fylldes Globen med ungdomar mellan 13 och 18 år en hel helg.
Evenemanget ”Rock the Globe”
Inte en droppe alkohol.
Inga former av droger.
Ingen vandalism.
Inget våld.
Inte ett ord om det i multimedia.
Varför?

Det var gott.
Därför.

Jag skulle kolla om Aftonbladet eller Expressen hade någonting om det i sina arkiv på Internet. Aftonbladet hade ingenting, inte ett ord.
Expressen kunde lika gärna hållt käften, dom skrev så här:

”FLERA SKADADE. Här vid E20 nära Hallsberg körde bussen med 50 ungdomar från Tibro i Skaraborg av vägen i natt. Ungdomarna hade varit på det kristna evenemanget `Rock the Globe`”

Jadu, hellre en bussolycka med flera skadade än att skriva en fet artikel om hela evenemanget. Inte ens en liten klapp på huvudet.
Sådana extrema avklarningar uppmuntras och uppmärksammas inte. Hur ska det som är bra och fint kunna spridas om reportrar bara vill gotta sig i olyckor och idioter som sticker ner gravida kvinnor?

Är det vi som vill ha det? Gillar vi att öppna tidningen och se att han stämmer henne, dom arresterade för det mordet, så många dödade i självmordssprängning.
Sen vänder vi sida och...oj, nämen! Lasse Berghagen har färgat håret! Spännande!


Saker överdrivs. Det är mänskligt. Man drar till med lite mer än vad man hörde innan för att få en ännu mer förvånad blick från den lyssnande parten.
”I en undersökning så har man kommit fram till att om det har skett ett butiksrån är tjuven i 90 % av fallen av utländsk ursprung” kanske någon reporter slänger ur sig i någon spalt.
Två invandrare arresteras av polisen och sätts bakom galler några månader.
Då var siffran helt plötsligt nere på 10 %
Hoppsan.
Kanske ska antalet butiksrån som var med i undersökningen kontrolleras.
Kom ihåg att vara källkritisk.


Där har vi det.
Förstår du mig bättre nu?
En FET örfil på kinderna.

Men Media är nästan livsviktigt. Det känns bara jobbigt att en sån viktig sak kan förvrida ens världsbild.
Svälj inte allt du läser och ser. Smaka på det först.

Jag och mitt språk, du och ditt språk.
Precis som vi två är olika individer är det också så att vi kan ha helt skilda språkkunskaper och ordlistor. En del människor använder minst tre svordomar i varje mening, andra kanske använder ironi i allt de säger samtidigt som några andra försöker vara så kortfattade som möjligt.

Idag har språket blivit helt annorlunda om man ser tillbaka på tiden då språkkunskapen och artikuleringen var ett sätt man visade status på. Ett ord får ibland helt motsatt betydelse.
Ironin tar över mer och mer och internt språk har blivit alltmer betydelsefullt och långsökt. Varför ändrar vi betydelse på ord så otroligt mycket att det ibland nästan blir omöjligt att lista ut vad man menar?
Jo, eftersom vi använder oss så mycket av ironin.
Jaha, varför använder vi oss så mycket av ironin då? Hur ska jag veta det?
Har du någonsin stannat upp och tänkt varför du ironiserar människor och företeelser för det mesta? för det är jag säker på att du gör. Det började med att man skämtade med hjälp av ironin. Man blev till exempel kallad ”blixten” om man var en långsam person.
Det fortsatte sedan mer och mer och idag är det ett sätt att prata.

En tjejkompis till mig blev lite frågande och kanske lite irriterad då hon en gång hade mött en grupp med killar och de hade sagt ”ful tjej!” bakom ryggen på henne.
Som tur var kunde detta frågetecken suddas ut med hjälp av en nära vän till mig som hade koll. Det visade sig alltså att det uttrycket betydde raka motsatsen. Det låter minst sagt märkligt, inte sant?
Måste man ha alla sina tentakler i alla vänskapskretsar för att förstå vad som talas ute på stan?

En tanke är att ironin är en slags rädsla för sanningen, man vågar inte säga vad man tycker rakt ut. Istället säger man det motsatta med en speciell ton och därmed visar att man menar motsatsen.
Samma sak gäller också det faktum att vi använder oss av engelska ord så mycket idag. Man säger hellre ”sorry” än ”förlåt” till någon för att be om ursäkt. Jag blir alltid så arg när någon gör det mot mig. Varför blanda in engelskan? Man gömmer sig bakom språket eftersom man inte vågar stå för det man säger.
Brist på civilkurage kallas det, åh vad smart jag känner mig!
Jag har märkt att vi har svårt att ge varandra komplimanger idag. Det går knappt att säga något positivt till någon utan att få tillbaka ett sarkastiskt ”tack” eller att de bara frågar om man driver med dem. Ironin har mördat det enkla sättet att ge varandra komplimanger på.
Jantelagen i full funktion. Detta ger mig rysningar över hela kroppen.

Idag visar man mod på andra sätt jämfört med mellanstadieåldern. Då fick man vara med i gänget om man vågade göra vissa saker, kanske pussa den fulaste tjejen i klassen, eller klättra högst upp i eken i mitten av skolgården.

Jag tycker och har nästan alltid tyckt att en person som verkligen kan stå för det han (eller hon) tycker är mycket mer intressant än en person som bara håller med och nickar instämmande med alla andra. Personer som står för vad de säger är antingen riktigt heta eller riktigt kalla (beroende på vad de står för), men en osäker person som inte vågar stå för något är bara ljummen. Den personen gör ingen skillnad i debatter utan står bara där och är ljummen. Du är modig om du står för det du säger och tycker.
Oftast är det bättre att stå för något dåligt än att inte stå för något alls, inte alltid.

Om du använder dig mycket av ironi kan det väldigt lätt bli missförstånd när du pratar eller skriver. Ironi används oftast med kompisarna och familjen, men det kan bli en verbal krock när du ska ut på anställningsintervju eller kanske pratar med någon äldre släkting. Man säger att man ska vara sig själv, men det brukar bli krångligt. Man kan inte vara sig själv i alla möjliga situationer, det går bara inte.

Det gäller inte bara att anpassa sig efter väder och tidsförändringar utan också efter språk. Förr var det så att om man flyttade någon annanstans i vårt avlånga land fick man svårigheter med dialekterna. Men idag har de dialektgränserna blivit alltmer otydliga på grund av att människan är mer rörlig. Men istället får man idag problem med alla otroligt interna och långsökta skämt och slangord. Nu behöver man bara åka några kilometer bort från sin lilla ort man bor i till en annan ort så har man redan problem att förstå vad alla pratar om.
Det finns ingen ände på denna utveckling.

Språket finns för att vi människor ska kunna kommunicera med varandra. Inte bara med våra nära och kära utan överallt i vårt land. Bör man inte kunna röra sig fritt i ett land med dess modersmål och kunna göra sig förstådd överallt?
Det är fortfarande möjligt idag, men visst är språket på väg ner någonstans? Snart måste man kanske vara utbildad för sådant. Har vi inte börjat tappa taget om vårt modersmål? Fransmännen och tyskarna kanske har rätt, man bör bevara sitt lands språk så gott som möjligt. Men måste vi börja dubba varje utländsk film som kommer in i landet för det?
Engelska ord som kombineras med svenska ord och skapar ord som aldrig var påtänkta för ett år sedan. Invandrare som blandar in sitt eget modersmål och skapar helt egna ord som sprider sig runt i landet (inte alls illa menat mot invandrare). Men måste vi börja dubba alla filmer till svenska och bara ha svenska som språk i skolan för att kunna göra detta möjligt? Invandrare måste självklart få fortsätta komma in i vårt land och vi kommer säkerligen fortsätta att använda fler och fler engelska ord i vår vardag.

Man påverkas starkt av de människor man umgås med. Likadant är det om man tittar på film och lyssnar på musik. Det påverkas man av. Man matar sig själv med bra och dåliga saker och därmed kommer språket också in i bilden. Ditt språk formas efter din omgivning och ditt humör. Din omgivning påverkar ditt humör och ditt humör påverkar ditt språk. Ditt språk kan styras ner till alldeles för mycket sladder och kanske svordomar. Vad är bäst att göra för att utveckla ditt språk mot det positiva? Vad måste du göra för att kunna utöka din ordlista? Jo, jag vet att du vet svaret, du har hört det så många gånger från dina föräldrar och lärare.

Att läsa.

Läser du? Ja, om du har läst dig ända hit så läser du väl, men läser du böcker? Med hjälp av läsning får du allmänbildning. Allmänbildning gör dig till en intressantare människa. Ladda din hjärna med kloka ord, snabba kommentarer i pressade situationer, synonymer, och språkkunskaper.

Helt gratis.


(Paranoid Android av Radiohead (Radiohuvve) är en av de härligaste låtarna som finns)

Mitt avtryckarfinger kliar, låt oss döda någon. Då får vi det ju mycket bättre.


Dödsstraff är det dummaste som finns.
”Hörrö du, nu har ju du mördat en massa oskyldiga människor. Vi gör samma sak för dig, då lär du dig tills nästa gång”.
Om en kille skjuter mig i benet så mår inte jag bättre av att skjuta tillbaka. Låt han få ett straff som tvingar honom till att tänka över vad han har gjort.

Om en kille HELT utan vilje råkar köra på och döda en annan snubbe en natt i september. Ska han straffas till att råka bli påkörd då också eller?

En människa har tagit en annan människas liv, ska han straffas med att förlora sitt eget då eller? Är det rättvist? Det handlar ju om hämnd.
Någon ärekränker mig, han ska också ärekränkas då.
Någon misshandlar mig, då kan vi misshandla honom tycker jag.
Då mår jag mycket bättre. Jag har då fått min hämnd då. Då är jag nöjd, bara jag får ta ut min hämnd.

Alla dom där klichéerna när hjälten riktar en pistol mot boven som har dödat hans pappa. Men innan han trycker av så springer det in någon och skriker ”nej! han är inte värd det!”
Det är ju sant ju!

Smart att visa att det är fel att döda, genom att själv döda.

”Det kostar ju SÅÅ mycket pengar att ha fångar i fängelset. Flera tusen kronor som vi betalar åt staten”. Handlar det om pengar?
Mycket vill ha mer.
Att nöja sig med lite är svårt, men att nöja sig med mycket är omöjligt.
Vill ni har ännu bättre skolmat genom att stödja dödsstraff? Vilken strålande livssyn det finns här i samhället. Man kan verkligen inte sätta ett pris på en människa.

Nu bor vi i ett land som inte stödjer dödsstraff, men om Sverige börjar göra det, då skulle jag skämmas över att vara svensk. Men som tur är så är det väldigt avlägset här i Sverige.


Om vi alla skulle börja stödja dödsstraff skulle vi alla bli mördare. Och inte vill vi bo i ett samhälle där alla är mördare?
Nä, just det.

För ett par år sen var det också jul. Precis som det är nu.
Men då var det annorlunda..

Då var dom här tjugotre dagarna innan julafton i December en oändlig tid, nästan en smärtsam väntan. Positivt menat.

Man följde julkalendern varje dag och satt med kalendern i handen och log åt Sunes julkalender. Öppnade luckan för varje dag som gick. Åt en liten bit tysk choklad varje dag från en julkalender man fått från mamma.

Följde med pappa och köpte en julgran som man sedan julpyntade med försiktighet.
Gjorde julklappar åt hela familjen i slöjden. Fågelholkar, dukar, smörknivar eller kanske en lampa?

Vaknade tidigt på julaftons morgon med en julklapp i strumpan. Stiger upp och äter frukost. Ögonen tindrar stora som tefat när man ser alla julklappar under julgranen med allt sitt pynt.
Man lyckas trycka ner lite julskinka, lite janssons frestelse, köttbullar, prinskorvar och julmust.
Man hade ännu inte lärt sig Kalle Ankas jul utantill. Suckade när tjuren Ferdinand kom (även fast det är Arne Weises favorit).

Äntligen dags för att öppna julklappar!
Man får dom där julklapparna som man önskade sig av mor och far. Efteråt somnar pappa och man sitter med familjen och äter knäck och annat gott. Dricker julmust och är lycklig överallt. Ljusen är tända, familjen är samlad, julklapparna är öppna, allt är perfekt.


Det är annorlunda idag. Jag saknar mig själv för ett par år sen.
Julen är inte densamma. Jag har inte den gnistan kvar. Den där roliga känslan i magen som visade längtan efter julafton.
Okej, tjuren Ferdinand är fortfarande lika tråkigt och julmiddagen är lika god och underhållande.
Men det där barnsliga är borta. Nu är det för sent, julen kommer aldrig blir densamma. Jag saknar mig själv så mycket att det nästan gör ont.
Jag vill njuta av julen som jag gjorde förr.

Ibland känner jag att hela mitt liv är en ständig kamp. En kamp mellan onda och goda. Det gamla vanliga, en riddare på vit häst möter den onda trollkarlen med draken gjord av papper (Bröderna Lejonhjärta?)... ehh, nej.
En kamp där saker och ting drar in mig på fel vägar.
I livets långa korridor öppnas fel dörrar och jag kliver in genom dem. Dörren stängs och låser sig bakom mig.
Visa val jag gör finns det ingen återvändo från. Ingen idé att känna ånger det är bara onödigt.
Dessa saker kan vara människor, tankar, fantasier, handlingar eller....ja, saker också.

Det som finns och existerar bara för att få slå undan mina två stadiga ben och låta mig falla handlös mot marken.
Det kommer ibland in sådana människor i mitt liv. Såna som sätter ut krokben för min färd framåt i livet.
Såna människor jag går omkring och tänker på dagarna i ända.
Såna människor jag drömmer om.
Såna människor jag ger allt för att få vara nära.

Men när man står mitt dimman så ser man den inte. När jag är lite på avstånd från situationen ser jag hur fast jag var. Hur jag gav efter och förlorade allt förstånd.
”Åhh...äkta kärlek som aldrig dör” kan folk tycka och blir alldeles rörda.
Visst äkta kärlek, som aldrig dör ut.
Äkta kärlek mellan två människor som aldrig dör ut vore något, eller hur?
Icke besvarad kärlek är hemskt. Ni som varit med om det vet hur det är. Det gäller att falla för någon snäll individ som bjuder in en i sitt liv.
Inte någon som inte ser en..


Om det onda gav sig på det goda, om det goda gav sig på det onda.
Då skulle det inte vara något kvar.
Försök och tänk in dig i situationen..
Utan kärlek, skulle det heller finnas nåt hat.
Lite svårt att förklara men jag ska försöka;
Om någon kör onykter och kör på en god vän till dig som då dör. Då känner du ett hat mot han (eller hon).
I lite mindre skalor kanske...
En man blir sur och förbannad på kvinnan bakom disken på McDonalds av någon meningslös anledning. Han ilska ligger djupare än så. Det är något som skaver honom och kommer upp till ytan så fort det händer något.
Någon som står honom mycket nära kanske har svikit honom på något sätt.
Utan kärlek skulle vi slippa hat, alla konflikter i världen idag. Men en värld utan kärlek...hmm..
Konflikten mellan USA och Usama och hans medhjälpare är inte bara ett krig. Eller, jag tror inte att något krig är bara ett krig. Det är något djupare än så. Inte för att jag vet exakt vad orsaken till det blinda hatet på jorden är idag.
Jag lämnar er med det påståendet;
Skulle man hata utan kärlek?